dess man lagt mig i likkistan? Jag är ju redan gammal, det skall ej dröja länge. Å, svärfar! ni ser ju lika rask och välmående ut som domkyrkan i Orleans, och vi behöfva penningar; jag måste ha hundra ferotio tusen francs inom sex månader., Detvill söga att det är all den tid ni beviljar mig för att söka mig tak öfver hufvudet annorstädes. Man går så långt man kan, svärfar. Välan dål! utropade grosshandlaren, blossande af vrede och med knytnäfvarne krampaktigt slutna; men hör mig, min herre, och mins väl hvad jag säger: så länge jag eger medel nog att köpa mig ett stämpladt papper, skall ni ej komma åt att sälja la Noisetiere. bVi få väl se. Ni har ingenting mer att säga mig?s Jag? Nej, ingenting vidare. Farväl då, lycklig resal afbröt Germain, häftigt. Durvert såg förvånad på svärfadren. Det vill säga så mycket, som att vi visar mig på dörren, återtog han; välan må vara då . . . jag är en medgörlig tok, jag ... Jag far nu in till Orleans för att uppgöra några aftärer der, och återkommer sedermera hit om några dagar för att höra ert sista ord.x Onödigt besvär, min herre. Förlåt mig,, invände skeppsredaren, under det han sökte sin hatt; man skall aldrig förhasta sig med att fatta folk istrupen ... Farväl, till nästa gång, svärfar, intet groll, jag hoppas.n . Han bugade sig för Germain Fresnau och lemnade rummet. Knappast var han dock utgången, förr än denne sednare föll handlöst ner i en Jänstol, öfverväldigad af vrede och sorg. Vv. Den medgång som följt Germain ialla hans företag, det slogs öfverlägsenhet som rikedomen gaf honom, hade vant honora att se allt gifva vika för hans önskningar; också uppväckte hang mågs påstående en förödmjukelse,