gubbe med allt det nit som stod i min för: måga, mycket öfvertygad att det bästa sätte att mildra en obehaglig ställning är att punkt ligt uppfylla en mödosam pligt. Lord Kysiogton var hvad mig angår a den mest nogräknade artighet. En böjning på hufvudet tackade mig för hvarje gifver värd, för hvarje rörelse som skedde för att tjens honom. Jag läste ofta länge högt gom inger afbröt, icke den dystre gubben som jag insöfde dermed, icke den unga damen som e hörde derpå, ej heller barnet som darrade framför sin onkel. Jag hade aldrig sett något så dystert, och ändå, mina damer, veten j att det var länge sedan det lilla hvita huset upphört att vara gladt; men den tystnad som härrör af någon olycka ingifver så allvarliga tanker att ord kunna anges som otillräckliga att återgifva dem. Man känner själens lif under kroppens orörlighet. Uti mitt nya hemvist var det den tystnad som förorsakas af tomheten. En dag, under det lord Kysington tycktes slumra, och lady Marie var böjd öfver sin båge, uppklättrade den lille Harry på mina knän. Som vi befunno oss uti ett aflägset hörn i ruromet, gjorde han mig helt sakta några frågor raed den okonstlade nyfikenhet som tillhör bans år. Sedan i min ordning, tänkande föga på hvad jag sade, frågade jag honom om hans slägt. . . Har du bröder eller syetrer? frågade jag honom. Jag bar en liten mycket vacker syster.o Hvad heter hon?, sade jag, vuder det min blick genomögnade en tidringsföljetong. Hon bar ett så vackert namn: gisca det. berr doktor.w Jag vet ej på hvad jag tänkte. Uti min by hade jag icke hört några andra namn än bondfolkets, som ej kunde användas på lady