dom i Sverige eller derunder lydande länder;
att hvarje köp eller annat sätt att förvärfva,
hvarigenom fastighet skulle komma i någon
till tronen zariberättigad persons- hand, är
ogildt, och att om fastighet till sådan person
faller i arf, denna fastighet bör inom före-
skrifven kort tid (natt och år) föryttras twtan
börds- eiler lösningsrätt för säljarens anhöriga.
Såsom hufvudsakliga skäl för denna åsigt
anför justitieombudsmannen, att det icke är i
sin ordning att en konung uppträder inför
rätta emot sina undersåter, hvilket icke alltid
kan undvikas om han är fastighetsegare. Om
konungen härvid i alla afseenden betraktes
såsom part, skulle han t..ex. blifva jäfvig att
handlägga mål, som rörde dem, med hvilka
han tvistade. Och i ekonomimål, som afgö-
rag i statsrådet, såsom angående väghållning,
gkjutsning m. m., kunde konungen, om han
är fastighetsegare, sjelf blifva part och dylika
frågor således icke af honom pröfvas, En
skjutsreglering eller vägdelning i ett bärad,
der konungen egde jord, kunde aldrig afgöras
om den genom besvär droges. under Kongl.
Maj:ts pröfning. I sjelfva lagstiftningen skulle
olägenheterna låta känna gig. För sin jord
är konungen skattskyldig och får derigenom
ett intresse i allmänna bevillningens fördelande,
och så ofta fråga uppstår om förändring i
jordens utskylder, vidröreg hvarje jordegares
fördel. För hvarje missnöje, som yppar sig
öfver det sätt, hvarpå dessa frågor blifva af-
gjorda, öppnar sig ock ett olyckligt fält för
misstanka, huru konungen kan hafva användt
sitt inflytande till vinnande af den utgång,
som med hans personliga fördel instäret.
Följderna af allt detta skulle blifva ännu
mera kännbara genom den progressiva tillök-
ning, som rika egares förmögenhet naturligen
vinner. Med vigsshet kunde ju konungen år-
ligen använda åtminstone afkastningen af sina
fastigheter - till förvärfvande af nya. En dy-
nasti af goda hushållare skulle på detta sätt,
inom en rätt måttlig tidrymad, kunna blifva
egare till en stor del af rikets säljbara jord,
hvilket förhållande icke skulle i längden kunna
förenas med den medborgerliga friheten.
Afven vidröres hvad äldre och sednare ade-
liga privilegier innehålla derom att konungen
ej må xtill adelsståndets försvagande köpa
fritt och frälst gods... Ehuru lagen af den
6 April 1810 förklarat hvarje svensk man,
till hvilken klass af medborgare han räknasg
må, berättigad att förvärfva och besitta fast
egendom och jord, vare sig å land elleri stad,
af hvad natur som helst, anser justitieombuds-
mannen denna författning i sjelfva verket icke
göra någon rubbning uti hvad de adeliga pri-
vilegierna stadgat emot konungs förvärfvande
af fast egendom, emedan konungen icke kan
anses för medborgare, och justitieombudsman-
nen slutar deraf att högsta domstolen ej hel-
ler iakttagit lagens bokstafi det utlåtande som
högsta domstolen, på framlidne konung Carl
Johans begäran, afgaf i fråga om konungens
lagliga rätt att förvärfva fast egendom i riket,
Högsta domstolen har nemligen i berörde
den 8 Mars 1819 afgifna utlåtande, såsom
domstolens enskilda tankar, uttalat den me-
ning, att då nu gällande regeringsform icke
innehåller något förbud för konungen att för-
värfva enskild eganderätt till fastighet inom
riket; då den inskränkning i en sådan konun-
gens rätt, som i anseende till säteri- och frälse-
egendom fordom gjord i konungens försäkran,
blifvit förnyad i adeliga privilegierna, men
tydeligt ursprungligen endast haft för afsigt
att befästa ridderskapet och adeln vid ute-
slutande besittning af sådan jord, icke kunde
anses annorlunda än såsom numera förfallen,
sedan vid 1810 års riksdag ridderskapet -och
adeln afsagt sig nämnde uteslutande rätt och
genom rikets ständers af konungen gillade
beslut hade blifvit förklaradt, att hvar och en
svensk man vore berättigad att förvärfva fast
egendom och jord i Svea rike, af hvad natur
det vara måtte; då fråga icke blifvit väckt
derom, att ju ej konung, som riket egde den
lyckan att anse såsom den förste svenske medbor-
gare, ville lika med andre svenske män vara
underkastad de vilkor, anspråk och skyldig-
heter, hvilka äro i lag och författningar fä-
stade vid köp och besittning af fast egendom;
funne högsta domstolen Sveriges konung icke
af gällande författningar vara förhindrad att i
Sverige jord och hus enskildt förvärfva, ega
och besitta.
Som bekant är gjordes många anmärknin-
gar emot Carl Johans stora egendomsköp,
hvilka indrogo konungen i åtskilliga för ho-
nom sjelf mindre behagliga rättsförhållanden,
men någon giltig anledning torde, såvidt vi
nu erinraa oss, icke hafva förekommit, att en-
skilda personer eller det allmänna på något
sätt blefvo lidande på dessa egendomsaffärer.
Tvärtom; var det någon som derpå förlorade,
så var det just den höge egaren sjelf. Nå-
got partiskt undseende för honom har icke
heller visats hvarken af domstolar eller ad-
ministrativa myndigheter, och han har icke
endast rätt ofta förlorat rättegångar emot en-
skilda, utan det har till och med händt, att
den exsekutiva myndigheten har å Konungens
mn låtit förrätta utmätning för betalning
af kronoutskylderna, då en oordentlig förval-
tare försummade att inom -behörig tid erlägga
dem, Såsom egendomegare var Carl Johan
icke konung.utan medborgare, och detsamma
är förhållandet med vår nuvarande konung i
hans egenskap af fastighetsegare, äfvensom
med kronprinsen. Månne det är någon vinst
för de konstitutionella idgerna, att konung och
prinsar anses icke kunna vara fastighetsegare,
och, om så vore, skulle man då i allmänhet
kunna tillåta att de hafva någon enskild egen-
dom? Va
Långtifrån att vilja lyfta de kungliga per-
sonerna till en sådan höjd, der de skilda fr
nära nog alla, andra menniskor tillkommapde
skyldigheter och rättigheter, betraktas. såsom
högre väsenden, hvilka skola hafva så litet
som möjligt gemensamt med de vanliga taensk-
liga förhållandena, äro vi af den tanken, att
det sannt konstitationella statsskicket tvärtom