Detta svar är så ovanligt så till innehåll som form
det är så föga i enlighet med de mellan Österrik
och Piemont bestäende vänskapliga förbindelserna, at
konungens regering. sett sig i den smärtsamma nöd
vändigbeten att protestera, såväl mot den plundrings
ätgärd som man har för afsigt att utföra mot Sar
dinoska undersäter, hvilka hvarken blifvit anklagad
för eiler förvunna till nägot brott, som mot dess
mot alla ordnings- och laglighetsgrundsatser stridand
theorier, genom hvilka man försöker att rättfärdig
dem.
Turinerkabinettet, som, innan det fullgjorde denn
pligt, ville lemna Österrike tillfälle att äterhemta sij
från känslor sä föga öfverensstämmande med billighe
och med det hittills mellan de båda staterna rädand:
goda förständet, svarade emedlertid på grefve Buol
depesch i ordalag som buro prägeln af det upprikti
gaste försonlighetsbegär, samt bemödade sig att ve
derlägga de argumenter med stöd af hvilka denn:
minister sträfvade att bevisa nödvändigheten af en ät
gärd som af ingenting kan rättfärdigas. Olyckligtvi
hafva sardinska regeringens nya tillgöranden icke led
till nögot resultat. Efter de svar som gifvits grefvt
Revel (sardinska sändebudet i Wien) har Piemontickt
kunnat bysa ringaste hopp att seqvestreringen skull
helt och hället eller till någon del äterkallas elle
modifieras. Till följd deraf har regeringen ansett sit
semvete och sin värdighet icke tillåta det hon längri
uppsköte med fullgörandet af sin bestämda och helig:
pligt att änyo högtidligen protestera. Grefve Buo
lemnar å sido frären om lagligheten, på hvilket om
räde han icke kunde uppehälla diskussionen, och för
klarar helt högt att den ätgärd, öfver hvilken vi be
svära oss, blifvit vidtagen i den allmänna säkerheten
intresse.
Mä det tillåtas oss att i vär tur anmärka att der
allmänna säkerhetens intresse kan tilläfa ovanliga oct
utom lagen stäende ätgärder, sådana som t. ex. beläg
ringstiilständet i all sin stränghet. Österrike har.
vidsträckt mätto gjort bruk deraf, och det har icke
fallit nägon regering in att blanda sig uti en der
inre politiken tillhörande träga, eller undersöka i hvac
män den kunde rättfärdigas. Men intresset för sta
tens säkerhet kan aldrig berättiga till användandet a
o!agliga åtgärder a det kan aldrig berättiga Österrike at
kränka folkrätten, att sönderrifva ett blad i sin civilleg,
att göra om intet sina egna handlingar och sina hög-
tidligaste löften, att ej erkänna förvärfda rättighet
att anvulera en helt nyss afslutad och af Sardinien
med samvetsgrann trohet iakttagen traktat, att kränka
sardinska medborgares eganderätt, att, utan att tänka
derpä, bringa i utöfning dessa revolutionära och s0-
cialistiska grundsatser som det sä högt ogillar, som
hvarje ordnad regering är pligtig att bekämpa och att
tillintetgöra, emedan de undergräfva samhalisbyggpa-
dens grundvalar.
Hr. Buol tvekar ieke att påstå det de lombardo-
venetianska emigranter, som tagit sin tillflykt till Pie-
mont, ba användt en del af de inkomster som de
hemtade frän Lombardiet till att understödja den de-
magogiska pressen, att verksamt bispringa brottsliga
machinationer, sådana som det Mazziniska länet. Men
detta är helt och bållet godtyckliga beskyllningar,
som icke stödja sig pä nägot bevis; buru grundlösa
de äro bevisas till och med af de förnärmanden och
hotelser för hvilka de rika emigranterpa ständigt va-
rit föremäl från de demagogiska tidniogarnes och det
Mazziniska partiets sida, synnerligast efter upprors-
försöket i Milano.
