dom i Sverige eller derunder lydande länder; att hvarje köp eller annat sätt att förvärfva, hvarigenom fastighet skulle komma i någon till tronen zariberättigad personshand, är ogildt, och att om fastighet till sådan person faller i arf, denna fastighet bör inom föreskrifven kort tid (natt och år) föryttras twtan bördseiler lösningsrätt för säljarens anhöriga. Såsom hufvudsakliga skäl för denna åsigt anför justitieombudsmannen, att det icke är i sin ordning att en konung uppträder inför rätta emot sina undersåter, hvilket icke alltid kan undvikas om han är fastighetsegare. Om konungen härvid i alla afseenden betraktes såsom part, skulle han t..ex. blifva jäfvig att handlägga mål, som rörde dem, med hvilka han tvistade. Och i ekonomimål, som afgörag i statsrådet, såsom angående väghållning, gkjutsning m. m., kunde konungen, om han är fastighetsegare, sjelf blifva part och dylika frågor således icke af honom pröfvas, En skjutsreglering eller vägdelning i ett bärad, der konungen egde jord, kunde aldrig afgöras om den genom besvär droges. under Kongl. Maj:ts pröfning. I sjelfva lagstiftningen skulle olägenheterna låta känna gig. För sin jord är konungen skattskyldig och får derigenom ett intresse i allmänna bevillningens fördelande, och så ofta fråga uppstår om förändring i jordens utskylder, vidröreg hvarje jordegares fördel. För hvarje missnöje, som yppar sig öfver det sätt, hvarpå dessa frågor blifva afgjorda, öppnar sig ock ett olyckligt fält för misstanka, huru konungen kan hafva användt sitt inflytande till vinnande af den utgång, som med hans personliga fördel instäret. Följderna af allt detta skulle blifva ännu mera kännbara genom den progressiva tillökning, som rika egares förmögenhet naturligen vinner. Med vigsshet kunde ju konungen årligen använda åtminstone afkastningen af sina fastigheter till förvärfvande af nya. En dynasti af goda hushållare skulle på detta sätt, inom en rätt måttlig tidrymad, kunna blifva egare till en stor del af rikets säljbara jord, hvilket förhållande icke skulle i längden kunna förenas med den medborgerliga friheten. Afven vidröres hvad äldre och sednare adeliga privilegier innehålla derom att konungen ej må xtill adelsståndets försvagande köpa fritt och frälst gods... Ehuru lagen af den 6 April 1810 förklarat hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknasg må, berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och jord, vare sig å land elleri stad, af hvad natur som helst, anser justitieombudsmannen denna författning i sjelfva verket icke göra någon rubbning uti hvad de adeliga privilegierna stadgat emot konungs förvärfvande af fast egendom, emedan konungen icke kan anses för medborgare, och justitieombudsmannen slutar deraf att högsta domstolen ej heller iakttagit lagens bokstafi det utlåtande som högsta domstolen, på framlidne konung Carl Johans begäran, afgaf i fråga om konungens lagliga rätt att förvärfva fast egendom i riket, Högsta domstolen har nemligen i berörde den 8 Mars 1819 afgifna utlåtande, såsom domstolens enskilda tankar, uttalat den mening, att då nu gällande regeringsform icke innehåller något förbud för konungen att förvärfva enskild eganderätt till fastighet inom riket; då den inskränkning i en sådan konungens rätt, som i anseende till säterioch frälseegendom fordom gjord i konungens försäkran, blifvit förnyad i adeliga privilegierna, men tydeligt ursprungligen endast haft för afsigt att befästa ridderskapet och adeln vid uteslutande besittning af sådan jord, icke kunde anses annorlunda än såsom numera förfallen, sedan vid 1810 års riksdag ridderskapet -och adeln afsagt sig nämnde uteslutande rätt och genom rikets ständers af konungen gillade beslut hade blifvit förklaradt, att hvar och en svensk man vore berättigad att förvärfva fast egendom och jord i Svea rike, af hvad natur det vara måtte; då fråga icke blifvit väckt derom, att ju ej konung, som riket egde den lyckan att anse såsom den förste svenske medborgare, ville lika med andre svenske män vara underkastad de vilkor, anspråk och skyldigheter, hvilka äro i lag och författningar fästade vid köp och besittning af fast egendom; funne högsta domstolen Sveriges konung icke af gällande författningar vara förhindrad att i Sverige jord och hus enskildt förvärfva, ega och besitta. Som bekant är gjordes många anmärkningar emot Carl Johans stora egendomsköp, hvilka indrogo konungen i åtskilliga för honom sjelf mindre behagliga rättsförhållanden, men någon giltig anledning torde, såvidt vi nu erinraa oss, icke hafva förekommit, att enskilda personer eller det allmänna på något sätt blefvo lidande på dessa egendomsaffärer. Tvärtom; var det någon som derpå förlorade, så var det just den höge egaren sjelf. Något partiskt undseende för honom har icke heller visats hvarken af domstolar eller administrativa myndigheter, och han har icke endast rätt ofta förlorat rättegångar emot enskilda, utan det har till och med händt, att den exsekutiva myndigheten har å Konungens mn låtit förrätta utmätning för betalning af kronoutskylderna, då en oordentlig förvaltare försummade att inom -behörig tid erlägga dem, Såsom egendomegare var Carl Johan icke konung.utan medborgare, och detsamma är förhållandet med vår nuvarande konung i hans egenskap af fastighetsegare, äfvensom med kronprinsen. Månne det är någon vinst för de konstitutionella idgerna, att konung och prinsar anses icke kunna vara fastighetsegare, och, om så vore, skulle man då i allmänhet kunna tillåta att de hafva någon enskild egendom? Va Långtifrån att vilja lyfta de kungliga personerna till en sådan höjd, der de skilda fr nära nog alla, andra menniskor tillkommapde skyldigheter och rättigheter, betraktas. såsom högre väsenden, hvilka skola hafva så litet som möjligt gemensamt med de vanliga taenskliga förhållandena, äro vi af den tanken, att det sannt konstitationella statsskicket tvärtom