vidare innehåller om erkebiskopen, konsisto-
ierna, gymmasierna m, m å
a pastorat i n
uraftigaste kämpen för sakernas nyare och bäitre ord-
ning, grep han sig an med at till de tre 8. k. fasia
klasseroa, som äro tillitua, nedfiytta äfven den fjer-
de, hvilket strider belt och hället emot konungens
bref af 1849. Ödmjukt, och kanske villigt, fogade
sig lärarpe efter bans härom yttrade önskan. Dä h.
h. icke kunde i Strengnäs medbiona äfven den femte
klassens nedflyttning till fast klass, äro vi för vär del
ofvertygade, att han, om hans räd blitvit af hr Reu-
terdahl inhemtadt, icke underlätit att tillstyrka, att
ett groft tvärstreck må dragas just mellan sjette och
jemte klasserna, bvarigenom man har det gamla gym-
basiet äter vederbörhgen afskiljdt ifrän den gsrmla
skolsn, heldst om, såsom man har auledning förmo-
da, afven med detsamma stadgas, att ingen lärare,
som undervisar i de tre öfre klasserna, bör eller fär
undervisa i nägon eller nägra af de fem vedre. Deri-
senom har man också äter stadgad den förhatliga
skiluvaden mellan två sag elementarlärare, lektorer
och skolmeagistrar., hvilken visserligen icke npågon-
sin de facio varit upphäfd, men de jure i det nå-
masie varit det och kunnat blifva det beh och bål.
jet, om man värdat sig att snart företaga eo lätt
verkställd ändring med domkapitlen, som äro en svär
kräfta för läroverken derigenom, att lärare vid de
iednare skola vara bisittare i de förra.s
Följande rader torde äfven här böra anföras:
Hvad som mest förundrar oss, är att hr statsrä-
det Reuterdahl, som sjelf blott igecomgätt en skola,
nnan hac blef student, och säledes funnit af erfa
renhet, hur. längt man äfven med småö krafter kan
lyckas komma i en skola, dä ofta garska stora för
lösas på ett gymnasium, och att br ärkebisko
pen, som säkert kan draga sig till minues, buru B-
et godt ban säsom gymnssiilärare förmädde ästsd-
komma, vare sig till ordving, fit, uppmärksamhet el-
er kunskaper, och som, i egenskap at biskop och
;pkorus, hade ett, såsom det oss synes, ej ringa obe-
sag af att oupphörligt se, huru, under gamla ordnir-
sen eller oordninpgen, gymnasiilärarne nästan utav
mdantag voro likgiltige, gymnasiiungdomen allmän-
ast inbilsk, men okunnig, bängstyrig och kanske
ner, dä deremot under sakernas förskndrade skick,
mestadels prosten Leonardssons förtj nst, en stor för-
vättring äfven i de flesta ofvarnämnda fall inträdde
— at, säge vi, dessa båda höga herrar kunna anse:
rara benägne att handlöst störta oss tillbaka i det,
om tydligen visat sig säsom odugligt och förstörande,
ch det, innan man ens hunnit frambringa mnägr:
gentliga resultaier med de ännu icke i 4 år gamle
örsöken att ästadkomma nägot bättre, än det, som
ned största skäl blifvit utdömdt.,
—LLL- von:
