AUEL MAN MAR AIlLACDSIIIV te: PV AIULUYTIVG Ivar det politiska lifvet inom Storbritannien inom kort kommer att leda till en rörlighet i institutionerna och ett framåtskridande af helt annan art än hittils, och hviket då blir aå mycket märkligare -genom sin kontrast emot den reaktion, som griper omkring sig på kon: tinenten. ; PIE manar Sverige och Svenskarne. Takttagelser och anteckningar af en Engelsman. ) V. Det är ett klokt barn som känner sin faden, säger ett gammalt engelskt ordspråk. Månne det ej erfordras lika mycket omdöme hos en fader att igenkänna sitt eget barn? Jag undrar om Carl IX, — i fall någon mediatiseringsprocess kunde återkalla hans ande ur de kalla hvalfven i Strengnäs domkyrka till dessa icke mindre kyliga klippor, bland hvilka hen gat lifvet åt sin ättelägg, Götheborg, — jag undrar om den barske gamle konungen då skulle känna igen sina länders frukt. Icke för dess ståtliga tillväxts skull och dess hopade rikedom, de brokiga flaggor som svaja i dess harn, eller de kalkulerande storheter som -majestätiskt vandra fram och åter på dess gator, —icke för sjelfva Hamngatans skull eller ens för den obefläckade Nya Börsen, — ty alla dessa ting lågo klara för den skarpsynte monarkens fjerrskådande öga då han bestämde sitt barns bostad; i annat fall skulle han aldrig hafva valt denna plats, så ytterligt umbärande alla andra behag. Carl menade att hans barn skulle bli en handelsfurste, och gaf honom den förnödna utrustaingen. Det skulle derföre föga förvåna honom att se detta barn residera i ett palats, lyftande sin spira öfver gods och guld. Men svårligen skulle Ingemunds ättling, Gustaf Wasas son, vänta att finna sin afkomma så olik fadren i allt som utgör de väsentliga karaktersdragen på deras gemensamma fädernesland. Det är sannt att Götheborg för sin tillvaro icke enskbmt har att tacka Carls snille, utan äfven genom honom dessa holländska nybygs gares företagsamhet, hvilka voro föremålen för denna oskyldiga intrig med konungen. Men tvåhundratemtio år borde väl hafva varit nog att utplåna alla spåren af det främmande blod som inflöt från mödernesidan, Men så är det ej. Ända till närvårande dag förblifver Götheborg ett blandadt sarahälie, med en befolkning lika olik det folk ibland hvilket den dväljes, som dessa klumpiga, bredbyxade holländare, hvilka först gräfde dess kanaler, voro olika de gamla Vestgötarne gom gapade på dem. Låt en främling, som ej är alldeles obekant med Sverige, från Kattegat vandra in genom denna Sveriges port; hvad finner han i allt hvad han ser och bör, till att öfvertyga sig att han står på Oscars territorium? Kanalerna skola föra hans tankar på Holland, eburuväl han skulle sakna de gamla skuggrika träden; de renliga och väl hållna gatorna skola erinra honom om någon modern engelsk stad, utan dess lif och rörelse. Den arkitektoniska stilen i dess offentliga byggnader, Domkyrkan och Nya Börseen, skola lemna hansinbillning utan någon bestämd hviloplats under månen. Vandrar han utgenom Gamle port, skola alleerna och trädgårdarne erinra honom om de angenäma promenaderna vid någon tysk stad, tilldess de dvärglika träden och den hämmade vegetationen sqvallrade om vindar, tillhörande ett mindre gynnande luftstreck. Låt främlingen, sålunda ur stånd att af sjelfva den yttre karakteren af staden sluta till hvar ban är hemma, återvända till Harangatan och mönstra folket han der möter. Vid börnet. af Lejonbron står en grupp af stolia uöäga lejon, som förmodligen valt denna mötesplats för att gifva en ytterligare vigt åt sina e:jest klena anspråk på lejonrangen. Betäckningen som de bära, så lik Moses å Sons artistiska prestationer i Minories eller dussinartiklarne i någon af Hulls sjömansbutiker, skulle komma främlingen att misstänka att han stött på en skock af andra rangens dandies från NewYorks Broadway eller Londons Cheapside, om ej åsneöronen tittade fram under lejonhuden i gestalten utaf en afgjurdt parisisk hatt och-en fullkomligt oengelsk väst. Han går två eller tre steg vidare och han stöter på en odisputabel britt, som i det majestätiska medvetandet af sin John-Bull-natur styr kurs midt i gatan och nedlåtande nickar åt de blottade hufvudena, eom ödmjukt stiga i rännstenen för att ge rum för denne representant af engelskt öfvermod. Dernäst kommer ett par, med de judiska dragen skarpt utpräglade på sin panna, men med en hållning och -tt väsende, som behagligt afeticka mot det låga och sluskiga skicket hos barnen af denna stam på de flesta andra ställen i verlden. . Och sålunda kan vår vandrare fortsätta till ändan af staden — jag menar Hamngatan — och i ouppbörlig vexling möta britter, verkliga eller imiterade, judar, tyskar och en massa at dessa anomaliska väsenden, som — eburu svårt det vore att försöka uttundera deras ursprungliga fädernesland — skulle tyckas mycket snarare tillhöra något sådant ställe il San Francisco, än befolkningeni ett sam som fick lifvet af Carl DX och modersmj af Gustaf Adolf. Det är obelefvadt att lyssna, Men mennisk naturen är svag och nyfikenheten är och så beslutar sig vär gäckade främli: finner det lika så omöjligt att med bloita synen utgrunda befolkningen som staden, aut taga sin tillflykt till sin börselförmåga. Han slår ett nytt slag på gatan, och kom. mer så i kölvattnet af den der sjellbeiktr. britten, som tycks med allas medgifvande för tillfälet spela högsta hönset på Hamngatan. Till denne patron har nu gällat sig en man, yngre och mera imposant än han sjelf, som Se A.B. N:is 357 45. 63 och 72. I.