Detta svar är så ovanligt så till innehåll som form det är så föga i enlighet med de mellan Österrik och Piemont bestäende vänskapliga förbindelserna, at konungens regering. sett sig i den smärtsamma nöd vändigbeten att protestera, såväl mot den plundrings ätgärd som man har för afsigt att utföra mot Sar dinoska undersäter, hvilka hvarken blifvit anklagad för eiler förvunna till nägot brott, som mot dess mot alla ordningsoch laglighetsgrundsatser stridand theorier, genom hvilka man försöker att rättfärdig dem. Turinerkabinettet, som, innan det fullgjorde denn pligt, ville lemna Österrike tillfälle att äterhemta sij från känslor sä föga öfverensstämmande med billighe och med det hittills mellan de båda staterna rädand: goda förständet, svarade emedlertid på grefve Buol depesch i ordalag som buro prägeln af det upprikti gaste försonlighetsbegär, samt bemödade sig att ve derlägga de argumenter med stöd af hvilka denn: minister sträfvade att bevisa nödvändigheten af en ät gärd som af ingenting kan rättfärdigas. Olyckligtvi hafva sardinska regeringens nya tillgöranden icke led till nögot resultat. Efter de svar som gifvits grefvt Revel (sardinska sändebudet i Wien) har Piemontickt kunnat bysa ringaste hopp att seqvestreringen skull helt och hället eller till någon del äterkallas elle modifieras. Till följd deraf har regeringen ansett sit semvete och sin värdighet icke tillåta det hon längri uppsköte med fullgörandet af sin bestämda och helig: pligt att änyo högtidligen protestera. Grefve Buo lemnar å sido frären om lagligheten, på hvilket om räde han icke kunde uppehälla diskussionen, och för klarar helt högt att den ätgärd, öfver hvilken vi be svära oss, blifvit vidtagen i den allmänna säkerheten intresse. Mä det tillåtas oss att i vär tur anmärka att der allmänna säkerhetens intresse kan tilläfa ovanliga oct utom lagen stäende ätgärder, sådana som t. ex. beläg ringstiilständet i all sin stränghet. Österrike har. vidsträckt mätto gjort bruk deraf, och det har icke fallit nägon regering in att blanda sig uti en der inre politiken tillhörande träga, eller undersöka i hvac män den kunde rättfärdigas. Men intresset för sta tens säkerhet kan aldrig berättiga till användandet a o!agliga åtgärder a det kan aldrig berättiga Österrike at kränka folkrätten, att sönderrifva ett blad i sin civilleg, att göra om intet sina egna handlingar och sina högtidligaste löften, att ej erkänna förvärfda rättighet att anvulera en helt nyss afslutad och af Sardinien med samvetsgrann trohet iakttagen traktat, att kränka sardinska medborgares eganderätt, att, utan att tänka derpä, bringa i utöfning dessa revolutionära och s0cialistiska grundsatser som det sä högt ogillar, som hvarje ordnad regering är pligtig att bekämpa och att tillintetgöra, emedan de undergräfva samhalisbyggpadens grundvalar. Hr. Buol tvekar ieke att påstå det de lombardovenetianska emigranter, som tagit sin tillflykt till Piemont, ba användt en del af de inkomster som de hemtade frän Lombardiet till att understödja den demagogiska pressen, att verksamt bispringa brottsliga machinationer, sådana som det Mazziniska länet. Men detta är helt och bållet godtyckliga beskyllningar, som icke stödja sig pä nägot bevis; buru grundlösa de äro bevisas till och med af de förnärmanden och hotelser för hvilka de rika emigranterpa ständigt varit föremäl från de demagogiska tidniogarnes och det Mazziniska partiets sida, synnerligast efter upprorsförsöket i Milano. sOm likväl, oaktadt det ogillande som emigranterna uttalat öfver detta anslag, det gifres nägra fakta som bevisa det nägon bland dem, naturaliserad i Sardinien eller icke, mä hafva deltagit i denna rörelse eller i sammangaddningar mot Österrike, sä har detta land lagar och domare. Sä snarträttvisan fällt sitt utslag, skall Piemont icke höja sin röst för att försvara den brottslige. Men så länge den politiska makten, äsidosättande lagar och domstolar, på grund endast af