eldas genom en hastigt väckt entusiasm, mer denna förslöas snart, utan att efterlemna annat än en slapphet, en viss sömnig ro, som är allting annat än den beprisade danska segheten och ihärdigheten,. Menige man är naturligtvis i allmänhet alltför obildad, för att rätt tll fullo kunna fatta en konstitutionell författnings väsende och värde, och byråkratien längtar naturligtvis efter absolutismens köttgrytor, mera af instinkt än af några klart medvetna skäl, ty konstitutionen har långt ifrån försämrat embetsmännens ställning. Iså måtto är allting riktigt beräknadt, och de makthafvande kunna, utan att frukta en revolt, göra en statskupp hvad ögonblick de vilja, om de kunna få konungen med sig. Men längre går icke heller beräkningen ihop. Man kan väl sätta absolutismen i siället för konstitutionen, men detta är icke ministerens afsigt. Ministeren vill ha en aristokratisk författning, söm reducerar monarken till noll, lägger all makten hos ministeren och upprättar en pärskammare, hvari såväl det danska som det holsteinska ridderskapet kan smälta tillsammans i salig harmoni. Men detta vill folket icke gå in på. Folket vill antingen behålla sin fria valrätt eller lägga ali makten hos konungen personligen; de adliga godsegarne äro deremot en gäng för alla impopulära och misstänkta. Hier stehen die Ochsen am Berges. En medelväg gifves icke. Inskränkegs valrätten, upprättar man en census, så erhåller ministeren icke 10 röster i representationen, ty då kommer intelligensen och den bemed ade borgareklassen, som är nationeltliberal, -att få en alldeles öfvervägande inflytelse. Bibehålles deremot valrätten, så kan ministeren ingenting uträtta utan Bondevännernasg hjelp, och dessa skola i längden icke lemnä sitt biträde gratis. Säsom ni alltså ser är det liberala partiete ställning icke så ogynsam, om det vill vara fast och hålla tillsammans. Det har hela intelligensen på sin sida, står i arffrågan på legitimitetens grund,under det ministåren och dess vänner stå på revolutionens. Visserligen har det afseende man fästat på snödvändigheten,, i arffräågan frambragt en splittring, men riksdagens upplösning, Örsteds nträdande i kabinetiet, torde å andra sidan ha verkat, att dessa män, Monrad, Hall, Kayser m. fl. nu tvingas att göra front mot reseringen, så att det för framtiden eudast kommer att heta: ministeriell eller -antiministeriell. Detta, hoppas vi, skall blifva fältropet vid de förestående valen, och det gifves ännu så många intelligenta män i landet, som äro oberoende nog att kunna fritt uttala antiministeriella tänkesätt, att det åtminstone skell kunna samlag en mycket stark minoritet under detta baner i folkethinget, och en majoritetilandshinget, i hvilket åtskilliga af våra mest ansedda politici denna gång ärna söka plats. Jag kan icke afsluta denna framställning, ntan att med ett ord omtala en man, som spelat en framstående politisk roll här i lanlet, nemligen öfverste Tscherning. Denne har ru helt och hållet lemnat folkets parti. Jubiter tonans, som förut slungade förbannelser not aristokratien, har nu gjort höger om och står nu inspirerande. bakom aristokratiens leler. Det är något sorgligt och nedtryckande att se en rikt begäfvad man, som haft hjerat på rätta stället, förneka sin forntid, sina rinciper, och allt af hat till intelligensen, och bistå ministören såsom jordegumma vid den ista förändringen. Ty det är Tscherning som stått bakom under hela krisen och sufflerat ninistrarne hvad de borde göra; detär Tscberling, som placerat sin gamla dödsfiende Örsted på taburetten, och det är mera honom än ågon annan som ansvaret en gång skall komna att drabba. Jag slutar här; de kommande lagarne skola säkert föra många händelser il itt sköte, som bli värda att oratala. G.