eldas genom en hastigt väckt entusiasm, mer
denna förslöas snart, utan att efterlemna an-
nat än en slapphet, en viss sömnig ro, som
är allting annat än den beprisade danska seg-
heten och ihärdigheten,. Menige man är na-
turligtvis i allmänhet alltför obildad, för att
rätt tll fullo kunna fatta en konstitutionell
författnings väsende och värde, och byråkra-
tien längtar naturligtvis efter absolutismens
köttgrytor, mera af instinkt än af några klart
medvetna skäl, ty konstitutionen har långt
ifrån försämrat embetsmännens ställning. Iså
måtto är allting riktigt beräknadt, och de
makthafvande kunna, utan att frukta en re-
volt, göra en statskupp hvad ögonblick de
vilja, om de kunna få konungen med sig. Men
längre går icke heller beräkningen ihop. Man
kan väl sätta absolutismen i siället för kon-
stitutionen, men detta är icke ministerens af-
sigt. Ministeren vill ha en aristokratisk för-
fattning, söm reducerar monarken till noll,
lägger all makten hos ministeren och upprät-
tar en pärskammare, hvari såväl det danska
som det holsteinska ridderskapet kan smälta
tillsammans i salig harmoni. Men detta vill
folket icke gå in på. Folket vill antingen be-
hålla sin fria valrätt eller lägga ali makten hos
konungen personligen; de adliga godsegarne
äro deremot en gäng för alla impopulära och
misstänkta. Hier stehen die Ochsen am
Berges. En medelväg gifves icke. Inskrän-
kegs valrätten, upprättar man en census, så er-
håller ministeren icke 10 röster i representa-
tionen, ty då kommer intelligensen och den
bemed ade borgareklassen, som är nationelt-
liberal, -att få en alldeles öfvervägande infly-
telse. Bibehålles deremot valrätten, så kan
ministeren ingenting uträtta utan Bondevän-
nernasg hjelp, och dessa skola i längden icke
lemnä sitt biträde gratis.
Säsom ni alltså ser är det liberala partiete
ställning icke så ogynsam, om det vill vara
fast och hålla tillsammans. Det har hela in-
telligensen på sin sida, står i arffrågan
på legitimitetens grund,- under det mini-
ståren och dess vänner stå på revolutionens.
Visserligen har det afseende man fästat på
snödvändigheten,, i arffräågan frambragt en
splittring, men riksdagens upplösning, Örsteds
nträdande i kabinetiet, torde å andra sidan
ha verkat, att dessa män, Monrad, Hall, Kay-
ser m. fl. nu tvingas att göra front mot re-
seringen, så att det för framtiden eudast kom-
mer att heta: ministeriell eller -antiministeriell.
Detta, hoppas vi, skall blifva fältropet vid de
förestående valen, och det gifves ännu så
många intelligenta män i landet, som äro obe-
roende nog att kunna fritt uttala antiministe-
riella tänkesätt, att det åtminstone skell kunna
samlag en mycket stark minoritet under detta
baner i folkethinget, och en majoritetilands-
hinget, i hvilket åtskilliga af våra mest an-
sedda politici denna gång ärna söka plats.
Jag kan icke afsluta denna framställning,
ntan att med ett ord omtala en man, som
spelat en framstående politisk roll här i lan-
let, nemligen öfverste Tscherning. Denne har
ru helt och hållet lemnat folkets parti. Ju-
biter tonans, som förut slungade förbannelser
not aristokratien, har nu gjort höger om och
står nu inspirerande. bakom aristokratiens le-
ler. Det är något sorgligt och nedtryckande
att se en rikt begäfvad man, som haft hjer-
at på rätta stället, förneka sin forntid, sina
rinciper, och allt af hat till intelligensen, och
bistå ministören såsom jordegumma vid den
ista förändringen. Ty det är Tscherning som
stått bakom under hela krisen och sufflerat
ninistrarne hvad de borde göra; detär Tscber-
ling, som placerat sin gamla dödsfiende Ör-
sted på taburetten, och det är mera honom än
ågon annan som ansvaret en gång skall kom-
na att drabba. Jag slutar här; de kommande
lagarne skola säkert föra många händelser il
itt sköte, som bli värda att oratala.
G.