VV 5
i den naiva bekännelse författaren sjelf indi-
rekt gör om den aktning ban hyser för sina
läsare, då han säger dem vara sådane, rhvilka
helst vilja vara befriade från bsväret att sjelfva
tänka. Men när vi finna, stt Svenska Tid-
ningen för sin del aktat nödigt att bemöta
Posttidningens insändare med ett svar, så vilja
äfven vi yttra några ord om hans artikel, aö
vidt den angår vårt uppträdande i denna sak.
Redan uti den korta species facti rörande
målets behandling som Posttidningens vän af
eftertanke — 2å kallar sig insändaren — för-
utskickar sia tillämnad tankatätlare för dem,
som icke vilja sjeifve tänka, finna vitvå orik-
tiga framställningar, deu ena något finare, den
andra mera grof.
Den jemförelsevis fina ligger deruti, att kanz-
leren säges, efter erhållen remiss af Blom-
strands besvär med föreläggande att, efter ve-
derbörandes - hörande, - inkomma med under-
dånigt utiåtande deröfver, hatva lermnat et
sådant, men helt kort.
Kanslersembetets underd. skrifvelse i detta
ämne finnes ordagrant införd i Aftonbladet M
93, och hvar och en kan dersf öfvertyga sig.
att kanslerea genom denna skrifvelse icke af-
gaf ett utlåtande öiver besvären i den mening
man allmänneligen tager detta uttryck, d. v.
8. något slags bemötande af de grunder kla-
ganden hade anfört till stöd för sina besvär
eller någon slags förklaring af de skäl, hvar-
för kansleren hade föredragit Granluad fram-
för Blomstrand till tjensten, utan att kanslers-
embetet helt enkelt återsände besvärsekriften
till K. M:t och, under åberopande blott af sin
rätt och makt, ait utnämna adjunkter, för-
klarade sig anse densamma ,i hvarje hänse-
ende sakna laglig befogenhet., Då emeller-
tid regeringen sjeif beklagligtvis lät afspisa
sig med detta kavaljeriska yttrande, såsom
hade verkligen det infordrade utlåtandet der-
med blifvit afgifvet, så må man icke heller hn
förundra sig, att kanslersembetets våpendra
gare äfven räknar sig denna eftergifvechet till
godo.
En gröfre oriktighet ligger uti insändarens
uppgift att kanslern derjemte skulle hafva
tillkännagifvit, att Graslund icke gjort anspråk
på att få bemöta besvären.
Kanslerns underd. skrifvelse innehöll icke
den ringaste vink om något sådant tillkänna-
gifvande eller ötverhufvud ett enda ord, hvaraf
man kunde finna, att kanslersembetet ansett
sig behöfva ställa sig den kungliga befallnin-
gen om vederbörandes hörande till underdånig
efterrättelse. Det var först efteråt som kans-
lerssekreteraren (vid närmare seftertanke.?) aflät
en biljett till statsrådet Reuterdahl, hvarnti ett
sådant. tillkännagifvande af honom gjordes,
utan att likväl någon förklaring af Granlund
sjelf, till bestyrkande af uppgiiten, ena då bi-
lades. Äfven denta skrifvelse finnes trycki
jemte de öfriga handlingarne i ofvannämnde
nummer af Aftonbladet. Den är underteck-
nad at br Nordström ensam. Den uppgifves
hvarken vara afläten på kanslersembetets väg-
nar, hvilket väl ockeå skulle hafva inneburit
ett anspråk som svårligen lärer tillkomma se-
kreteraren, eller ens på någon kanelerens be-
fallning, och kan således icke betraktas an-
norlunda än gåsom en enskild biljett från hr
Nordström till hr Reuterdahl.
Huru kan en ovän af eftertanke, då påstå,
att detta tillkännagifvande skett afskanslern?
Hr Nordström är visserligen en inom kans-
lersembetet mycket betydande man, hvilket
våra universiteter under de sednare åren nog:
samt fått erfara, men ännu är han likväl icke
sjelf kansler. Och ehuru angerämt det är
kan vera för en sekreterare att vid förefallande
behof skylas af en hög förmans vida mantel,
så torde rättvisan likväl fordra att åtminstone
icke tillräkna den höge förmannen hans ge-
kreterares enskilda biljetter, helst den förre re-
dan synes hafva nog att göra med att svara
för de åf hans sekteterare författade embets-
handlingar, som han verkligen: sjelf -under-
skrifvit. -
Eftertänkaren finner derefter betänkligt, att
det eljest så demokratiska och republikanska
Aftonbladet, vid behandlingen af: denna fråga
skall hafva skyggat tillbaka för furstenamnet
och på kanslero: tillämpat en ansvarsfrihet,
som visserligen hög oss allmärna tänkesät-
tet, men ingalunda -lagstiftningen, säges till-
dela en kronprins, förmenande insändaren, att
A. B: härigenom begått en stor inkonseqvene
mot sina öfriga läror.
Vi tacka för insändarens månhet om vår
konseqvens och för de valda epiteterna till
betecknande af vår politiska karakter, ehuru
vi frukta att icke förtjena dessa noz, för att
den genom deras begagnande åsyftade välme-
ningen skall kunna göra önskad verkan, ens
hos Posttidningens läsare. Hvad sjelfva den
förmenta inkonseqvensen angår, så harinsän:
daren antingen bedragit sig sjelf, eller ock
söker han bedraga sica läsare, lika mycke
då han tilltror Aftonbladet, som då han till.
tror allmänna tänkesättet, att tillerkänna Kron.
prinsen någon juridisk ansvarsfrihet. Skulle
kanslersembetet missbruka sin makt ända der-
hän, att något juridiskt ansvar komme i fråga,
så kan insändaren vara öfvertygad, att hvar-
ken Aftonbladet eller det allmänna tänkesättet
kommer att tillerkänna embetets innehafvare.
vore det än Kronprinsen sjelf, någon frihet
från ett sådant ansvar. Men så länge klan-
dret af detta embetes åtgärder, ehuru befo-
gadt det mä vara, rörer sig på ett fält, der
endast en moralisk ansvarighet kan komma :
fråga, så tillstå vi öppet, det vi ansett och
ännu anse både grannlagenhet och rättviss
fordra att under närvarande omständighete
hellre låta tyngden af denna ansvarighet drabb:
den officielle rådgifvare och sekreterare, son
uppsätter och kontrasignerar kanslerens em
betsskrifvelser, och hvilken icke kan ursäkta
med bristande kännedom af. ämnet och a
administrativa former, än den furste, som ge
nom en olycklig -eftergifvenhet för de akade
miska fördomarne kallats till ett embete, hvil
ket han aldrig hade bort emottaga.
Och häruti ligger hvarken något tilivaka
skvocvande för furstenamnet eller nåican in.