ställd i en underdånig ansökan at skeppsredare, varfsegare och fabrikanter af geådana artiklar som höra till fartygs utrustning, att få tullfritt eller mot en föreslagen modererad tul) införa utländska fartyg med deras tillbehör. Både genersltullstyrelsen ech kommerskolleglum, hvilkas beiänkanden blifvit infordrade, hafva, ehuru på olika sätt, yttrat sig tillstyrkande för bifall af ansökningen, men regeringe bar funnit eig föranlåten ett gifva dette ifall i en form som i sjelfva verket är ett afslag, och eom vi, i en af våra mest betydande näringsgrenars intresse, måste djupt beklaga. Vi skola söka bevisa, att vi dertill hafva skäl, men för att på en gång sätta dem af våra läsare, som äro mindre bekants med frågan, i tillfälle att bedöma dess utomordentliga vigt, måste vi något omständligare än vi förut gjort, redogöra för sjelfva ansökningen, emedan den innehåller alla de faktiska upplysningar som för en fullständig insigt i sakens beskaffenhet äro erforderliga, och vi begagna dertill den resume deraf, som innehålles i kommerskollegii den 24 sistl. Maj daterade sakrika betänkande: Uti en till E. K. M:t ingifven skrift hafva skeppsredarne och varfsegarne i Götheborg och Gefle, jemte ätskillige med dem förbundne näringsidkare, säsom repslagare, segelsömmare, blockmakare och skeppsbyggmästare i underdänighet anfört, hurusom, sedan Göthkeborgs skeppsredare och varfsegare vid slutet af är 1849 i underd. anhällit, att den tullfrihet, hvilken uti 13 S af tulltaceunderrättelserna var beviljad utländningar för nybyggda fartygs inventarier, äfven mätte få ätnjutas af svenska undersåter; att dylik tullfrihet äfven mätte förunnas svenska skeppsrederierna för ,skeppsförnödenheter, som i allmänhet begagnas för deras fartyg; att, om detta icke kunde beviljas, åtminstone sädana skeppsinventarier, hvarmed ett svenskt fartyg blifvit ä utrikes ort försedt och voro i bruk ä samma fartyg, mätte blifva från tull befriade samt inventeringspersedlar, hvilka från nederlag eller kreditupplag i svenskt fartyg härifrån utföras och vid detsammas äterkomst befunnits vara tagna i bruk, icke mätte underkastas införselstull; samt att lin och hampa, säväl häcklad som ohäcklad, mätte tullfritt få införas, E. K. M:t vid föredragning af denna underdåniga framställning jemte ätskilliga andra, i hufvudsakligen enahanda syftning, af skepps redare och handlande i flere rikets stapelstäder gjorda underdäniga ansökningar, icke funnit skäl att samma ansökningar i vidsträcktare måtto bifalla än att, jemte det tullfri införsel af ohäcklad hampa samt nedsätt ning i tullen dels för häcklad hampa från 1 rdr till 24 sk. SE och dels efter pröfning af kommers-kollegium, för lin att användas för tillverkning af segelduk till 12 sk. LE för ohäckladt beviljats, lättnad för inhemska fartygs utrustning sökt beredas genom nedsättning i tullafgiften för utländskt tågvirke från 36 till 24 sk. pr L8 samt för segelduk frän 6 till 4 sk. pr 8, hvarförutan en!igt sednast utfärdade tulltaxa tullen ä förbydningsmaterialier blifvit nedsatt samt den bestämmelse i underrättelserna till samma taxa intagits, att de skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes ort återvändande fartyg under resan blifvit försedt, icke äro underkastade tull så länge de förblifva i samma jartygs bruk; att dessa lättnader, af hvilka den sednast omförmälde onekligen var af vigt för skeppsrederierna, likväl icke egentligen innebure någon kraftigare hjelp för svenska skeppsbyggeriets framåtskridande eller för en utvidgad skeppsvarfsverksamhet, enär äfven med antagande att sjelfva fartygen kunna här i landet byggas till lika godt pris som annorstädes, deras utrustning fortfarande blifver jemförelsevis för dyr, så länge inventarierna till väsentlig del mäste tagas från utländsk ort samt kostnaderna för dessa ökas genom transporter och bestäende tullsatser, och hvarefter priset på inhemska sådana inventarier