innu egande någon rätt att vara riktigt allvar-
samma.
Sedan hofmästaren förgäfves hade sökt
atmed slottets murar efter en klocka som skulle
höras på långt håll, beslöt han slutligen att
ropa ifrån trappan att frukosten var färdig.
Det smålöje hvarmed dessa ord voro åtföljda
bevisade att han liksom hans herrar hade be-
slutat att denna dagen icke bry sig om sina
vanliga vanor och bruk. Man satte sig gladt
till bordet; -:Man glömde bort det gamla slot-
tet, ödemärken der det var beläget, sorgsen-
beten som bodde der; alla talade på en gång,
och: man drack en skål för borgfrun, eller
staräre den få, hvars blotta närvaro gjorde utef
detta ruckel ett förtrolladt palats. Hastigt vän-
des alla ögon till matsalens fönster.
pHvad är detta ?s utropade alla på en gång:
Genom slottsfönstren såg man en liten grön-
målad vagn med hjul lika höga som sjelfva
vagnen framrulla och stanna; den var förspänd
med en liten grå häst; hvars ögon hvarje
ögonblick tycktes vara botade utafskacklarne
som ifrån vagnen oupphörligen höjde sig upp
emot himmelen. Sufletten var uppslagen så att
man såg intet annat än tvenne ärmar utaf en
blå blus och en piska som kitlade hästens öron.
Min Gud! mina damer,, utropade grefvin-
aan Moncar, jag har glömt att säga eder att
jag var nödsakad att bjuda läkaren i byn på
vår dejeune; det är en gubbe som förr har
gjort min onkels familj några tjenster, och
som jag sett några gånger. Låt icke skräm-
ma eder. utaf: denna gäst, ty han är mycket
butter. Sedan vi sagt honom några ord, skola
vi låtsa som om han icke funnes; dessutom
förmodar jag att han just icke har lust att
stanna länge.
I detta ögonblick öppnades salsdörren och
doktor Barnabe inträdde. Det var en liten
mager och torr gubbey med ett uttryck af