AUEL MAN MAR AIlLACDSIIIV te: PV AIULUYTIVG Ivar
det politiska lifvet inom Storbritannien inom
kort kommer att leda till en rörlighet i insti-
tutionerna och ett framåtskridande af helt an-
nan art än hittils, och hviket då blir aå
mycket märkligare -genom sin kontrast emot
den reaktion, som griper omkring sig på kon:
tinenten. ; PIE
manar
Sverige och Svenskarne.
Takttagelser och anteckningar af en Engelsman. )
V.
Det är ett klokt barn som känner sin fa-
den, säger ett gammalt engelskt ordspråk.
Månne det ej erfordras lika mycket omdöme
hos en fader att igenkänna sitt eget barn?
Jag undrar om Carl IX, — i fall någon me-
diatiseringsprocess kunde återkalla hans ande
ur de kalla hvalfven i Strengnäs domkyrka
till dessa icke mindre kyliga klippor, bland
hvilka hen gat lifvet åt sin ättelägg, Göthe-
borg, — jag undrar om den barske gamle
konungen då skulle känna igen sina länders
frukt. Icke för dess ståtliga tillväxts skull
och dess hopade rikedom, de brokiga flaggor
som svaja i dess harn, eller de kalkulerande
storheter som -majestätiskt vandra fram och
åter på dess gator, —icke för sjelfva Hamn-
gatans skull eller ens för den obefläckade
Nya Börsen, — ty alla dessa ting lågo klara
för den skarpsynte monarkens fjerrskådande
öga då han bestämde sitt barns bostad; i an-
nat fall skulle han aldrig hafva valt denna
plats, så ytterligt umbärande alla andra behag.
Carl menade att hans barn skulle bli en han-
delsfurste, och gaf honom den förnödna ut-
rustaingen. Det skulle derföre föga förvåna
honom att se detta barn residera i ett palats,
lyftande sin spira öfver gods och guld. Men
svårligen skulle Ingemunds ättling, Gustaf
Wasas son, vänta att finna sin afkomma så
olik fadren i allt som utgör de väsentliga ka-
raktersdragen på deras gemensamma fäder-
nesland.
Det är sannt att Götheborg för sin tillvaro
icke enskbmt har att tacka Carls snille, utan
äfven genom honom dessa holländska nybygs
gares företagsamhet, hvilka voro föremålen
för denna oskyldiga intrig med konungen.
Men tvåhundratemtio år borde väl hafva varit
nog att utplåna alla spåren af det främmande
blod som inflöt från mödernesidan,
Men så är det ej. Ända till närvårande
dag förblifver Götheborg ett blandadt sara-
hälie, med en befolkning lika olik det folk
ibland hvilket den dväljes, som dessa klum-
piga, bredbyxade holländare, hvilka först
gräfde dess kanaler, voro olika de gamla
Vestgötarne gom gapade på dem.
Låt en främling, som ej är alldeles obekant
med Sverige, från Kattegat vandra in genom
denna Sveriges port; hvad finner han i allt
hvad han ser och bör, till att öfvertyga sig
att han står på Oscars territorium? Kanalerna
skola föra hans tankar på Holland, eburuväl
han skulle sakna de gamla skuggrika träden;
de renliga och väl hållna gatorna skola er-
inra honom om någon modern engelsk stad,
utan dess lif och rörelse. Den arkitektoniska
stilen i dess offentliga byggnader, Domkyrkan
och Nya Börseen, skola lemna hansinbillning
utan någon bestämd hviloplats under månen.
Vandrar han utgenom Gamle port, skola alleerna
och trädgårdarne erinra honom om de angenäma
promenaderna vid någon tysk stad, tilldess
de dvärglika träden och den hämmade vege-
tationen sqvallrade om vindar, tillhörande ett
mindre gynnande luftstreck.
Låt främlingen, sålunda ur stånd att af
sjelfva den yttre karakteren af staden sluta
till hvar ban är hemma, återvända till Haran-
gatan och mönstra folket han der möter. Vid
börnet. af Lejonbron står en grupp af stolia
uöäga lejon, som förmodligen valt denna mö-
tesplats för att gifva en ytterligare vigt åt sina
e:jest klena anspråk på lejonrangen. Betäck-
ningen som de bära, så lik Moses å Sons
artistiska prestationer i Minories eller dussin-
artiklarne i någon af Hulls sjömansbutiker,
skulle komma främlingen att misstänka att
han stött på en skock af andra rangens dan-
dies från NewYorks Broadway eller Londons
Cheapside, om ej åsneöronen tittade fram un-
der lejonhuden i gestalten utaf en afgjurdt
parisisk hatt och-en fullkomligt oengelsk väst.
Han går två eller tre steg vidare och han
stöter på en odisputabel britt, som i det ma-
jestätiska medvetandet af sin John-Bull-natur
styr kurs midt i gatan och nedlåtande nickar
åt de blottade hufvudena, eom ödmjukt stiga
i rännstenen för att ge rum för denne repre-
sentant af engelskt öfvermod.
Dernäst kommer ett par, med de judiska dra-
gen skarpt utpräglade på sin panna, men med
en hållning - och -tt väsende, som behagligt
afeticka mot det låga och sluskiga skicket
hos barnen af denna stam på de flesta andra
ställen i verlden. .
Och sålunda kan vår vandrare fortsätta till
ändan af staden — jag menar Hamngatan —
och i ouppbörlig vexling möta britter, verk-
liga eller imiterade, judar, tyskar och en massa
at dessa anomaliska väsenden, som — eburu
svårt det vore att försöka uttundera deras ur-
sprungliga fädernesland — skulle tyckas myc-
ket snarare tillhöra något sådant ställe il
San Francisco, än befolkningeni ett sam
som fick lifvet af Carl DX och modersmj
af Gustaf Adolf.
Det är obelefvadt att lyssna, Men mennisk
naturen är svag och nyfikenheten är
och så beslutar sig vär gäckade främli:
finner det lika så omöjligt att med bloita sy-
nen utgrunda befolkningen som staden, aut
taga sin tillflykt till sin börselförmåga.
Han slår ett nytt slag på gatan, och kom.
mer så i kölvattnet af den der sjellbeiktr.
britten, som tycks med allas medgifvande för
tillfälet spela högsta hönset på Hamngatan.
Till denne patron har nu gällat sig en man,
yngre och mera imposant än han sjelf, som
Se A.B. N:is 357 45. 63 och 72. I.