gubbe med allt det nit som stod i min för:
måga, mycket öfvertygad att det bästa sätte
att mildra en obehaglig ställning är att punkt
ligt uppfylla en mödosam pligt.
Lord Kysiogton var hvad mig angår a
den mest nogräknade artighet. En böjning
på hufvudet tackade mig för hvarje gifver
värd, för hvarje rörelse som skedde för att tjens
honom. Jag läste ofta länge högt gom inger
afbröt, icke den dystre gubben som jag in-
söfde dermed, icke den unga damen som e
hörde derpå, ej heller barnet som darrade
framför sin onkel. Jag hade aldrig sett nå-
got så dystert, och ändå, mina damer, veten
j att det var länge sedan det lilla hvita huset
upphört att vara gladt; men den tystnad som
härrör af någon olycka ingifver så allvarliga
tanker att ord kunna anges som otillräckliga
att återgifva dem. Man känner själens lif un-
der kroppens orörlighet. Uti mitt nya hem-
vist var det den tystnad som förorsakas af
tomheten.
En dag, under det lord Kysington tycktes
slumra, och lady Marie var böjd öfver sin
båge, uppklättrade den lille Harry på mina
knän. Som vi befunno oss uti ett aflägset hörn
i ruromet, gjorde han mig helt sakta några
frågor raed den okonstlade nyfikenhet som
tillhör bans år. Sedan i min ordning, tän-
kande föga på hvad jag sade, frågade jag ho-
nom om hans slägt. . .
Har du bröder eller syetrer? frågade jag
honom.
Jag bar en liten mycket vacker syster.o
Hvad heter hon?, sade jag, vuder det min
blick genomögnade en tidringsföljetong.
Hon bar ett så vackert namn: gisca det.
berr doktor.w
Jag vet ej på hvad jag tänkte. Uti min
by hade jag icke hört några andra namn än
bondfolkets, som ej kunde användas på lady