Få de i allmänhet hafva egendom, så kunna vi icke heller fatta, hvarföre de skulle vara mera uteslutna från fast än från lös egendom. Lagstiftningen och lagskipningen hafva nemligen icke mindre att göra med lösegendom än med fastigheter, och erfarenheten har, ju lärt: oss, att konungen kan få fordringar att bevaka i konkurser och rättegångar derom med andra borgenärer. Om han eger utlånta kontenta pengar, aktier eller andra fonder, så kan ju afkastningen deraf bero utaf lagstiftningen och administrationen, som åter inom de lagliga gränsorna och formerna i sin mån : bero af konungen; men månne man kan förbjuda konungen att ega fordringar, aktier och fonder? iller månne man skall förpligta honom att insätta alla sina medel i utländska fonder? Dä kan ju åter inträffa, att landets utrikes politik blir beroende af regentene fondaffärer; och blir således detta icke bättre än om förmögenheten stannar inom landet. Detta skulle ju dessutom göra en ekonomisk förlust, om den kungliga familjens enskilda egendom skulle dragas ur riket. Blefve det en allmän regel inom de särskilda rikena, så blefve äfven följden, att t. ex. konungen i Danmark skulle hafva. sin privategendom placerad i Sverige, och konungen i Sverige åter sin i Danmark. Konungen af Preussen skulle insätta sina medel i franska fonder, och franska kejsaren åter sina uti preussiska. Antingen skall man derföre alldeles förbjuda konungafamiljerna att ega någon slags privatförmögenhet, eller också får man väl tillåta dem att efter sitt eget godtfinnande skaffa sig fast eller lös egendom. Hvad särskildt Sverige angår, så kan ju Konungen, då han enligt Norges grundlag skall årligen någon tid uppehålla sig i brödrariket, medan en tillförordnad regering sköter statsaffärerna i Sverige, alltid föranstalta så att de frågor som i administrativ väg komma under regeringens pröfning och specielt angå Kooungens egendomsförhållanden, blifva afgjorda af den tillförordnade regeringen. Konungen slipper då att vara domare i egen sak. . Icke heller hysa vi någon fruktan, att Kooungahuset skulle begagna rättigheten att köpa fast egendom till att förvärfva sig en alltför betydlig del af riketsf astigheter. Ettsådant utsträckt förvärf åkulle nemligen blifva ett starkt skäl för representationen att minska anslagen till första hufvudtiteln, och derföre lära vederbörande nog icke blottställa sig. Slutligen få vi erinra, att i fall vi i denna fråga instämde med justitieombudsmannen, skulle vi ej vilja inskränka förbudet emot egandet af fastigheter till konungen och tronarfvingarne, utan äfven utsträcka det till de qvinliga medlermmarne af konungahuset; ty eljest kunna ju de fruktade jäfsförhållandena alltid komma att stå qvar. NRA steeen