STOCKHOLM, den 19 Maj.
Om det är en sanning att Sverige i följd
af sitt läge, sina stora exportartiklar samt sin
sjöfart, vigtig icke blott för landets ekonomi-
ska välstånd utan äfven för dess politiska be-
iydenhet och dess försvar, är ett af de land
hvilka i främsta rummet böra ansluta sig till
det fria handelssystemet, så är det också i
sin ordning att pressen upplyser allmänheten
cm de framsteg som detta system gör i opi-
xionen på andra orter. Vi omnämnde derföre
hårom dågen, kurusom det pröhibitiva Frank-
rikes manufakturister nu sjelfva börja blifva
imissbelåtna med införselförbuden och de pro-
hbibitiva tullarne, och dervid omnämndes äf-
ven att de engelska manufaturisterne, som för
några och tjugu år tillbaka voro så stora mot-
ständare till den fria handeln, numera äro de
första att begära tullnedsättningar.
Erfarenheten af de fördelar som ett liberal:
hazndelssystem redan skänkt England äro nem
igen så stora och så ögonskenbga, att de ej
vidare kunna bestridas, och industrien, somj
skulle skyddas af det morsatta systemet, ha;
just sjelf vunnit mest på reformen.
Likaledes visa händelserna här i landet ati
vomullsspinnerierna och sockerbruken, lånagt-
irån att hämmas af en tillåten konkurrens
ned utländska tillverkningar, tvärtom just äro
de industrigrenar, som gjort största frarmste-
gen. Detsamma kan ej sägas om de mest
kyddade och från all loflig konkurrens be-
ssrade industrigrenarne. En vidare fortgäng
på den här till en liten del beträdda banar
att antaga en friare handelsrörelse, skulle sä-
kerligen också inom de flesta andra grenar a
industrien framkalla en utveckling, som aldrig
inträffar så länge konkurrensen utestänges.
Derom kan man vara fullkomligt öfvertygad.
afvensom att opinionen med hvarje nytt fram-
steg i denna riktning skall blifva mera stämd
för åe efterföljande.
Till stöd för dessa åsigter intaga vi här ne-
dan ur engelska tidningen The Economist en
vopsats, som för oss eger ett särskildt värde.
emedan den bestyrker, att den olofliga han-
deln, som gör Sverige så mycken skada,
icse kan hämmas utanigenom ett fritt handels-
system.
Den engelska uppsatsen är af följande in-
nehåll :
sFör närvarande hafva vi icke särdeles kännedom
om lurendrejeriets framsteg på Europas kontinent.
Det temligen allmänna trycktvänget hindrar medde
landet af underrättelser om följderna af det antagnes
nandelssystemet. Men om vi erhöllo denna känne
dom, skulle vi sanvolikt finna att de särskilda län-
dornas gränser — säsom t. ex. Sachsens och Böh
mens — äro reguliert genomströfvade at lurendrejare-
band, hvilka antingen i hemligt förstånd med tullbe-
vaknoiogen, eller i strid med densamma, drifva en be-
tydlig handel, utan att minsta anteckning derom blir
synlig i de statistiska byråerna i Dresden eller i
Wien. Dä vi nu frän resande inhemta att dylika
hard påträffats; då vi höra att vid gränserna finnas
godsegare hvilka : hälla lurendrejare på stat, un-
gefär säsom en engelsk egendomsberre häller en j3
gare, hvem vill dä göra sig mödan att fördöjja ett
södant förhällande, och är det sä godt att öppet till-
s:ä, att man ej betalar nägon tull för alla de siden-
och bomullsvaror, kaffe och socker som förtäras.
Hvarje i England upptäckt smuggling eller försnill-
xipg blir deremot bekant säväl der som utomlands.
ccb i följd bhirat framstå troligtvis engelsmännen för
tolken på kontinenten, hvilka äro okunniga om hvac
som tilldrager sig hos dem sjelfva, säsom ett mycket
demoraliseradt folk.
Tillförene eller under åren 1827—1843 blef, en-
igt mr John Chadwicks framställning i hans tal om
sidenbandelii inför bandelskammaren i M. nchester den
14 nästlidne April, hälften af alla de från Frankrike
exporterade sidenvaror insmugglad i Eogland och icke
den riogaste del deraf var synlig i Englands tullhus. Den
förskräckliga demoralisation som var följden af denns
smuggling är tillräckligt bekant, men allt detta ond:
upphörde med ens genom atskaffandet af de hög!
usopdrifna probibitiva tullsatserna. Något är vå
ävnu qvar, och det blir ej undanröjdt under den ännu
gällande finätislägen. Haodelskämmarn i Manchester
inseende allt det onda som härflöt frän lagstiftnin
gen, beslöt derföre förutnämnde dag, på framställ
ring af sidenfabrikanterne, att ivgä till regeringer
med en petition om afskaffande af den prohibitive
tullsatsen å sidenvaror. Fabrikanterna fruktade ickt
konkurrensen. Tvärtom yttrade mr Chadwick vid
detta tillfälle:
Sidenmanufakturisterne i Manchester hysa, med fö
undantag, iogen fruktan för utländsk konkurrens, och
rafva uttryckligen förklarat att de belt och häller
skiljda frän Jet prohibitiva skyddet skola under kon-
kurrensen blifva i ständatt intaga en högre position
än som de allt hittills hafva kunnat uppnä unde;
nämnde skydd. Min egen öfvertygelse är, säge!
Chadwick, att vi hafva alit att vinna men ingenting sti
trukta af den fria konkurrensen. Vi äro fullkomuligt
beredda derför, och om äfven Frankrike öfverträffar
oss i tillverkningen af somliga slags sidenvaror, öf
verträffa vi det äter i en betydlig del af de här:
landet tillverkade artiklar; och om vi erhälla fri in
försel i Frankrike skola vi kunna med framgäng
täfla med detsamma till och med inom dess egna lan-
damären.
Däå nu, yttrar härefter The Economist, våra egns
manufakturister kommit så långt att de förnek
skyddssystemet, förkasta det säsom orättvist, anrop:
regeringen att afskaffa det såsom kastande en skym
på dem sjelfva — om de förkofras i samma män son
skyddet undanrödjes — om landet befrias från er
talrik mängd af brott på samma gång som det be
friar sig från de prohibitiva tullsatserna — om de
ras afskaffande öppnar nya fält för- företagsamheter
och gifver en förundransvärd väckelse ät national
framskridandet — så är det omöjligt att icke dessa
fakta skola utöfva inflytande pä de svaga och i för
ligenhet stadda industriidkarne på kontinenten.
Det är omöjligt att icke dessa fakta skola hafv:
vägon inverkan på kontinentalregeringarne, hvilka för
tsra så enorma inkomster och som pu upptaga skat
nm UN -