dera epdsst bliva vinnande, 1 gamma man
som bådadera mer och mer förlota på atti
längre vara förenade, och man mäste i sko-
lans intresse fordra denna upplöcning likalP
mycket som vår författare gör det i kyr-
kans.
Dereraot ligga vi ej samma vigt som för-
fattaren på det homiletiska författarskapet, och5
vi skulle tvärtom lifligt önska att flertalet ai
andliga föredrag hölles utan papper, emedan
det fria föredragets vältalighet är ocjeroförligt.
friskare och mera till hjertat nde än den,!
som på förhand blifvit mödosamt utarbetad
med pennan i hand. Emellertid fordrar det?
fria föredraget, utom de naturliga an!agen, äf!P
ven sin förberedelse, och säkert ör att denna E
ädla konst sällan inhemtas inom gkolruvamets
väggar. :
Att presten är till för församlingens skull, J?
och att icke. församlingen är till för att tjenajf!
såsom försörjningsanstalt för sådana som ge-j?
nomgått vissa examina eller arbetat vissa äri tr
en mer eller mindre andlig verksamk.t, är enP:
sats som ej för ofia kan inskärpas, Då vår8
författare talar om prestens rätt till presterlig ta
befordran framför skolläraren, bör detta följ-I!
aktligen ej annorlunda förstås, än sågom dett
naturliga berättigande som ligger i en genom?
studier och erfarenhet större förvärfvad för-
måga att motsvara försaralingens behof af enin
sann själasörjare. Detta behof är ännu oklart le
för de fleste. I de vanligaste fallen anser!
man sig behöfva en ordningskarl,, hvilket för!
det mesta sammanfaller med en uppöfvad em-2
betsmannaroutine. Denna den yttre ordrin- d
gens upprätthållande tillhör kommu .ens sjelf-j:
styrelse, men icze omedelbart själavården.!5
Först när den öfvertagits af försarelingen sjelf,?
kan en verklig själavird komma i fröga, enn
själavård lämpad efier församlingens cdiings-
grad, föreställningssätt och andliga behof.
Men då blir det också nödvändigt att för-
samlingen sjelf får mera fria händer vid valet
af sina andliga lärare. Vi hafva mera än en
gång anmärkt otillbörligheten att regeringen,
ofta tvärtemot församlingens önskningar, skall!
tillsätta kyrkoherdar i de största, förmögnastel?
och mest bildade kommunerna, som bäst Db
borde kunna välja på egen hand och på eget k
ansvar. Ännu mera orimlig är patronatsrät- I
ten, som ger en viss jordbesittning zätt att,
mången gäng med afseende på egna fördeler,
tillsätta religionslärare för en hel allmänhet.
Hvad utvidgning i valfrihet som i mån af enlt
mera utbredd odling kan efterhand erfordras å
för de konsistoriella pastoraterna, torde vi en d
annan gång få tillfälle att närmare betrakta, I
I sin elutartikel uppmanar författaren korm-
ministrarne att skicka egna representanter tilll!
riksdagen, en uppmaning som vi önska måttel!
af dera det vederbör på det varmaste be-l!
bjertas. 2
Med dessa korta erinringar lemna vi ordetl!
åt vår ingändare och meddela här nedan den!
första af hans artiklar, som äro till entalet
fyra. 1
a
n
g
a
il
P
i
Kyrka och Skoia.
IL
Den för predikoembetet oundgängliga förfat-
tareförmågan måste genom tidig öfning utbil-l:
das till erforderlig fruktbarhet. ;
Den predikoskyldighet, som åligger prestenls
i en församling, der han året igenom måste
ensam upprätthälla den offentliga gudstjensten,js
är förenad med ett långt större författarearbe-
te, än den oinvigde vanligen föreställer sig.
Innevarande års almavach upptager 61 helge-
dagar, hvilka för presten medföra förbindel-
sen af lika många högmessopredikningar. Om
han nu med sitt föredrag skall kunna fyllal:
den för en högmessopredikan vanliga tiden afl:
en half eller treqvarts timme, utan att taga
sin tillflykt till den långsläpighet, som tröttar
och söfver åböraren, så fordrashärtill ett kon-
cept af ungefär 2!, ark med vanlig, icke
sammanträngd, men ej heller utdragen stil.
Efter denna beräkning medföra 61 högmesso-
predikningar ett författararbete af ungefär 152
ark. Men härmed är predikoskyldigheten icke
uttömd. I en landsförsamling — för att icke
tala om en del stadsförsamlingar, der denna
skyldighet är ännu större — tillkomma ytter-
ligare trenne ottesings-, en aftonrångs- och
fyra passionspredikningar, hvardera om två
ark, äfvensom, på de ställen der folkmängden
icke är mer än vanligt stor eller liten, för
hvarje månad ett skriftetal om 117 ark: sum-
ma 34, eller, tillsammans med högmessopre-
dikningarna, 186 ark. Deua utgör redan ett
drygt belopp, hvilket dock ytterligare ökas
genom trenne tel i anledning af nattvards-
ungdomens konfirmation, skriftermål och natt-
vardsgång samt de tillfälliga anspråken på
prestens andeliga författarskap, hvars ärliga
uppgift, i arktal för ndlad, sålunda torde be-
räknas till en rund summa af ungefär 200 ark.
Huru vill man nu att en äldre, i a dligt
författarskap alldeles oöfvad mans förmåga
skall räcka till för en gå ofta återkommande
och så vidsträckt predikoskyldighet? Den for-
drar en vana att röra sig i den religiösa före-
ställningskretsen, som svårligen med fog kan
fordras af någon annan än en öfvad prestman;
den fordrar ett lif i tanke och inbillningskraft,
som, om det icke i de unga åren blifvit väckt
och derefier genom fortsatt arbete underhål-
let, icke utan de största och derföre snart ut-
tröttande ansträngningar låter framtvinga tig.
Ja, den fruktbara författareförmåga, som pre-
dikoembetet fordrar, saknas stundom, kanske
ofta. äfven hos öfvade prester vid äldre år.
Ett talande bevis härför är vår store Wallin,
som under de sednaste åren af sin Jefnad var
ganska besvärad af homi!etiskt författarskap.
Han yttrade sjelf, att han numera inskränkte
detsamma till att, såsom orden föllo sig: sstryka
ut de största dumheterna i yngre dagars ar-
beten. I anledning af de visitationer honom.
i Poros Sjög att bålla, be-
i egenskap af erkebiskop, ålig att bålla, be
klagade han Big, att han för de i ER
skull, som följde honom från det ena vistia-
tionsstället till det andra, oupphörligen måste
gkrifva nya tal. Jag vet icke hvad jag skal)
a——L a