-I digt grönskande angen trada elivorna sin dans t) från solens nedgång till dess tuppens första -Irop höres om morgonen; helst sväfva dei det r klara Augustimånskenet, och om morgonen tl ser bonden sedermera deras spår i daggen. Det är i sanning: ett vågsamt företag att pål J 1 t duken vilja framställa en sådan dans och bilden måste alltid, då de många i ringdans sväfvande, i ljusa luftiga omhöljen klädda elfjungfrurna på den gröna ängen utgöra dess enda innehåll, bli i pittoreskt hänseende enformig; men framför Blommårs tafla glömmer 1) man detta snart för den innerliga uppfattning, -I som deri röjer sig; man märker i behandlini gen en naiv glädje öfver ämnet, en innerlig ti kärlek dertill och en glad tillförsigt att det -ikan och bör framställas, hvilket välgörande meddelar sig till åskådaren och ger det hela len sannt poetisk stämning. De sköna ansigItena bära ett visst syskontycke, men ha dock -I tillräckligt olika uttryck, äfvensom ställningar och rörelser äro så mycket som möjligt vaflrierade. På längre afstånd sammangjuter sig r hela den stora gruppen för oss, liksom för -Iryttaren, som derborta färdas fram öfver slätejten i den tidiga morgonstunden, till fantastiskt s böljande morgondimmor. En tredje behandling af ett nordiskt ämne finner man i Blommårs Loke och Sigyn (MA 137). Den efter många förbrytelser och putsl emot gudarne af Thor slutligen fångade Lokelj ligger fästad på en klippa, öfver hvilken på tjen brant bergvägg hänger en orm, som dropa par gift i hans ansigte. Vid Lokes sida sitter -Jhans maka Sigyn med den skål, i hvilken t)hon upplfångar etterdropparne. Luften är kutilen och dyster och nedanför berget ligger hafvet mörkt och hotande. Den starka förkortningen i Lokes kropp är väl utförd och Sigyn är korrekt och ädelt tecknad. Det hela är dock icke tillfredsställande. Man saknar i främsta rummet den personliga och karakteristiska framställningen af Loke, soml: skulle ge betydelse åt det hela; ty de yttre attributerna: ormen, giftskålen o. 8. v. utgöra blott en nödbjelp och innebära ensamma lika mycket som påskriften : detta skall vara Troja uti Holbergs Ulysseg von Ithacias. Medgifvas måste dock, att en sann framställning af .ILoke är en uppgift, på hvilken mången konstnär af första rangen skulle bita sina tänder slöa. På Blommårs Loke synes hufvudet nedäthängande i en så stark förkortning, att ansigtets uttryck ej kan uppfattas; så mycket ser man dock att dragen äro skarpa och osköna Joch hela gestalten oansenlig, föga svarandel: mot det begrepp man af myihen bör få om den nordiske djefvulen. Forntidens kristliga konst har i naiv, religiös förbiitring velat göra djefvulen så ful som möjligt, den har åt honom från antikens konst lånat satyrernas horn, svans m. m., men tillika ansträngt sig att åt ansigtsuttrycket gifva den högsta grad af djurisk vildhet och vederstygglighet. Vår tids konst deremot vet att djefvulen är vacker, Imen att det vackra yttre gömmer någonting förfärligt; den vill hafva alla formerna otadliga loch sköna, men så att hela pergonligheten dock blir få mycket mera oskön genom sitt andliga innehåll. Detta gäller ock om Loke; äfven han är på visst sätt en falien engel; han var i början innerligt förenad med Asarne, så att till och med Odin och han blandade blod tillsammans såsom fosterbröder. Först sednare började han förderfvande ingripa il, Asagudarnes lif. Man får icke tänka sig Loke l; späd, mager, kantig; han utmärker just detli mot sanningens enkla gudamakt uppblåsta, Å I häl SO OR TO w RR VI 4 OK men innehållstoma pathos, han betecknar svulsten i naturen, i sinnet, i ordet. Han bör! snararej tänkas med yppiga, icke en gång af den bittraste smärta utmerglade former; han har liksom de öfriga gudarne en oför-js gänglig ungdom, men det sköna yttre skalll! ge relief åt själens oskönhet, och utur dej! blomstrande formerna skall den inre ålderdoi men framskina i en förförlig kontrast. Sigyn torde i sitt väsen böra förete mera qvinlighet 1 och en innerligare smärta. Hon har älskatlr Loke från hans bättre tid och bör ej förblanIdas med jätteqvinnan Angurboda, som åt Lokelt födde helvetesvidundren; hon kan förr betrak-; tas såsom en bild af det milda qvinliga sin-j net, förorättadt, men alltid förlåtande och färt I I g (! L! I f 5 ( ! digt till uppoffringar sawat sträfvande att afligsna de våldsamma olycksutbroiten. Det Bethlehemitiska barnamordet: (MM 134)! bör icke betraktas ur annan synpunkt än den i: för hvilken det varit ämnadt; det är nemligen lett af de reglementerade akademistycken, som !t Blommår hemsändt under sitt vistande i ut-j landet. Sisom gådant röjer det isynnerhet uti qvinnan, som utgör styckets hufvudfigur,! förtröffliga studier af kroppsformerna och karnationen. Vore åter fråga om att bedöma stycket såsom komposition, så knnde man med; fog anse det för förfeladt. Det finnes ingen-) ting gom adlar och upplyfter den grymma, scenen, som lägger åskådarens känsla på pin-; bänken. En rätt naturlig mördaregcen utan nå-c got försonande element har icke gin plats t inom den bildande konsten. Se Af Blommör finna vi slutligen en kopia af I van Dycks Ecce Homo (JM 141) och af en helig familj utaf Tizien (M 139), i hvilken ) konstnären med stor trohet återgifvit originalernas egendoraliga kolorit. ! Bland historiemålningarne finner man för-i, öfrigt en öfver akademiens sednaste prisärnel1 -Odyssevs hos konung Alkinoos, målad af Jen ung elev, hr Malmström. Orm det i allmänhet är orätt att göra store anspråk på dyI :lika akademiska prisrålningar, så är detta här, i högre gred än vanligt händelsen. I ellmön-: Ihet kurna dylika arbetea bära spår all någon konstnärlig inspiration och kärlek förls ämnet. Men det ämne gom akademien bär), v c ! d valt ör ett af de toxrftigaste man kunnat välja och skulle väl näppeligen äfven nuder en stareg haud kunnat erhålla något djupare ir nehåll. Den aliraförsta och oefiergi fordran för utförande af en historiemålnaing ärlt att konstnären skall vara genomträngd af hand-d liäkeng betyde men huru skall detta ske,l. :