Utdrag af protokollet, hället ä Walborgmessa-sockenstämma med Kihls för. för värt land är DÅ ingen tip är dep vu varasde br. och det tfverhavåtagsnde sup i go: aneat räddnvingsmedel vara till finvandes, än er, med ledning af bvad öfversts Hagelstam föreslagit och : bröårariket blifvit i detta aftseeude lagstadgadt, på grunden gående förändring i brävvinslagstiitningen, med bestämdt sntal bräavinsfabriker i större skals under säkra och pölitliga kontroller och racd så hög beskattaing, att medel derigenora blifva att tills tili riksgagneliga företag och tiil lindring i skaitebördorna; så förklarade socknemännen, att deras önskan och vilja vore, att en sädan förändring mätte tillvägabringas, och ansäg det leda till ändameslets vinnande, om likadana opinionsyttringar förspordes frän alla trakter af landet, och om man vid utseendet af blitvande riksdags nän i de väljande Ständer töll med sitt va på sädana män, om hvilka man kunde göra sig förvissad, att de ville, i hvad på dem kunde bero, söka med verka till denna förändring i bränvinslagstiftnin gen. Uppå slutlig gjord förfrägan, om nägon hade nägot att invända häremot, förklarade sockemännper enhälligt. att ofvanstäende var deras mening och tanka. EB — Man löser i Fehblu Tidning: Vid ett socknenämndsock fattigvårdssammanträde i en al stadens grannsocknar, der men alivarligen begynte tala om den öfverhandtagarde fattig domen, des: orsaker och botemedel, fästades uppmärksamheten pt en sädan mängd eländesbjon, hvilka, utom de gaml: saimosetagarne, dels nu och dels snasligen tartvadt bjelp och understöd, att man slutligen stadnade i villrädighet, huru vägra medel skulle förslå att fyll de stora bebofver, och hvarvid det ruskigaste af all just var taocken på den ärliga tillväxten af detta elän: de, enär försörjandet af fattigmassav, fara värd, snärt nog synes komma att öfverstiga alla audrä kommunal-utgifter. Man blef ense om, att bäde der tid och den ort, i bvilken man lefde, vore i jemniorelse med andra tider, som man ötve lefvat, och an dra orter, som msn kände, ganska goda; men de osktadt ökades fattigdomen. Man var ensa om, ati folkmängden på de sednare ären icke tilltagitistörre proportion än kyodlingar och åkerbruksförbättringar; stt bonden finge bättre betalt för siva skogsprodukte; bu än förr, och arbetaren hade godt tillfalle till för jenst vid bergverken; att kläder och föda ej vore yrsre än förr, sparare billigare; men ändä ökade: fattigdomen lika synbart som vuttenränniln under störirego. Och täckte man på grundorsaken, sä vorc alla ssmmanstämmarde af den tanker, att det var pränvinet, först och sist bränvinet. De närvarande bönderne uttalade sin förvåning öf. rer den förvända och slappa lagstiftning, som ej nöktar, om just icke tilldämma, ätminstone minsk: lenna syrdarniod, som botar att laka märgen ur beren, kraften ur hägen, tro och ära ur hjertat på hele lägtet, och det syctes nägot har, att om värt rikslagsväsende ocksä icke vore bristiälligt i andra afse-. inden, så är det ätminstone odugligt i denna vigtigt riga, enär det ändä tyckes blifva allt värre, ju mer: naa brökar derom vid riksdagarna. Nägot hopp om n bättre trrmtid vägade man, under sakernas puvaande skick, knappt hysa, sä lenge den lagstiftand:. Örsarolicgen är sammansatt ai så mänga brönvins aironer. Det örmkligasie af :litsammans ör bärvio len omständighet, att just bondeständet, som väl änd: äkhar de festa b:änvinsoffren, sällan, ja kanske al rig skicksr något ombud till riksdagen, som icke yllar en bränvinslag med lög skatt, ex pannai hva: pis 0. s. v., hvilket alt visat sig vara alldeles bakändt. Härom kan mans med skal sige, att det gin önderna föga bättre, än den der arma lindangsaren. 1 om för några veckor sedan gecom en klen stäilviny, ; om brast, slog ner sig på Fahiu trg och dog: delj illra ihjäl sig genom sin egen lumpna tillställning. Mur ore fresiad att på cem tillämpa det gamla orispra ! et; Om rauv vi pliga bönder, skall men ia ex 1 oxde att piäga dem med; ty när man bör, bur örständigt de små bönderna tänka i bränviosfrögan, örundras man att irga andra väljas till riksdegsmär, p dessa högmöpgende brinvinskokare, som gjorde ältre att sitta hemma och laga under den kära pan an, ön på riksdagsbävken och stifta lag för sinr sttiga medbröder, hvilkas välfard synes ligga dem litför ringa om bjertat, blott deras panna far rivs. Man var ense om gen tanken, attbrännicgsrättigheen borde skiljas fräs jordbruket, men jorabrukarer aturligtvis säväl som ulla andra få bränna, om har ertill avmälde sig, att hög skatt och stränga konproller på tillverkningen borde införas, och dertill ary-doxastolar i alla bränvinsmäl. Biand olägenheter, som de små pannoma hafsr ned sig, är skogsförödelsen, Som exempel derpi ramställdes bland andra en mind:e äbo här i sock en, som i hela sia tid bränt flitigt och derpä totah ärstört sin ganska vackra ocn välbelägna skop, så av emmaset nu vid dea gamles franfålla scartsagdt ör koglöst. I AA tb a öd br — A mm