-I digt grönskande angen trada elivorna sin dans
t) från solens nedgång till dess tuppens första
-Irop höres om morgonen; helst sväfva dei det
r klara Augustimånskenet, och om morgonen
tl ser bonden sedermera deras spår i daggen.
- Det är i sanning: ett vågsamt företag att pål
J
1
t
duken vilja framställa en sådan dans och bil-
den måste alltid, då de många i ringdans
sväfvande, i ljusa luftiga omhöljen klädda elf-
jungfrurna på den gröna ängen utgöra dess
enda innehåll, bli i pittoreskt hänseende en-
formig; men framför Blommårs tafla glömmer
1) man detta snart för den innerliga uppfattning,
-I som deri röjer sig; man märker i behandlin-
i gen en naiv glädje öfver ämnet, en innerlig
ti kärlek dertill och en glad tillförsigt att det
-ikan och bör framställas, hvilket välgörande
meddelar sig till åskådaren och ger det hela
len sannt poetisk stämning. De sköna ansig-
Itena bära ett visst syskontycke, men ha dock
-I tillräckligt olika uttryck, äfvensom ställningar
och rörelser äro så mycket som möjligt va-
flrierade. På längre afstånd sammangjuter sig
r hela den stora gruppen för oss, liksom för
-Iryttaren, som derborta färdas fram öfver slät-
ejten i den tidiga morgonstunden, till fantastiskt
s böljande morgondimmor.
- En tredje behandling af ett nordiskt ämne
finner man i Blommårs Loke och Sigyn (MA
137). Den efter många förbrytelser och putsl
emot gudarne af Thor slutligen fångade Lokelj
ligger fästad på en klippa, öfver hvilken på
tjen brant bergvägg hänger en orm, som drop-
a par gift i hans ansigte. Vid Lokes sida sitter
-Jhans maka Sigyn med den skål, i hvilken
t)hon upplfångar etterdropparne. Luften är ku-
tilen och dyster och nedanför berget ligger
hafvet mörkt och hotande. Den starka för-
kortningen i Lokes kropp är väl utförd
och Sigyn är korrekt och ädelt tecknad. Det
hela är dock icke tillfredsställande. Man sak-
nar i främsta rummet den personliga och ka-
rakteristiska framställningen af Loke, soml:
skulle ge betydelse åt det hela; ty de yttre
attributerna: ormen, giftskålen o. 8. v. utgöra
blott en nödbjelp och innebära ensamma lika
mycket som påskriften : detta skall vara Troja
uti Holbergs Ulysseg von Ithacias. Medgif-
vas måste dock, att en sann framställning af
.ILoke är en uppgift, på hvilken mången konst-
när af första rangen skulle bita sina tänder
slöa. På Blommårs Loke synes hufvudet nedät-
hängande i en så stark förkortning, att ansig-
tets uttryck ej kan uppfattas; så mycket ser
man dock att dragen äro skarpa och osköna
Joch hela gestalten oansenlig, föga svarandel:
mot det begrepp man af myihen bör få om
den nordiske djefvulen. Forntidens kristliga
konst har i naiv, religiös förbiitring velat göra
djefvulen så ful som möjligt, den har åt ho-
nom från antikens konst lånat satyrernas horn,
svans m. m., men tillika ansträngt sig att åt
ansigtsuttrycket gifva den högsta grad af dju-
risk vildhet och vederstygglighet. Vår tids
konst deremot vet att djefvulen är vacker,
Imen att det vackra yttre gömmer någonting
förfärligt; den vill hafva alla formerna otadliga
loch sköna, men så att hela pergonligheten
dock blir få mycket mera oskön genom sitt
andliga innehåll. Detta gäller ock om Loke;
äfven han är på visst sätt en falien engel;
han var i början innerligt förenad med Asarne,
så att till och med Odin och han blandade
blod tillsammans såsom fosterbröder. Först
sednare började han förderfvande ingripa il,
Asagudarnes lif. Man får icke tänka sig Loke l;
späd, mager, kantig; han utmärker just detli
mot sanningens enkla gudamakt uppblåsta,
Å
I
häl
SO OR TO w RR VI 4 OK
men innehållstoma pathos, han betecknar svul-
sten i naturen, i sinnet, i ordet. Han bör!
snararej tänkas med yppiga, icke en gång
af den bittraste smärta utmerglade former;
han har liksom de öfriga gudarne en oför-js
gänglig ungdom, men det sköna yttre skalll!
ge relief åt själens oskönhet, och utur dej!
blomstrande formerna skall den inre ålderdo- i
men framskina i en förförlig kontrast. Sigyn
torde i sitt väsen böra förete mera qvinlighet 1
och en innerligare smärta. Hon har älskatlr
Loke från hans bättre tid och bör ej förblan-
Idas med jätteqvinnan Angurboda, som åt Lokelt
födde helvetesvidundren; hon kan förr betrak-;
tas såsom en bild af det milda qvinliga sin-j
net, förorättadt, men alltid förlåtande och fär- t
I
I
g
(!
L!
I
f
5
(
!
digt till uppoffringar sawat sträfvande att afligsna
de våldsamma olycksutbroiten.
Det Bethlehemitiska barnamordet: (MM 134)!
bör icke betraktas ur annan synpunkt än den i:
för hvilken det varit ämnadt; det är nemligen
lett af de reglementerade akademistycken, som !t
Blommår hemsändt under sitt vistande i ut-j
landet. Sisom gådant röjer det isynnerhet
uti qvinnan, som utgör styckets hufvudfigur,!
förtröffliga studier af kroppsformerna och kar-
nationen. Vore åter fråga om att bedöma styc-
ket såsom komposition, så knnde man med;
fog anse det för förfeladt. Det finnes ingen-)
ting gom adlar och upplyfter den grymma,
scenen, som lägger åskådarens känsla på pin-;
bänken. En rätt naturlig mördaregcen utan nå-c
got försonande element har icke gin plats t
inom den bildande konsten. Se
Af Blommör finna vi slutligen en kopia af I
van Dycks Ecce Homo (JM 141) och af en
helig familj utaf Tizien (M 139), i hvilken )
konstnären med stor trohet återgifvit origina-
lernas egendoraliga kolorit. !
Bland historiemålningarne finner man för-i,
öfrigt en öfver akademiens sednaste prisärnel1
-Odyssevs hos konung Alkinoos, målad af
Jen ung elev, hr Malmström. Orm det i all-
mänhet är orätt att göra store anspråk på dy- I
:lika akademiska prisrålningar, så är detta här,
i högre gred än vanligt händelsen. I ellmön-:
Ihet kurna dylika arbetea bära spår all
någon konstnärlig inspiration och kärlek förls
ämnet. Men det ämne gom akademien bär),
v
c
!
d
valt ör ett af de toxrftigaste man kunnat välja
och skulle väl näppeligen äfven nuder en
stareg haud kunnat erhålla något djupare ir
nehåll. Den aliraförsta och oefiergi
fordran för utförande af en historiemålnaing ärlt
att konstnären skall vara genomträngd af hand-d
liäkeng betyde men huru skall detta ske,l.
: