LITTERATUR. En Ballade om Kongen og Kongehuset af xEn Stemme blandt Folket. Kristiania 1853. Kongens Magt. Dramatisk Digtning af P. 4. Jensen. — Kristiania, Feilberg Landmark. 1853. De olyckor och sorger, som konungahuset nyligen genomgått, och de stora glädjeanledningar som det och de båda brödrafolken sedermera erhållit, ha, liksom här, äfven i Norge På diktens fält framkallat en mängd i poetiskt änseende mer eller. mindre lyckade uttryck af folkets deltagande. Bland de litterära alster af detta slag, som vi haft tillfälle att se, synas oss ofvanstående förtjena någon uppmärksamhet. Balladen är hållen i en enkel ton, som lyckligt imiterar den, i hvilken folket diktar sina väden. Denna dikt behandlar både Prins ustafs död, Konungens och Prinsessans sjukdom samt konungahusets dygder och företräden. Likväl är det icke fullkomligt fritt från smicker och inställsamhet; uttrycken äro korta, men betecknande, bilderna enkla och målande, utan någon skymt af sentimentalitet. Författaren har upptagit ett och annat uttryck ur norska folkspråket som t. ex. fengi (gifvit), vox (växte), bovende (rågad). Någongång är författaren måhända alltför djerf och rättfram i sina liknelser, såsom t. ex. i följande rader, der han, efter att ha skildrat drottningens höga dygder, sjunger: Hun Oscar har Sönner fengi, saa ranke som Siljutein, saa friske som Blom i Engi saa raske som Fjeldets Rein. Hvor lysteligt se dem danse som Bukke paa Bakkeheld (!) og Sösteren virke Krandse i deilige Brudetjeld! Kongens Magt ör ett dramatiskt tillfällighetsstycke, som uppfördes i Christiania på den nya teatern vid den festrepresentation som der gafs den 30 Mars till firande af Konungens återvunna heisa. Liksom herr Jensens föregående arbeten utmärker det sig för dramatiskt lif, god anordning samt en sund och riktig känsla för och uppfattning af folklifvet. Det tecknar en af dessa stolta bönder på upplandet, som räkna sina anor ifrån Norges gamla konungar, och som är mäkta vred deröfver att en husmansson vågar älska hans dotter, som är bestämd åt en rik bondeson. Husmanssonen Gjermund räddar den gamle odelsbondens dotterson undan björnen, men detta är icke tillräckligt att tillvinna honom den gamles ynnest. Redan infinner sig den af fadren gynnade, men af döttren hatade fästmannen med bröllopsskaran, men då kommer underrättelse om konungens sjukdom; den gamle vill icke fröjdas och dricka bröllop, då hela landet sörjer; han råkar häröfver i ordvexling med den vildsinnade brudgummen, som aflägsnar sig full af förbittring.