Få de i allmänhet hafva egendom, så kunna
vi icke heller fatta, hvarföre de skulle vara
mera uteslutna från fast än från lös egendom.
Lagstiftningen och lagskipningen hafva nem-
ligen icke mindre att göra med lösegendom
än med fastigheter, och erfarenheten har, ju
lärt: oss, att konungen kan få fordringar att
bevaka i konkurser och rättegångar derom med
andra borgenärer. Om han eger utlånta kon-
tenta pengar, aktier eller andra fonder, så kan
ju afkastningen deraf bero utaf lagstiftningen
och administrationen, som åter inom de lag-
liga gränsorna och formerna i sin mån : bero
af konungen; men månne man kan förbjuda
konungen att ega fordringar, aktier och fon-
der? iller månne man skall förpligta honom
att insätta alla sina medel i utländska fonder?
Dä kan ju åter inträffa, att landets utrikes
politik blir beroende af regentene fondaffärer;
och blir således detta icke bättre än om för-
mögenheten stannar inom landet. Detta skulle
ju dessutom göra en ekonomisk förlust, om
den kungliga familjens enskilda egendom skulle
dragas ur riket. Blefve det en allmän regel
inom de särskilda rikena, så blefve äfven följ-
den, att t. ex. konungen i Danmark skulle
hafva. sin privategendom placerad i Sverige,
och konungen i Sverige åter sin i Danmark.
Konungen af Preussen skulle insätta sina me-
del i franska fonder, och franska kejsaren
åter sina uti preussiska.
Antingen skall man derföre alldeles förbjuda
konungafamiljerna att ega någon slags privat-
förmögenhet, eller också får man väl tillåta
dem att efter sitt eget godtfinnande skaffa sig
fast eller lös egendom.
Hvad särskildt Sverige angår, så kan ju
Konungen, då han enligt Norges grundlag skall
årligen någon tid uppehålla sig i brödrariket,
medan en tillförordnad regering sköter stats-
affärerna i Sverige, alltid föranstalta så att de
frågor som i administrativ väg komma under
regeringens pröfning och specielt angå Ko-
oungens egendomsförhållanden, blifva afgjorda
af den tillförordnade regeringen. Konungen
slipper då att vara domare i egen sak. .
Icke heller hysa vi någon fruktan, att Ko-
oungahuset skulle begagna rättigheten att köpa
fast egendom till att förvärfva sig en alltför be-
tydlig del af riketsf astigheter. Ettsådant ut-
sträckt förvärf åkulle nemligen blifva ett starkt
skäl för representationen att minska anslagen
till första hufvudtiteln, och derföre lära veder-
börande nog icke blottställa sig.
Slutligen få vi erinra, att i fall vi i denna
fråga instämde med justitieombudsmannen,
skulle vi ej vilja inskränka förbudet emot egan-
det af fastigheter till konungen och tronarf-
vingarne, utan äfven utsträcka det till de qvin-
liga medlermmarne af konungahuset; ty eljest
kunna ju de fruktade jäfsförhållandena alltid
komma att stå qvar.
NRA steeen