sOm likväl, oaktadt det ogillande som emigran-
terna uttalat öfver detta anslag, det gifres nägra
fakta som bevisa det nägon bland dem, naturaliserad
i Sardinien eller icke, mä hafva deltagit i denna rö-
relse eller i sammangaddningar mot Österrike, sä har
detta land lagar och domare. Sä snarträttvisan fällt
sitt utslag, skall Piemont icke höja sin röst för
att försvara den brottslige. Men så länge den po-
litiska makten, äsidosättande lagar och domsto-
lar, på grund endast af suppositioner, skrider till
plundringsätgärder mot sardinska undersäter, sä länge
pålägger känslan för heder och pligt P.emont skyl-
digheten att intervenera till deras förmän, att prote-
stera mot maktmissbruket, att använda alla till buds
stående medel för att utverka en förändring i ett sa-
kernas tillständ som så föga bharmonierar med folk-
rättens heligaste grundsatser. Österrike bar sanner-
ligen icke rätt hvarken att förvånas eller att beskylla
os3 att göra gemensam sak med- emigranterna. Vi
beskydda vära medborgare, och Österrike sjelft skulle
i ett liknande fall icke handla annorlunda.
Grefve Buol, fortsättande sina beskyllningar, frå-
gar oss hvad vi gjort för att tygla denna afskyvärda
press, som i grunden icke är annat än en oafbruten
uppmaning till uppror. Ehuru detta spörjsmäl tydli-
gen äsyftar att vända bort saken, så skola vi dock
svara derpä, i det vi emellertid först anmärka, det
denna minister tillmäter ett särdeles olycksbrin-
gande inflytande ät tidningar, som läsas i Österrike
endast af de höga embetsmännen, och hvilkas infö-
rande i Österrike är förbudet vid sä stränga straff,
att det är nog för att gifva anledning till guidizio
statario. Derefter skola vi svara, att det hos oss ges
lagar för beifrandet af pressförbryteiser, och att dom-
stolarne ofta äro kallade att tillämpa dem; att vi ofta,
så i det officiella bladet som inför kamrarnae, hafva
bögt uttalat värt ogillande af vissa tidningars afspröng
och infamier, och isynnerhet af anfallen mot de ut
ländska furstarne; att vi till och med framlagt och
genomårifvit en lag, äsyftande att underlätta det lag-
liga beifrandet af dessa öfverdrifter; en lag, hvilken
Belgien efter oss infört, för bvilken man häliit detta
land räkning, men som Österrike icke velat räkna oss
till godo.
För öfrigt får man icke glömma att pressen hos
oss är fri; att regeripgen sjelf är föremäl för oupp-
hörliga anfall; att tryckfriheten är ett vilkor för kon-
stitutionella styrelser; alt man icke kan vidröra den
utan att vidröra grundlagen som vi hafva svirit att
jakttaga, och att hvarken verkställande makten eller
kamrarne äro sinnade att tillåta någon kränkning
deraf; ty fribeten är för oss oberoendet, och vi taga
den med dess fördelar och med dess olägenheter. —
Slutligen uppställer hr Buol trenne kategorier af
i Piemont sig uppehällande emigranter: den första
bestående af de handlande verktyg, som förstå att
pyttja dolken; den andra af dem som leda och besol-
då dessa; den tredje af dem som försigtigt hålla sig
tillbaka och med lugn afvakta om de försök som göras
af revolutionens -nenfants perdusa skola leda till en
gynfisam katastrof eller icke: Vi behöfva icke tillba-
kavisa detta sällsamma slag af solidaritet.
Om man för ett ögonblick antager hypotesen om
dessa trenne kategorier, så är det just särskildt de
försigtiga och de lugna som hvarken besolda eller leda
revolutionärerna, hvilka träffas af Österrikes slag.
Huru kan hr Buol säsom ett brott tillvita. dem detta
uppförsnde? Bland dessa försigtiga och lugna män
äro flera för närvarande fremlingar för Österrike och
hafva förvärfvat sig ett annat fadernesland.
Sedan sardinska regeringen ytterligare visat
haltlösheten af åtskilliga vidare andragandeni
saken från Österrikes sida; så slutar hon med
följande ord, lika ädla och värdiga som hela
hennes framställning i öfrigt:
Hvad vi icke, utan att bryta mot hederns for-
dringar, utan att brista i vära heligaste pligter, kunna
fördraga, det är att den österrikiska myndigheten pä
blotta syppositioner tilläter sig att kränka de klaraste,
de obestridligaste rättigheter genom att med seqvester
belägga de egodelar som tillkomma så mänga familjer
hvilka upphört att vara emigranter, och hvilkas med-
lemmar, enligt båda ländernas lagar, hafva blifvit
sardinska undersäter.
Detta är ett groft väld, öfver hvilket vi vädja till
en mera samvetsgrann pröfning från österrikiska ka-
binettets sida, och för hvilket vi päkalla de allierade
och vänskapliga suveränernas bona officia.