RA
aed bord och stolar voro öfverfyllda. Man-
saknade hvarken hufvud eller kunska-
, men han saknade hvad hvarje tjen-
man behöfver och kyrkans ej minet, han
aknade öfning. Hans predikoarbete uppnådde
lutligen sitt fulla arktal och lyckades äfven
sanska väl, men så voro också sex veckor
lerpå använda af en man med både hufvud
ch bunskaper. -
Ena — också numera afliden — universitets-
rare vid en af våra båda teologiska fakulte-
er erhöll vid närmare 50 års ålder ett af vårt
ands eller åtminstone sin födelseorts största
vastorater, men kunde omöjligen skrifva en
vel predikan. Utkastet blef förträffligt, för-
;eredelsen lyckades rätt bra, men då författa-
en komrait in på sjelfva afhandlingen, bör-
ade tamkeförrådet att tryta. Han arbetade,
vettades, våndades, men fåfängt. Han hade
äst mycket, hade en starkt utvecklad recep-
ivitet, men produktiviteten låg i linda af brist
så öfning. Med all sin lärdom och all sin
soda vilja var han dock i qvantitativ förfat-
arförmåga underlägsen de fleste af vårt lands
inga e. o. prestmän, hvilkas första författar-
örsök i predikoväg han, såsom akademisk
ärare, hade rättat.
Den nu framhållna bristen på presterlig öf-
ning hos skolans tjenstemän bemödade sig
agen visserligen att förebygga genom det
stadgandet, hvars efterlefnad var ett vilkor
för ätnjutande af förhöjd tjenstårsberäkning,
att skolmannen skulle ärligen öfva sig i pre-
likande. Detta stadgande försvann med den
förmån, för hvilken dei utgjorde ett vilkor,
så att skolmannen nu åtnjuter sitt enkla prest-
år utan ringaste lagliga förbindelse att genom
öfning förbereda sig för sitt framtida kyrko-
herdekall. Detta kan synas betänkligt, och
är det onekligen också; men man måste dock
medgifva, att genom denna brist i lagstiftain-
gen litet eller intet förloras, i fall man nem-
igen känner huru den förut anbefallda årliga
predikoöfningen ofta tillgick, huru predikan-
ten nöjde sig med att uppträda en enda gång
om året samt huru han understundom för att
bespara sig den besvärliga homiletiska för-
fattarmödan och draga sö stor vinst som möj-
ligt af hvad densamma en gång frambragt,
höll sin predikoöfning på semma afhandling,l:
som det ena året upplästes i den församlin-
gen, det följande i en annan. Att nu förfat-l
tande af en predikan hvart fjerde eller femtel
år icke kunde tjena till serdeles öfning för
den blifvande kyrkoherden, torde vara tydligt,
liksom det också torde kunna tagas för tem-
ligen gifvet, att resultatet skulle blifva det-
samma, i fall den fordna föreskriften om
skolmannens årliga predikoöfning åter upplif-
vades. Och i så fall vore han knappast att
tlandra. Han är en skolans tjensteman och
ingenting annat. Så länge han samvetsgrannt
fullgör de pligter honom såsom sådan äligga,
kan ingen billigtvis fordra något mera af ho-
nom, hvarföre han ej heller torde förtjens
något klander, i fall han så mycket som möj-
ligt undandroge sig de för hans egentliga kal!
frummande skyldigheter, som en välment, roen
ovis lagstiftning ytterligare skulle vilja åläggs
honom. Skolan, hans egentliga verkningskretz,
skulle icke vinna på ett motsatt förfarande.
Det var en tid, och är ännu icke alideles för-
gäten, då skolmän predikade flitigt nog, då
de utgjorde ett mellanting mellan presi och
skollärare, som ganska uttrycksfullt betecknas
i den ännu brukliga benämningen skolprestv,
men huru undervisningen den tiden sköttes,
känner något hvar. Skolans tjenstemän hafva
på sednare tider kommit till en sannare och
riktigare uppfattning af sitt kall. De sätta
sin ära i att vara skolmän och ingenting an-
nat, och hvarje rättiänkande måste hålla dem
räkning för en sådan åsigt, hvars inflytande
på undervisningen icke kan vara annat än
höget välgörande. -
Kan nu icke kyrkan också få gå sin
egen, sjelfständiga gång, liksom skolan re-
dan börjat att gå sin? Kunna icke dessa båda
institutioner få betrakta hvarandra såsom tvenne
hvar för sig sjelfständiga andemakter, för-
enade endast och allenast af sin gemensamma
förädlande syftning, sin gemensamma kamp
mot mörkrets väldighet? Kunna icke kyrkans
tjenstemän få bestå blott af prester, på sam-
ma sätt som skolans blott bestå af skolmän?
Man pensionerar ju icke äldre prester med
höga skoltienster, hvarföre då sätta äldre skol-
män till pastorer? Det skulle ju väcka löje,
om icke något ännu värre, både inom och
utom skolstaten, i tall en okunnig adjunkt el-
ter kapellan utnämndes till akademisk lärare,
lektor eller kollega; är det då mindre löjligt,
att, hvad som så ofia händt, en för prestem-
betet alldeles oskicklig skolman utnämnes till
kyrkoherde? Och kan det väl innebära någon
ltillfredsställelse för en samvetsgrann skoilära-
re, att med förbigående af det lägre och i
lembetet öfvade presterskapet, befordras till
lett kall och uppbära inkomsterna af ett kall,
Ihvars skyldigheter han icke förmår fullgöra?
IHärpå kan endast svaras ett rent nej. Så
I menskligt och ursäktligt det än är om
en äldre, af lärarekallets mödor tröttad skol-
man, utan andra tillgångar än en knapp lön,
tager emot den sorgfria utkomst och detlug-
na lif, som befordringslagen erbjuder honom
-lvid ett godt pastorat, hvars flesta och hufvud-
-Isakligaste göromål bestridas af en adjunkt
I mot förmånerna af fritt uppehälle och 100 rår
i lön, så må man dock icke tro, att den här-
vidlag så mäktigt anslagna egna fördelen all.
tid gör emottagaren blind och känslolös fö
den lagliga orättvisan mot de egentliga arbe
tarne i kyrkan. Mer än en ädel och finkän
.Ielig natur har blott med yttersta motvilja be
gegnat derna tvetydiga utväg till r
från skolifvets tråk och mörka ut
-jiifvets sednare år, bar funnit det motbjudande
.Jatt emottaga sin belöning inom en verknings
krets, der han icke arbetat och z2åledes til
ör! bättre berättigade, motbjudsnde
ga en befattnings rättigheter och
n att cga förmåga att fullgöra de
e skyldigheterna, motbjudande at
shetgskicklig åtdor nädesv till.
n
Om rr AM
AA
AA a a vt 0 YR