VV 5 i den naiva bekännelse författaren sjelf indirekt gör om den aktning ban hyser för sina läsare, då han säger dem vara sådane, rhvilka helst vilja vara befriade från bsväret att sjelfva tänka. Men när vi finna, stt Svenska Tidningen för sin del aktat nödigt att bemöta Posttidningens insändare med ett svar, så vilja äfven vi yttra några ord om hans artikel, aö vidt den angår vårt uppträdande i denna sak. Redan uti den korta species facti rörande målets behandling som Posttidningens vän af eftertanke — 2å kallar sig insändaren — förutskickar sia tillämnad tankatätlare för dem, som icke vilja sjeifve tänka, finna vitvå oriktiga framställningar, deu ena något finare, den andra mera grof. Den jemförelsevis fina ligger deruti, att kanzleren säges, efter erhållen remiss af Blomstrands besvär med föreläggande att, efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt utiåtande deröfver, hatva lermnat et sådant, men helt kort. Kanslersembetets underd. skrifvelse i detta ämne finnes ordagrant införd i Aftonbladet M 93, och hvar och en kan dersf öfvertyga sig. att kanslerea genom denna skrifvelse icke afgaf ett utlåtande öiver besvären i den mening man allmänneligen tager detta uttryck, d. v. 8. något slags bemötande af de grunder klaganden hade anfört till stöd för sina besvär eller någon slags förklaring af de skäl, hvarför kansleren hade föredragit Granluad framför Blomstrand till tjensten, utan att kanslersembetet helt enkelt återsände besvärsekriften till K. M:t och, under åberopande blott af sin rätt och makt, ait utnämna adjunkter, förklarade sig anse densamma ,i hvarje hänseende sakna laglig befogenhet., Då emellertid regeringen sjeif beklagligtvis lät afspisa sig med detta kavaljeriska yttrande, såsom hade verkligen det infordrade utlåtandet dermed blifvit afgifvet, så må man icke heller hn förundra sig, att kanslersembetets våpendra gare äfven räknar sig denna eftergifvechet till godo. En gröfre oriktighet ligger uti insändarens uppgift att kanslern derjemte skulle hafva tillkännagifvit, att Graslund icke gjort anspråk på att få bemöta besvären. Kanslerns underd. skrifvelse innehöll icke den ringaste vink om något sådant tillkännagifvande eller ötverhufvud ett enda ord, hvaraf man kunde finna, att kanslersembetet ansett sig behöfva ställa sig den kungliga befallningen om vederbörandes hörande till underdånig efterrättelse. Det var först efteråt som kanslerssekreteraren (vid närmare seftertanke.?) aflät en biljett till statsrådet Reuterdahl, hvarnti ett sådant. tillkännagifvande af honom gjordes, utan att likväl någon förklaring af Granlund sjelf, till bestyrkande af uppgiiten, ena då bilades. Äfven denta skrifvelse finnes trycki jemte de öfriga handlingarne i ofvannämnde nummer af Aftonbladet. Den är undertecknad at br Nordström ensam. Den uppgifves hvarken vara afläten på kanslersembetets vägnar, hvilket väl ockeå skulle hafva inneburit ett anspråk som svårligen lärer tillkomma sekreteraren, eller ens på någon kanelerens befallning, och kan således icke betraktas annorlunda än gåsom en enskild biljett från hr Nordström till hr Reuterdahl. Huru kan en ovän af eftertanke, då påstå, att detta tillkännagifvande skett afskanslern? Hr Nordström är visserligen en inom kanslersembetet mycket betydande man, hvilket våra universiteter under de sednare åren nog: samt fått erfara, men ännu är han likväl icke sjelf kansler. Och ehuru angerämt det är kan vera för en sekreterare att vid förefallande behof skylas af en hög förmans vida mantel, så torde rättvisan likväl fordra att åtminstone icke tillräkna den höge förmannen hans gekreterares enskilda biljetter, helst den förre redan synes hafva nog att göra med att svara för de åf hans sekteterare författade embetshandlingar, som han verkligen: sjelf -underskrifvit. Eftertänkaren finner derefter betänkligt, att det eljest så demokratiska och republikanska Aftonbladet, vid behandlingen af: denna fråga skall hafva skyggat tillbaka för furstenamnet och på kanslero: tillämpat en ansvarsfrihet, som visserligen hög oss allmärna tänkesättet, men ingalunda -lagstiftningen, säges tilldela en kronprins, förmenande insändaren, att A. B: härigenom begått en stor inkonseqvene mot sina öfriga läror. Vi tacka för insändarens månhet om vår konseqvens och för de valda epiteterna till betecknande af vår politiska karakter, ehuru vi frukta att icke förtjena dessa noz, för att den genom deras begagnande åsyftade välmeningen skall kunna göra önskad verkan, ens hos Posttidningens läsare. Hvad sjelfva den förmenta inkonseqvensen angår, så harinsän: daren antingen bedragit sig sjelf, eller ock söker han bedraga sica läsare, lika mycke då han tilltror Aftonbladet, som då han till. tror allmänna tänkesättet, att tillerkänna Kron. prinsen någon juridisk ansvarsfrihet. Skulle kanslersembetet missbruka sin makt ända derhän, att något juridiskt ansvar komme i fråga, så kan insändaren vara öfvertygad, att hvarken Aftonbladet eller det allmänna tänkesättet kommer att tillerkänna embetets innehafvare. vore det än Kronprinsen sjelf, någon frihet från ett sådant ansvar. Men så länge klandret af detta embetes åtgärder, ehuru befogadt det mä vara, rörer sig på ett fält, der endast en moralisk ansvarighet kan komma : fråga, så tillstå vi öppet, det vi ansett och ännu anse både grannlagenhet och rättviss fordra att under närvarande omständighete hellre låta tyngden af denna ansvarighet drabb: den officielle rådgifvare och sekreterare, son uppsätter och kontrasignerar kanslerens em betsskrifvelser, och hvilken icke kan ursäkta med bristande kännedom af. ämnet och a administrativa former, än den furste, som ge nom en olycklig -eftergifvenhet för de akade miska fördomarne kallats till ett embete, hvil ket han aldrig hade bort emottaga. Och häruti ligger hvarken något tilivaka skvocvande för furstenamnet eller nåican in.