suppositioner, skrider till plundringsätgärder mot sardinska undersäter, sä länge pålägger känslan för heder och pligt P.emont skyldigheten att intervenera till deras förmän, att protestera mot maktmissbruket, att använda alla till buds stående medel för att utverka en förändring i ett sakernas tillständ som så föga bharmonierar med folkrättens heligaste grundsatser. Österrike bar sannerligen icke rätt hvarken att förvånas eller att beskylla os3 att göra gemensam sak medemigranterna. Vi beskydda vära medborgare, och Österrike sjelft skulle i ett liknande fall icke handla annorlunda. Grefve Buol, fortsättande sina beskyllningar, frågar oss hvad vi gjort för att tygla denna afskyvärda press, som i grunden icke är annat än en oafbruten uppmaning till uppror. Ehuru detta spörjsmäl tydligen äsyftar att vända bort saken, så skola vi dock svara derpä, i det vi emellertid först anmärka, det denna minister tillmäter ett särdeles olycksbringande inflytande ät tidningar, som läsas i Österrike endast af de höga embetsmännen, och hvilkas införande i Österrike är förbudet vid sä stränga straff, att det är nog för att gifva anledning till guidizio statario. Derefter skola vi svara, att det hos oss ges lagar för beifrandet af pressförbryteiser, och att domstolarne ofta äro kallade att tillämpa dem; att vi ofta, så i det officiella bladet som inför kamrarnae, hafva bögt uttalat värt ogillande af vissa tidningars afspröng och infamier, och isynnerhet af anfallen mot de ut ländska furstarne; att vi till och med framlagt och genomårifvit en lag, äsyftande att underlätta det lagliga beifrandet af dessa öfverdrifter; en lag, hvilken Belgien efter oss infört, för bvilken man häliit detta land räkning, men som Österrike icke velat räkna oss till godo. För öfrigt får man icke glömma att pressen hos oss är fri; att regeripgen sjelf är föremäl för oupphörliga anfall; att tryckfriheten är ett vilkor för konstitutionella styrelser; alt man icke kan vidröra den utan att vidröra grundlagen som vi hafva svirit att jakttaga, och att hvarken verkställande makten eller kamrarne äro sinnade att tillåta någon kränkning deraf; ty fribeten är för oss oberoendet, och vi taga den med dess fördelar och med dess olägenheter. — Slutligen uppställer hr Buol trenne kategorier af i Piemont sig uppehällande emigranter: den första bestående af de handlande verktyg, som förstå att pyttja dolken; den andra af dem som leda och besoldå dessa; den tredje af dem som försigtigt hålla sig tillbaka och med lugn afvakta om de försök som göras af revolutionens -nenfants perdusa skola leda till en gynfisam katastrof eller icke: Vi behöfva icke tillbakavisa detta sällsamma slag af solidaritet. Om man för ett ögonblick antager hypotesen om dessa trenne kategorier, så är det just särskildt de försigtiga och de lugna som hvarken besolda eller leda revolutionärerna, hvilka träffas af Österrikes slag. Huru kan hr Buol säsom ett brott tillvita. dem detta uppförsnde? Bland dessa försigtiga och lugna män äro flera för närvarande fremlingar för Österrike och hafva förvärfvat sig ett annat fadernesland. Sedan sardinska regeringen ytterligare visat haltlösheten af åtskilliga vidare andragandeni saken från Österrikes sida; så slutar hon med följande ord, lika ädla och värdiga som hela hennes framställning i öfrigt: Hvad vi icke, utan att bryta mot hederns fordringar, utan att brista i vära heligaste pligter, kunna fördraga, det är att den österrikiska myndigheten pä blotta syppositioner tilläter sig att kränka de klaraste, de obestridligaste rättigheter genom att med seqvester belägga de egodelar som tillkomma så mänga familjer hvilka upphört att vara emigranter, och hvilkas medlemmar, enligt båda ländernas lagar, hafva blifvit sardinska undersäter. Detta är ett groft väld, öfver hvilket vi vädja till en mera samvetsgrann pröfning från österrikiska kabinettets sida, och för hvilket vi päkalla de allierade och vänskapliga suveränernas bona officia.