lessa i en högst prosaisk ställning, och er bakom Venusfiguren håller sig i näsan, utan att man dertill kan upptänka någon orsak. Af hr Walbergson finnes äfven en botgöande Magdalenas. Den dödskalle, som är anbragt såsom attribut: bredvid den till det yttre i bedröfvelsens drägt klädda qvinpnan, ger en antydan derom, att vi här ha framför ss en bild af Sancta Magdalena; eljest skulle nan lätt af gestaltens hela uttryck kunna komma på den tanken att det vore en nyss ipptagen medlem i en af den nyaste tidens Magdalena-stiftelser. Äfven här finner man en stark missteckning uti figurens högra arm och hand. Hr Carleman har exponerat en tafla, framställande ,Marsk Stigs begrafning. En dansk olksägen förtäljer, att då marsken Stig Anlersen, som mördat konung Erik Glipping, ch sedermera under flera år hemsökt åtskiliga trakter af Danmark med härjning och öfveri, omsider afled i sin fasta borg på ön Tjelm, samlade sig hans vapenbröder kring våren och svuro en dyr ed, att ingen fremnande skulle erfara hvar marsken låge besrafven, på det hämnden, som icke kunnat 1å honom lefvande, ej skulle träffa hans döda cropp. En mörk natt förde de liket öfver till wusten af Fyen och begrofvo det der uti en andskyrka, och en flicka, som händelsevis nlifvit ett osedt vittne till den nattliga cerenonien, dödades gedermera af sin brudgum, n af marskens väpnare, som ville vara trosen sin ed. På br Carlemans tafla ser man n båt glida fram öfver den mörka fjorden ch närma sig stranden, der man skymtar en yrka, hvars fönster äro upplysta, till tecken tt några af väpnarne redan äro der och reda rafven; utanför ser man ett och annat graf. ors. I båten står en likkista och omkring lenna sger man flera riddare och väpnare, varibland trenne, som hälla facklor, hvilkas ldsken är väl måladt och med mycken effekt terspeglas mellan strandens stenar och vass; ingt bort sträcker sig det ödsliga mörka hafet, blott upplyst af en liten strimma af månus, som framskymtar ur de tjocka molnen. et hela andas poetisk känsla och gör ett odt intryck; några detaljer äro deremot bristilliga, isynnerhet figurerna, hvilkas drägter els äro mindre väl utförda både i teckning ch kolorit, dels osammanhängande, då den na är klädd i 13:e århundradets riddaredrägt, ndra i franska drägter från 16-hundratalet, tt par åter i rustningar, som helt och hållet örskrifva sig från fantasien.