DOKTOR BARNABE.)
ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSYSKAN.
En krets bildade sig omkring doktor Bar-
nabe, som, med händerna knäppta öfver sin
käppkrycka, lugnt började följande berät-
telse. I tysthet lofvade sig detta auditorium
litet roligt häråt:
aDet var, fast för mycket länge sedan, då
jag var ung, ty jag har också varit ung —
uagdomen är en förmögenhet som tillhör alla,
den rike som den fattige, men som ej stannar
uti någons hand. Jag hade tagit mina exa-
mina, var promoverad doktor, och, tack vare
min konst, nu skulle menniskorna upphöra att
dö; jag återreste till min by, för att använda
mina stora kunskaper.
Min by ligger ej långt härifrån. Ifrån mitt
illa kammarfönster såg jag det hvita huset,
men från motsatt sida vi i detta ögonblick se
det. Min by, skulle säkerligen ej förefalla
eder särdeles vacker; mig syntes den präktig;
jag var född der och jag älskade den. Hvar
och en ser saken, men tycker om den på sit!
sätt och ställer sig så att man kan fortfarande
älska den, Gud tillåter att man understun
dom är litet blind, ty Han vet nog att alltid
se klart i denna sorgliga verld ej har mycken
glädje med sig. Jag lefde sålunda lycklig här;
denna trakt syntes mig glad och liflig. En
dast det hvita huset ådrog sig obehagligt mir
uppmärksamhet, hvarje gång jag uppslog mina
ögon; det stod alltid slutet, tyst och sorgset.
som en öfvergifven sak. Aldrig hade jag set
dess fönster öppnas och stängas, porten at:
Ren och trädgårdsgrinden lemna inträde
åt någons, Er herr onkel, som ej kunde anse
SEASBIN:o 106.
PE