ende inteckningarne inskränka vi 088 derföre till att blott omnämna, alt savmmanlagda summan af dem som de tio åren 1842 till 1851 blifvit beviljade uppgår till 139,258,000 rdr, hvaremot de efter anmälan vid domstolarne dödade utgjort 45,958,000 rår. Då de flesta inteckningar göras i sammanhang med egendomsköp få vi här genast erinra, att egendomsköpen under samma tid uppgått till 265,804,000 rdr eller nära nog till dubbla beloppet af de beviljade inteckningarne, hvaraf man således kan draga den slutsats, att, oaktadt egendorasr nu mera än fordom köpas på kredit, likväl öfverhufvudtaget mindre än hälften af köpeskillingarne till en början kommit att gravera jorden. Tillväxten uti inteckningsbeloppen har de sednare åren egt rum synnerligast hos ståndspersonsklassen och allmogen, såsom en naturlig följd deraf att dessa samhällsklasser fortfarande köpa mera jord af adeln, än som de till densamma försälja. Af uppgifterna i justitiestatsministerns berättelser angående lagfarterna får man deremot icke endast upplysning om de sammanlagda summorna af egendomsköpen, utan äfven om den ena eller andra hufvudklassen af landets invånare ökar eller minskar sin fasta egendom, hvilken sednare upplysning kanske mest ådragit dessa berättelser uppmärksamet. Sålänge folket är splittradt genom ståndsförfattningen, är det nemligen helt naturligt, att man intresserar sig för att få veta, hvilken eller hvilka af de stora samhällsklaeserna öka eller minska sina jordbesittningar, emedan man deraf i viss roån slutar till, huruvida de särskilta klasserna i allmänhet förbättra eller försämra sin ekonomiska ställning inom samhället, hvilken åter har sin ganska stora betydelse i fråga om de särskilda klassernas anspråk på att representera svenska nationen. Uti förevarande berättelser iakttages emedlertid en annan klassindelning än mellan stånden inom representationen. Af dessa äro visserligen såsom särskilda afdelningar bibehållna adel och allmoge, men utom dessa båda upptaga berättelserna blott en tredje klass, ofrälsel. ständspersonsklassen, som icke finnes inom representationen, men som i berättelserna innefattar alla som ej tillhöra adeln eller allmogen, d. v. s. alla som tillhöra presteoch borgarestånden samt den talrika skaran af ore. presenterade, hvilka sednare här utgöra den största mängden, emedan borgerskapet och presterna icke i allmänhet förvärfva stora jordegendomar på landet. Ståndspersonsklassen kan derföre anses här hufvudsakligen motsvara de orepresenterade egendomsegarne. Af alla de officiella berättelserna om egendomsköpen bekräftas det faktum, att adeln årligen säljer mera jord än den köper, och härigenom förvärfva ståndspersoner och allmoge en tillökning i jordegendom i allmänhet uppgående till omkring en million om året. Denna tillökning synes dock vara i stigande; ty den utgjorde 1,809,000 rdr år 1850 och ända till 2,061,000 rdr bko 1851. Hvad som ger adeln någon ersättning för dessa store Jordafyttringar är dock det icke obetydliga egendomsvärde, som adeln genom giftermål förvärfvar sig från ofrälseståndspersoner, och hvilket värde torde till någon del motväga hvad adeln afyttrar till de förra, men den del af adelns afyttrade jord, hvilken öfvergår i allmogens händer, har ännu icke genom giftermål börjat återfaila till rikets första stånd. Under 13 år, eller från och med 1839 till och med 1851, har adeln sålt mera egendom på landet än adeln köpt för en sammanräknaå summa af 14,443,547 rdr, hvaraf ståndspersonsklassen ökat sin egendom meå 3,586,805 rår och allmogen med 5,853,742 rdr. Allmogen har i synnerhet de gednaste åren ökat sina inköp af fast egendom, så att då allmogen 1839 köpte för 358,458 rdr och 1840 för 320,091 rdr piera än den sålde, har samma tillökade ggendomsvärde är 1850 utgjort 1,000,089 gött och 1851 uppgått till 1,186,985 rdr. Att en sådan fortgående riktning af egendomshandeln har sin stora betydelse är obestridligt, och den består hufvudsakligen deri att allmogen och öfriga delar af folket, som sjelfva egna sig åt landtmannayrkena, också äro de som äro närmast tillhands att förvärfva sig eganderätten till jorden och äfven säkrast lyckas i egendomsköpen; eljest skulle dessa icke fortfarande bibehålla samma riktning. Att så är anse vi vara en stor lycka för landet; ty ju mera jordegarne äfven äro jordbrukare, desto bättre blir ställningen både för kärnan af folket, hvilken utgöres just af jordbrukarne, och desto bättre kommer ätven sjelfva landtbruket att utvecklas. Stora jordegare och många små, af dem beroende arrendatorer gifva på långt när icke den styrka åt ett rike, som en talrik klass af mindre jordegare som bruka sin egen jord. Man kan derföre med allt skäl glädja sig åt den här i landet fortgående egendomshandeln, som så afgjordt bidrager att öfverflytta jordagodsen till de verkliga Jordbrukarne, och som skulle göra det ännu mycket mera om icke fideikommissnaturen vid en del egendomar deremot uppställde hinder. Sammeanlagda beloppet af all år 1851 på landet lagfaren egendom utgjorde 32,539,593 rdr, hvilket belopp är det högsta som hittills egt rum. Häraf bar adeln köpt för 2,912,645 och sålt för 4,974,385; ofrälse ståndspersoner köpt för 9,118,149 och sålt för 8,243,311 samt allmogen köpt för 20,307,798 och sålt för 19,320,893, hvaraf 17,981,183 rdr inom sin egen klass. Blott af dessa siffror kan man se huru öfvervägande allmogens ställning är i afseende på den fasta egendomen i landet. De största beloppen af frivilliga egendomsköp hafva såsom vanligt egtrum i Malmöhus och Övstergötblands län, der de utgjort mer än 3 millioner. f köp elter ut u Högsta beloppen af köp efter utmätning eller konkurs komma. 1851 på Gefleborgs län med 269,200 rår, Södermanlands med 153,400. Wermlands med 112,700, Upsala med 100,800 samt Örebro län med 89,200 rår. I Malmöhus län utgjorde dessa tvungna försäljningar 33,999 och i Östergöthland blott 7,146 rdr. Försäliningarra after utmätning eller kon