alltid rättar sig; att om äfven E. K. M:t, med frängående af den skyddsprincip, som hittills blifvit följd med hänsigt till den inhemska tillverkningen af de för fartygs utrustoing erforderliga effekter, skulle täckas för sådana medgitva fullkomlig tullfrihet, bade dock på sednaste ären tilldragelser timat, som ingäfve Sveriges skeppsredare och varfsegare grundad farhåga, att det såsom en väsentlig hufvudnäring för landet ansedda skeppsbyggeriet eller verksamheten å svenska skeppsvarfven icke kan, uader nu befintliga förhållanden, upprätthållas, icke ens på dess nuvarande ståndpunkt; att sedan genom den engelska nya navigationsakten, som frän och med är 1850 trädt i verkställighet, Englands regering, uoder vilkor af reciprocitet, ät främmande nationers fartyg erbjudit samma rättigbet och förmäner, som dess egna fartyg åtnjuta, och efter antagandet frän svenska regeringens sida af detta erbjudande, säsom en reciprocitetsätgärd kunde räknas differentialtullens upphörande, hade likväl beträffande den i sammanhang dermed väckta fråga att, då svenska fartyg, som blifva engelsk egendom, kunna der afgiftsfritt naturaliseras och i engelska flottan inregistreras, samma förmån måtte i Sverige blifva tillerkänd engelska fartyg, som öfvergå till svensk egendom, Eders Kongl. Maj:t, med hufvudsakligt afseende fästadt å den väda, som på grund af reciprocitetsförhållanden kunde uppkomma genom öppen lemnad konkurrens äfven åt de närbelägna frän mande länder, hvarest skeppsbyggeri-näringen utgör ett hufvudyrke, under den 1 Februari 1851 i näder förklarat, det Eders Kongl. Maj:t till ifrågavarande framställning ej kunde lemna bifall, hvaremot Eders Kongl. Maj:t genom kupgörelse af den 15 Augusti 1851 i näder medgilvit att den i kongl. förordningen den 1 Mars 1841 lemnade rättighet till paturalisation i Sverige af fartyg, byggda utom de förenade rikena, finge utsträckas jemval till alla ä utrikes ort byggda, i svensk mans ägo öfvergängna fartyg, för hvilka belöpande tullafgifter blifvit här i riket erlagda; att härigenom väl, såsom vid första anblicken ville synas, en utväg bereddes att genom inköp af utländska fartyg föröka den på utrikes orter navigerande svenska handelsflottan , men att denna utväg äter tillstängdes derigenom, att tullsatsen för sälunda inköpta fartyg vid senaste riksdag bibehölls vid det förut gällande beloppet eller 25 procent af inköpssumman, hvilket belopp, dä man tillägger afgiften till Handelsoch Sjöfartsfonden samt tolagsumgälderne, rätteligen utgör i det närmaste 30 procent; att med en så hög tuilafgift, destomera betungande, som de fleste för fartygs utrustning erforderliga inventarie-effekter i nytt och fullgodt skick redan kunna införas mot en lägre tull procent, hvilken ändock vällar att de svenska fartygen jemförelsevis stä i för högt pris, med visshet kunde förutse att syftemälet med den i förstberörde kungörelse gifna utsträckning af naturalisatiopsförmånen, eller svenska handeisflottans tillökning medelst inköp af utländska fartyg, svärligen kunde vinnas, hvilken förutsättnings sannolikhet bestyrktes at den omständighet att, oansedt bristen på säväl inländska som utländska fraktfartyg vid ett och annat tillfälle, ssrdeles är 1852, varit så kännbar, att t. ex. i norrländska hamnarne betydliga redan börtslutade trävaru qvantiteter icke kunnat skeppas, ej ett enda fartygs inköp från utlandet veterligen blifvit gjordt; att redan härat syptes faktiskt ädagslagdt, att Sveriges handelsflotta är hindrad från att uppnä den tillväxt eller ntvidgning, som annars med skäl kunde förväntas och vore sä naturlig uti ett land, hvars exportalster gifva sys elsättving till ett vida större antal fartyg än landets egna och för hvilka sednare derförutsn nya till: fallen till fördelaktig fraktförtjenst numera blifvit erbjudna genom upphäfvandet af de engel-ka naviga-! tionslagarne. men att svenska handelsflottans mnnder. !.