regeringen icke vidare ärnade mottaga någo
slags- kollektivförklaring från biskoparne
kyrkoprovinsen. Konungen af Wiirteraberg
heter det vidare, har med förvåning förnum
mit, att biskopen af Rothenburg deltagit i ei
demonstration, som skrifvelsen betecknar så
som en förnärmelse mot statens lagar. Skrif
velsen slutar med följande ord: I alla hän
delser tror sig H. M. böra öppet förklara, at
om någon skulle göra ett försök att sätta
verkställighet principer, som äro snörrätt stri
dande mot statens lagar och konstitutionen
som hrr biskopar besvurit, så skall H. M
veta att begagna den af Gud honom förlänad
makt, för att göra suveränitets-rättighetern
gällande.
En dylik skrifvelse har äfven badiske kul
tusministern aflåtit till erkebiskopen i Freyburg
Man ser med hvilken ifver den katolsk:
prelaturen sträfvar att återupprätta en makt
som man trodde vara försvunnen med medel
tiden. Under den politiska domningen vilj
de passa på tillfället att smyga sitt ok på sjä
larne och qväfva den andliga friheten och på
samma gång skaffa sig ett inflytande på de
politiska området, som alldeles strider mo
andan af värt tidehvarf. Men de ärevördig:
fäderna framkalla sjelfva straffet, då de inbil
sig att kunna bjuda Europa Gregorius VII:
gamla ok. De framkalla en lika förskräcklig
reaktion som den i 18:de seklet. Voltair
var alldeles förglömd och ur modet; de kall
Voltaire åter till lif. Efter behofvet af reli-
giositet skall nu komma behofvet af menni
skoandens befrielse från de bojor, hvari mar
nu vill fängsla honom. Det är på detta sät
kyrkan arbetar på sin egen ruin, och henne:
argaste fiender kunde icke tillråda henne nå-
gon väg, som vore mera förderflig för henne:
egna intressen.
Jag återkommer till Berlin, Här ha vi hafi
en slags ministerkris; denna gång var de
verkligen fråga om rågonting mera än er
kulisgintrig. Junkerpartiet, som sedan längre
tid i hemlighet regerar regeringen, gjorde min
af att sjelf fatta regeringstyglarne. Man lät
cirkulera en ministerlista med namn af äkts
fullblodsaristokrater. Liksom alltid härledde
sig denna kris af en tvist mellan den mini-
steriella byråkratien och junkrarne med hof-
partiet. Det var fråga om nägra president-
platser, som hr v. Manteuffel, chefen för byrå-
kratien eller den moderata högern (vi ha nu
kommit så långt, att sjelfva hr v. Manteuf-
fel börjar proportionsvis få en anstrykning
af moderation) icke ville ställa till junkrar-
nes disposition. Då utbröt oenigheten. Herr
v. Mauteuffel erbjöd :för hundrade gången sitt
afsked. På konseljpresidentens begäran kom
prinsen af Preussen till Berlin, för att bilägga
saken. Han mottog en deputation af kam-
marledamöter, hvilka han afrådde att alltför
blindt brådstörta på reaktionens bana. Detta
tal, hvilket man sade efter vanligheten vara
inspireradt af hans gemål, väckte mycken
uppmärksamhet. Emellertid låta icke de pri
vilegierade afskräcka sig af någonting sådant.
De veta att prinsen af Preussen icke är dem
så alldeles bevägen; men de sömma oförtru-
tet på reaktionens fana och taga till valspråk:
post nos diluviamx (efter oss må syndafloden
komma). Hvad krisen angår, tror man, att
herr v. Mauteuftel, såsom vanligt, skall gifva
efter och låta junkrarne få de sysslor, hvar-
om varit fråga. Det är ett nytt bevis derpå
att de liberala institutionerna vinna föga på
byråkratiens och junkrarnes inbördes strider.
Den 28 April afled i Berlin Ludvig Tieck,
den ryktbare noveliförfattaren och kritikern,
Shokespeares elegante öfversättare. Han var
den siste representanten af denna romantiska
skola, som gjorde så mycket väsen af
sig under den tyska restaurationsperioden.
Tieck var en af cheferna för denna skola,
som icke får förbiandas med den seder-
mera uppkomna franska romantiken. Tieck
har skapat verk, hvilka icke skola förgätas
i vårt lands litteratur. Men just de bästa af
dessa verk, såsom ,Prins Zerbinos, Cevenner-
kriget och Phantasus, ha icke blifvit bekanta
annat än för ett ringa antal af anhängare och
litteratörer; de ha uppletvat få upplagor. De-
ras författare befann sig snart i full opposi-
tion mot den nyare litteraturen och lyckades
aldrig vinna någon popularitet. I afseende
på Tiecks yttre ställning voro de sista 10
ören af hans lif de lyckligaste. Konungen
af Preussen hade kallat honom från Dres-
den, der han lefde i förgätenhet, till Ber-
lin och försskrat honom om en pension. Han
omgaf sig med en krets af förtroliga vänner
och epeciella beundrare af hanstalang; han an-
ordnade hemma hos sig mycket eftersökta
litterära soirer, vid hvilka man sökte hålla
vid lif de romantiska traditionerna, ett fanta-
stiskt element, blandadt med humor, och ett
nykristligt element, blandadt med en smula
vällustig sinnlighet. De representerade ännu
en litteratur, som är afslutad, och man skulle
kunna säga om Tieck: hans verk följa honom
i grafven!
Konungen af Belgien väntas i dag till Ber-
lin. Ni vet att han kommer för att presen-
tera sin son, hertigen af Brabant, den pre-
sumtive arftagaren, för preussiska, sachsiska
och österrikiska hofven. Den politiska bety-
delsen af denna resa kan icke missförstås.
Konungen vill visa att han icke är isolerad i
Europa. Ni känner redan berättelserna om
den hotande not, som franska regeringen till-
ställt den belgiska under förhandlingarne om
den orientaliska frågan, liksom äfven, enligt
uppgift, hofven i Haag och Turin.
Konungen af Holland har nyligen, utan
tvifvel af eftergifvenhet för Louis Napoleon
förändrat sin minister och lofvat att i hän-
delse af en konflikt iakttaga en sträng neutra-.
litet. Det som nu passerar i Haag är af
mucken wviot för gakernast allmönna etällning