Utdrag af protokollet, hället ä Walborg-
messa-sockenstämma med Kihls för.
för värt land är
DÅ ingen tip är
dep vu varasde br. och det tfver-
havåtagsnde sup i go:
aneat räddnvingsmedel vara till finvandes, än er, med
ledning af bvad öfversts Hagelstam föreslagit och :
bröårariket blifvit i detta aftseeude lagstadgadt, på
grunden gående förändring i brävvinslagstiitningen,
med bestämdt sntal bräavinsfabriker i större skals
under säkra och pölitliga kontroller och racd så hög
beskattaing, att medel derigenora blifva att tills tili
riksgagneliga företag och tiil lindring i skaitebördorna;
så förklarade socknemännen, att deras önskan och
vilja vore, att en sädan förändring mätte tillvägabrin-
gas, och ansäg det leda till ändameslets vinnande, om
likadana opinionsyttringar förspordes frän alla trakter
af landet, och om man vid utseendet af blitvande
riksdags nän i de väljande Ständer töll med sitt va
på sädana män, om hvilka man kunde göra sig för-
vissad, att de ville, i hvad på dem kunde bero, söka
med verka till denna förändring i bränvinslagstiftnin
gen. Uppå slutlig gjord förfrägan, om nägon hade
nägot att invända häremot, förklarade sockemännper
enhälligt. att ofvanstäende var deras mening och tanka.
EB
— Man löser i Fehblu Tidning:
Vid ett socknenämnds- ock fattigvårdssammanträde
i en al stadens grannsocknar, der men alivarligen be-
gynte tala om den öfverhandtagarde fattig domen, des:
orsaker och botemedel, fästades uppmärksamheten pt
en sädan mängd eländesbjon, hvilka, utom de gaml:
saimosetagarne, dels nu och dels snasligen tartvadt
bjelp och understöd, att man slutligen stadnade i
villrädighet, huru vägra medel skulle förslå att fyll
de stora bebofver, och hvarvid det ruskigaste af all
just var taocken på den ärliga tillväxten af detta elän:
de, enär försörjandet af fattigmassav, fara värd,
snärt nog synes komma att öfverstiga alla audrä
kommunal-utgifter. Man blef ense om, att bäde der
tid och den ort, i bvilken man lefde, vore i jemnio-
relse med andra tider, som man ötve lefvat, och an
dra orter, som msn kände, ganska goda; men de
osktadt ökades fattigdomen. Man var ensa om, ati
folkmängden på de sednare ären icke tilltagitistörre
proportion än kyodlingar och åkerbruksförbättringar;
stt bonden finge bättre betalt för siva skogsprodukte;
bu än förr, och arbetaren hade godt tillfalle till för
jenst vid bergverken; att kläder och föda ej vore
yrsre än förr, sparare billigare; men ändä ökade:
fattigdomen lika synbart som vuttenränniln under
störirego. Och täckte man på grundorsaken, sä vorc
alla ssmmanstämmarde af den tanker, att det var
pränvinet, först och sist bränvinet.
De närvarande bönderne uttalade sin förvåning öf.
rer den förvända och slappa lagstiftning, som ej
nöktar, om just icke tilldämma, ätminstone minsk:
lenna syrdarniod, som botar att laka märgen ur be-
ren, kraften ur hägen, tro och ära ur hjertat på hele
lägtet, och det syctes nägot har, att om värt riks-
lagsväsende ocksä icke vore bristiälligt i andra afse-.
inden, så är det ätminstone odugligt i denna vigtigt
riga, enär det ändä tyckes blifva allt värre, ju mer:
naa brökar derom vid riksdagarna. Nägot hopp om
n bättre trrmtid vägade man, under sakernas puva-
ande skick, knappt hysa, sä lenge den lagstiftand:.
Örsarolicgen är sammansatt ai så mänga brönvins
aironer. Det örmkligasie af :litsammans ör bärvio
len omständighet, att just bondeständet, som väl änd:
äkhar de festa b:änvinsoffren, sällan, ja kanske al
rig skicksr något ombud till riksdagen, som icke
yllar en bränvinslag med lög skatt, ex pannai hva:
pis 0. s. v., hvilket alt visat sig vara alldeles bak-
ändt. Härom kan mans med skal sige, att det gin
önderna föga bättre, än den der arma lindangsaren. 1
om för några veckor sedan gecom en klen stäilviny, ;
om brast, slog ner sig på Fahiu trg och dog: delj
illra ihjäl sig genom sin egen lumpna tillställning. Mur
ore fresiad att på cem tillämpa det gamla orispra !
et; Om rauv vi pliga bönder, skall men ia ex
1
oxde att piäga dem med; ty när man bör, bur
örständigt de små bönderna tänka i bränviosfrögan,
örundras man att irga andra väljas till riksdegsmär,
p dessa högmöpgende brinvinskokare, som gjorde
ältre att sitta hemma och laga under den kära pan
an, ön på riksdagsbävken och stifta lag för sinr
sttiga medbröder, hvilkas välfard synes ligga dem
litför ringa om bjertat, blott deras panna far rivs.
Man var ense om gen tanken, attbrännicgsrättighe-
en borde skiljas fräs jordbruket, men jorabrukarer
aturligtvis säväl som ulla andra få bränna, om har
ertill avmälde sig, att hög skatt och stränga konp-
roller på tillverkningen borde införas, och dertill
ary-doxastolar i alla bränvinsmäl.
Biand olägenheter, som de små pannoma hafsr
ned sig, är skogsförödelsen, Som exempel derpi
ramställdes bland andra en mind:e äbo här i sock
en, som i hela sia tid bränt flitigt och derpä totah
ärstört sin ganska vackra ocn välbelägna skop, så av
emmaset nu vid dea gamles franfålla scartsagdt ör
koglöst.
I AA tb a öd br — A mm