Först skola vi dock redogöra för den ofvannämnde skriften. Författaren börjar med att tillkännagifval det han löst problemet att genom en högl temperatur i mjölkrummet vinna en fullkomlighet i mjölkhushållningen, som aldrig kan vinnas genom låg, och att man, i följd häraf, ej om sommaren hbehöfver källare eller annat svalt rum till mjölkens förvaring. Författaren säger att han hade trott, att hans förfaringssätt skulle spridas fortare än som skett, men tillägger dock, att då landet är stort och glest bebodt, och då man skall förfara i motsats till i alla länder häfdvunna vanor, samt såväl insom utländska skriftställares föreskrifterna, har det ej varit oväntadt, att tron derpå ännu ej hunnit stadga sig. Detta är också fullkomligen enligt med verkliga förhållandet. Hvarje nyhet, särdeles i landtbushällningen, fordrar tid att försökas, och om dessa försök slå lyckligt ut, antages den gjorda uppfinningen ändock icke brädstörtadt, emedan mången tvekar om det nya förfaringssättet också bestämdt är orsaken till det lyckliga resultatet. Ännu mera är en sådan tvekan ursäktlig, om, såsom författaren sjelf medgifver, den nya metoden är stridande mot alla länders häfdvunna vanor. Endast erfarenheten, grundad på med sorgfällighet verkställda försök, kan i sådana fall stadga det allmänna omdömet. Den andra omständigheten, vid hvilken författeren fäster stor vigt, är mjölkkärlens beskaffenhet, såväl i afseende på det ämne hvarai de äro förfärdigade, som sjelfva deras form. Att äfven detta är ett vigtigt ämne lärer ingen vilja neka. Men vida vigtigare är dock i vär tanka författarens yrkande på den största noggrannhet vid mjölkens behandling, i afsigt att förekomma bildandet af syra. Författaren ifrar, och med rätta, mot användandet af träkärl, vare sig stufvor, silar, såar eller af hvad namn de vara må, så snart de gkola komma i beröring med mjölken. Tröet 1 kärlen insuger mjölk i sina porer, och denna surnar under kärlets torkning samt smittar genast den nya mjölken som deri gjutes. För att förekomma, att detta äfven skall inträffa med sildukarne, böra dessa tvättas i lut emellan hvarje gång de begagnas. Genom dessa försigtighetsmått och användandet af de af hr G. uppfunna bunkarne, påstår författaren att han vanligen får dubbelt så mycket smör och ost, som man förut erbållit. Att detta kan hafva varit händelsen på ett eller annat ställe, der mjölken förut blifvit behandlad meäå stor värdslöshet, må vara en möjlighet, men kan icke vara det allmänna förhållandet. Till styrka för sina uppgifter har förf. bifogat ett stort antal beiyg, hvilka dock ej i allmänhet äro nog upplysande, och i hvilka inga försök om den egentligen vigtigaste delen af författarens metod — mjölkens bibehållande vid söt beskaffenhet under hög temperatur — förekomma. Förf. har tagit patent på sin uppfinning och båller de nödiga redskapen till saiu efier en i boken intagen priskurant. Boken innehåller äfven en mängd detaljerade föreskrifter för mjölkens behandling öfver hvilka vi ej kunna ingå i någön kritik, utan att skrifva en hel afhandling, hvilket ej för närvarande är vår afsigt. Hvad vi dock ej kunna gilla är författarens nya benämningar af smoörolja i stället för smör, ostgräddas i stället för tjernmjölk. De leda endast till förvillande afbegreppen i stället att upplysa dem. Förnågon tid sedan inlemnade författaren ett exempiar af sin skrift till Landtbruksakademien, med begäran om dess omdöme. Detta omdöme meddelades förliden månad, och var på det hela fördelaktigt, i det att de, i följd af akademiens remiss, af hrr Wallmark och Boheman verkställda undersökningar, vitsordade mjölkens förmåga att hålla sig i 24 timmar i ett rum der värman varierade emellan — 23,9 och 26,5 9. Huruvida också om sommartiden då åskväder och äfven sndra atsmosferiska abnormiteter inträffa, rojölken kan hålla sig lika länge vid så hög temperatur och i ett vanligt rum, har naturligtvis ej nu kunnat utrönas. Så väl författarens mjölkkärl, som tjerna och öfriga redskap an; sågos dessutom ganska ändamålsenliga, äfvensom hela gången af hans metod från och med mjölkningen, till och med smörberedningen. Efter denna redogörelse, så väl för sjelfva skriften som för det hufvudsakligaste af landtbruksakademiens omdöme deröfver, torde dei tillåtas oss att i korthet framställa vär åsigt om denna sak. På de flesta ställen i vårt land, der mjölkhushällning idkas, behandlas mjölken med mycken värdslöshet, och vanligen är den, innan den hinner komma i mjölkbunkarne, -redan smittad med syra, som menligt inverkar både på gräddsätiningen och sjelfva gräddans qvalitet. I de större, efier nyare metod anlagde mejerierna har man vwisserligen i allmänhet både svala rum och ändamålsenliga mjölkbunkar, men ofta nog är mjölken, äfven der, skadad innan den kommer i mjölkrummet, och detta stundom genom användande af sildukar som hålla syra, stundom genom zqvalpning under transporten från mjölkstället, men ännu oftare genom användandet af stäfvor och såar af trä, hvilka man tror sigls kunna göra oskadliga genom oljemålning invändigt, utan att besinna, att om färgen — sgom lätt sker med ett kärl hvilket ofia måste rengöras — afstötes eller skadas på någor enda fläck, en källa för syra genast uppstär. Herr, Gussanders yrkande att alla dessa kärl böra vera af förtent jernbleck är derföre förtjent af all uppmärksamhet. Förtent koppar skulle visserligen vara lika ändamålsenlig, men dyrare. Dernäöst kommer frågan om mjölkbunkarne, vid hvilka författaren fäster mycket stor vigt, och tvifvelsutan med rätta; men säkert är, att om mjölken ej genom sorgfällig behandling skyddades för syra, skulle ingen form eller beskaffenhet af bunkarne kunna frambringa goda resultater. Man bör derföre ej fäste mera vigt vid denna del af redskapen än bil