dess man lagt mig i likkistan? Jag är ju re-
dan gammal, det skall ej dröja länge.
Å, svärfar! ni ser ju lika rask och
välmående ut som domkyrkan i Orleans, och
vi behöfva penningar; jag måste ha hundra
ferotio tusen francs inom sex månader.,
Det- vill söga att det är all den tid ni be-
viljar mig för att söka mig tak öfver hufvu-
det annorstädes.
Man går så långt man kan, svärfar.
Välan dål! utropade grosshandlaren, blos-
sande af vrede och med knytnäfvarne kramp-
aktigt slutna; men hör mig, min herre, och
mins väl hvad jag säger: så länge jag eger
medel nog att köpa mig ett stämpladt papper,
skall ni ej komma åt att sälja la Noisetiere.
bVi få väl se.
Ni har ingenting mer att säga mig?s
Jag? Nej, ingenting vidare.
Farväl då, lycklig resal afbröt Germain,
häftigt.
Durvert såg förvånad på svärfadren.
Det vill säga så mycket, som att vi visar
mig på dörren, återtog han; välan må vara
då . . . jag är en medgörlig tok, jag ... Jag
far nu in till Orleans för att uppgöra några
aftärer der, och återkommer sedermera hit om
några dagar för att höra ert sista ord.x
Onödigt besvär, min herre.
Förlåt mig,, invände skeppsredaren, under
det han sökte sin hatt; man skall aldrig för-
hasta sig med att fatta folk istrupen ... Far-
väl, till nästa gång, svärfar, intet groll, jag
hoppas.n .
Han bugade sig för Germain Fresnau och
lemnade rummet.
Knappast var han dock utgången, förr än
denne sednare föll handlöst ner i en Jänstol,
öfverväldigad af vrede och sorg.
Vv.
Den medgång som följt Germain ialla hans
företag, det slogs öfverlägsenhet som rikedo-
men gaf honom, hade vant honora att se allt
gifva vika för hans önskningar; också upp-
väckte hang mågs påstående en förödmjukelse,