Först skola vi dock redogöra för den ofvan-
nämnde skriften.
Författaren börjar med att tillkännagifval
det han löst problemet att genom en högl
temperatur i mjölkrummet vinna en fullkom-
lighet i mjölkhushållningen, som aldrig kan
vinnas genom låg, och att man, i följd häraf,
ej om sommaren hbehöfver källare eller annat
svalt rum till mjölkens förvaring. Författaren
säger att han hade trott, att hans förfarings-
sätt skulle spridas fortare än som skett, men
tillägger dock, att då landet är stort och glest
bebodt, och då man skall förfara i motsats
till i alla länder häfdvunna vanor, samt såväl
in- som utländska skriftställares föreskrifterna, har
det ej varit oväntadt, att tron derpå ännu ej
hunnit stadga sig.
Detta är också fullkomligen enligt med verk-
liga förhållandet. Hvarje nyhet, särdeles i
landtbushällningen, fordrar tid att försökas,
och om dessa försök slå lyckligt ut, antages
den gjorda uppfinningen ändock icke bräd-
störtadt, emedan mången tvekar om det nya
förfaringssättet också bestämdt är orsaken till
det lyckliga resultatet. Ännu mera är en så-
dan tvekan ursäktlig, om, såsom författaren
sjelf medgifver, den nya metoden är stridande
mot alla länders häfdvunna vanor. Endast er-
farenheten, grundad på med sorgfällighet verk-
ställda försök, kan i sådana fall stadga det
allmänna omdömet.
Den andra omständigheten, vid hvilken för-
fatteren fäster stor vigt, är mjölkkärlens be-
skaffenhet, såväl i afseende på det ämne hvarai
de äro förfärdigade, som sjelfva deras form.
Att äfven detta är ett vigtigt ämne lärer ingen
vilja neka. Men vida vigtigare är dock i vär
tanka författarens yrkande på den största nog-
grannhet vid mjölkens behandling, i afsigt att
förekomma bildandet af syra. Författaren if-
rar, och med rätta, mot användandet af trä-
kärl, vare sig stufvor, silar, såar eller af hvad
namn de vara må, så snart de gkola komma
i beröring med mjölken.
Tröet 1 kärlen insuger mjölk i sina porer,
och denna surnar under kärlets torkning samt
smittar genast den nya mjölken som deri gju-
tes. För att förekomma, att detta äfven skall
inträffa med sildukarne, böra dessa tvättas i
lut emellan hvarje gång de begagnas. Genom
dessa försigtighetsmått och användandet af de
af hr G. uppfunna bunkarne, påstår författaren
att han vanligen får dubbelt så mycket smör
och ost, som man förut erbållit. Att detta
kan hafva varit händelsen på ett eller annat
ställe, der mjölken förut blifvit behandlad
meäå stor värdslöshet, må vara en möjlighet,
men kan icke vara det allmänna förhållandet.
Till styrka för sina uppgifter har förf. bi-
fogat ett stort antal beiyg, hvilka dock ej i
allmänhet äro nog upplysande, och i hvilka
inga försök om den egentligen vigtigaste de-
len af författarens metod — mjölkens bibe-
hållande vid söt beskaffenhet under hög tem-
peratur — förekomma.
Förf. har tagit patent på sin uppfinning och
båller de nödiga redskapen till saiu efier en
i boken intagen priskurant. Boken innehåller
äfven en mängd detaljerade föreskrifter för
mjölkens behandling öfver hvilka vi ej kunna
ingå i någön kritik, utan att skrifva en hel
afhandling, hvilket ej för närvarande är vår
afsigt. Hvad vi dock ej kunna gilla är för-
fattarens nya benämningar af smoörolja i stäl-
let för smör, ostgräddas i stället för tjern-
mjölk. De leda endast till förvillande afbe-
greppen i stället att upplysa dem.
För- någon tid sedan inlemnade författaren
ett exempiar af sin skrift till Landtbruksaka-
demien, med begäran om dess omdöme.
Detta omdöme meddelades förliden månad,
och var på det hela fördelaktigt, i det att de,
i följd af akademiens remiss, af hrr Wallmark
och Boheman verkställda undersökningar, vits-
ordade mjölkens förmåga att hålla sig i 24
timmar i ett rum der värman varierade emel-
lan — 23,9 och 26,5 9. Huruvida också
om sommartiden då åskväder och äfven sn-
dra atsmosferiska abnormiteter inträffa, rojöl-
ken kan hålla sig lika länge vid så hög tem-
peratur och i ett vanligt rum, har naturligtvis
ej nu kunnat utrönas. Så väl författarens
mjölkkärl, som tjerna och öfriga redskap an- ;
sågos dessutom ganska ändamålsenliga, äfven-
som hela gången af hans metod från och med
mjölkningen, till och med smörberedningen.
Efter denna redogörelse, så väl för sjelfva
skriften som för det hufvudsakligaste af landt-
bruksakademiens omdöme deröfver, torde dei
tillåtas oss att i korthet framställa vär åsigt
om denna sak.
På de flesta ställen i vårt land, der mjölk-
hushällning idkas, behandlas mjölken med
mycken värdslöshet, och vanligen är den, in-
nan den hinner komma i mjölkbunkarne, -re-
dan smittad med syra, som menligt inverkar
både på gräddsätiningen och sjelfva gräddans
qvalitet. I de större, efier nyare metod an-
lagde mejerierna har man vwisserligen i all-
mänhet både svala rum och ändamålsenliga
mjölkbunkar, men ofta nog är mjölken, äfven
der, skadad innan den kommer i mjölkrum-
met, och detta stundom genom användande
af sildukar som hålla syra, stundom genom
zqvalpning under transporten från mjölkstäl-
let, men ännu oftare genom användandet af
stäfvor och såar af trä, hvilka man tror sigls
kunna göra oskadliga genom oljemålning in-
vändigt, utan att besinna, att om färgen —
sgom lätt sker med ett kärl hvilket ofia måste
rengöras — afstötes eller skadas på någor
enda fläck, en källa för syra genast uppstär.
Herr, Gussanders yrkande att alla dessa kärl
böra vera af förtent jernbleck är derföre för-
tjent af all uppmärksamhet. Förtent koppar
skulle visserligen vara lika ändamålsenlig,
men dyrare.
Dernäöst kommer frågan om mjölkbunkarne,
vid hvilka författaren fäster mycket stor vigt,
och tvifvelsutan med rätta; men säkert är, att
om mjölken ej genom sorgfällig behandling
skyddades för syra, skulle ingen form eller
beskaffenhet af bunkarne kunna frambringa
goda resultater. Man bör derföre ej fäste
mera vigt vid denna del af redskapen än bil-