STOCKHOLM, den 19 Maj. Om det är en sanning att Sverige i följd af sitt läge, sina stora exportartiklar samt sin sjöfart, vigtig icke blott för landets ekonomiska välstånd utan äfven för dess politiska beiydenhet och dess försvar, är ett af de land hvilka i främsta rummet böra ansluta sig till det fria handelssystemet, så är det också i sin ordning att pressen upplyser allmänheten cm de framsteg som detta system gör i opixionen på andra orter. Vi omnämnde derföre hårom dågen, kurusom det pröhibitiva Frankrikes manufakturister nu sjelfva börja blifva imissbelåtna med införselförbuden och de prohbibitiva tullarne, och dervid omnämndes äfven att de engelska manufaturisterne, som för några och tjugu år tillbaka voro så stora motständare till den fria handeln, numera äro de första att begära tullnedsättningar. Erfarenheten af de fördelar som ett liberal: hazndelssystem redan skänkt England äro nem igen så stora och så ögonskenbga, att de ej vidare kunna bestridas, och industrien, somj skulle skyddas af det morsatta systemet, ha; just sjelf vunnit mest på reformen. Likaledes visa händelserna här i landet ati vomullsspinnerierna och sockerbruken, lånagtirån att hämmas af en tillåten konkurrens ned utländska tillverkningar, tvärtom just äro de industrigrenar, som gjort största frarmstegen. Detsamma kan ej sägas om de mest kyddade och från all loflig konkurrens bessrade industrigrenarne. En vidare fortgäng på den här till en liten del beträdda banar att antaga en friare handelsrörelse, skulle säkerligen också inom de flesta andra grenar a industrien framkalla en utveckling, som aldrig inträffar så länge konkurrensen utestänges. Derom kan man vara fullkomligt öfvertygad. afvensom att opinionen med hvarje nytt framsteg i denna riktning skall blifva mera stämd för åe efterföljande. Till stöd för dessa åsigter intaga vi här nedan ur engelska tidningen The Economist en vopsats, som för oss eger ett särskildt värde. emedan den bestyrker, att den olofliga handeln, som gör Sverige så mycken skada, icse kan hämmas utanigenom ett fritt handelssystem. Den engelska uppsatsen är af följande innehåll : sFör närvarande hafva vi icke särdeles kännedom om lurendrejeriets framsteg på Europas kontinent. Det temligen allmänna trycktvänget hindrar medde landet af underrättelser om följderna af det antagnes nandelssystemet. Men om vi erhöllo denna känne dom, skulle vi sanvolikt finna att de särskilda ländornas gränser — säsom t. ex. Sachsens och Böh mens — äro reguliert genomströfvade at lurendrejareband, hvilka antingen i hemligt förstånd med tullbevaknoiogen, eller i strid med densamma, drifva en betydlig handel, utan att minsta anteckning derom blir synlig i de statistiska byråerna i Dresden eller i Wien. Dä vi nu frän resande inhemta att dylika hard påträffats; då vi höra att vid gränserna finnas godsegare hvilka : hälla lurendrejare på stat, ungefär säsom en engelsk egendomsberre häller en j3 gare, hvem vill dä göra sig mödan att fördöjja ett södant förhällande, och är det sä godt att öppet tills:ä, att man ej betalar nägon tull för alla de sidenoch bomullsvaror, kaffe och socker som förtäras. Hvarje i England upptäckt smuggling eller försnillxipg blir deremot bekant säväl der som utomlands. ccb i följd bhirat framstå troligtvis engelsmännen för tolken på kontinenten, hvilka äro okunniga om hvac som tilldrager sig hos dem sjelfva, säsom ett mycket demoraliseradt folk. Tillförene eller under åren 1827—1843 blef, enigt mr John Chadwicks framställning i hans tal om sidenbandelii inför bandelskammaren i M. nchester den 14 nästlidne April, hälften af alla de från Frankrike exporterade sidenvaror insmugglad i Eogland och icke den riogaste del deraf var synlig i Englands tullhus. Den förskräckliga demoralisation som var följden af denns smuggling är tillräckligt bekant, men allt detta ond: upphörde med ens genom atskaffandet af de hög! usopdrifna probibitiva tullsatserna. Något är vå ävnu qvar, och det blir ej undanröjdt under den ännu gällande finätislägen. Haodelskämmarn i Manchester inseende allt det onda som härflöt frän lagstiftnin gen, beslöt derföre förutnämnde dag, på framställ ring af sidenfabrikanterne, att ivgä till regeringer med en petition om afskaffande af den prohibitive tullsatsen å sidenvaror. Fabrikanterna fruktade ickt konkurrensen. Tvärtom yttrade mr Chadwick vid detta tillfälle: Sidenmanufakturisterne i Manchester hysa, med fö undantag, iogen fruktan för utländsk konkurrens, och rafva uttryckligen förklarat att de belt och häller skiljda frän Jet prohibitiva skyddet skola under konkurrensen blifva i ständatt intaga en högre position än som de allt hittills hafva kunnat uppnä unde; nämnde skydd. Min egen öfvertygelse är, säge! Chadwick, att vi hafva alit att vinna men ingenting sti trukta af den fria konkurrensen. Vi äro fullkomuligt beredda derför, och om äfven Frankrike öfverträffar oss i tillverkningen af somliga slags sidenvaror, öf verträffa vi det äter i en betydlig del af de här: landet tillverkade artiklar; och om vi erhälla fri in försel i Frankrike skola vi kunna med framgäng täfla med detsamma till och med inom dess egna landamären. Däå nu, yttrar härefter The Economist, våra egns manufakturister kommit så långt att de förnek skyddssystemet, förkasta det säsom orättvist, anrop: regeringen att afskaffa det såsom kastande en skym på dem sjelfva — om de förkofras i samma män son skyddet undanrödjes — om landet befrias från er talrik mängd af brott på samma gång som det be friar sig från de prohibitiva tullsatserna — om de ras afskaffande öppnar nya fält förföretagsamheter och gifver en förundransvärd väckelse ät national framskridandet — så är det omöjligt att icke dessa fakta skola utöfva inflytande pä de svaga och i för ligenhet stadda industriidkarne på kontinenten. Det är omöjligt att icke dessa fakta skola hafv: vägon inverkan på kontinentalregeringarne, hvilka för tsra så enorma inkomster och som pu upptaga skat nm UN