men till stället, fann han allt tyst i huset och ljuset släckt. För att undersöka huruvida någon trämmande person var inne, vidrörde han de igenstängda fönsterluckorna, liksom. han velat öppna dem, hyilket hade till följd, att Britta och hennes. dotter blefvo skrämda samt uppstego ur sina sängar och. tände ljus. Efter nägon stunds förlopp och sedan han lyssnande: förvissat sig. att de begge qvinnorna voro ensamma, bultade han på dörren och sade sitt namn, hvarefter ban slapp in och blef vänligt emottagen, emedan husets invänare trodde att andre väldsverkare nyss förut ver lat besöka dem och att desse kunde återkomma. Sedan Andreas blifvit, på egen begäran, undfägnad med ett halft qvarter sammanblandad konjak och bränvin, lade han sig i en vid dörren stående soffa. Sofia låg i en: softa. vid gafvelväggen och modren i en säng vid väggen midtemot. Då ljuset blifvit släckt, började Andreas ytterligare fundera på sin föresats att döda Sofia. Den hvita fogeln sjöng honom då i örat: sädant är likväl synd, hvarföre han, erkännande denna varning, tog knifrven ur rockfickan och lade den under sig i soffan, med föresats att ej begå mordet. Varningsrösten hade likväl knappt förklingat, förr än en svart fogel framstod för hans fantasi och sjöng: kyssen: Straxt var ängren förbi och han satte sig upp på sitt läger och begärde att Sofia skulle komma till honom och gifva honom en kyss, så vida alit skulle gå väl. Då hon icke efterkom hans begäran förebrädde han henne hvad som skett på auktionen, under yttrande: Du skall aldrig se honom meranr. Nu gick Andreas upp med knifven i hand och närmade sig Sofias liggplats. Då Sofia ytterligare vägrade att gifva honom försoningskyssen, framräckte ban knifven, under utrop: Se här, känn knifven!, bvarefter., han genast började. skära henne i halsen och ansigtet, sä att hon uppgaf flera jemmerrop. Modren skyndade dervid-upp och tände ljus, då Andreas jemväl öfverföll henne och skar henne i hals och hufvud, hvarunder ljuset omkullföll och slocknade. Som begge ännu lefde gick han frän den ena till den andra och utdelade hugg, dervid knifbladet gick ur skaftet och föll ned på golfvet. Emedan mördaren eke fick rätt på knifven i mörkret, erinrade han sig att en större trancherknif fanns i en boråsläda, hvil en han framtog, dermed han gaf Britta, hvilken! innu var stående på golfvet, en stöt i bröstet, så att hon: nedföll död, hvarefter han på samma sätt expelierade Sofia: Sedan allt var tyst tände Andreas Jonsson upp ljus och tog med sig omkring 34 rdr i silfver och sedlar atom nägot löspengar, äfvensom tvenne knyten fyllda med handelsvaror, och gick derifrån. -Nedkommen på vägen vände han sig om och fann det hemskt att ljuset syntes brinnande genom den öppna stugudörren, hvarförehan gick tillbaka och släckte ljuset, samt begaf sig sedermera till sitt hem, endast ett par bösshäll derifrän, -och nedgömde de medhafda penningarne och varorna i fadrens lada, hvarefter han tvättade blodet af kläderna så godt han kunde och gick sedan in och lade sig. Han sof föga undernatten, emedan han tyckte .attdet var sä kalit, uppstod tidigt ommorgonen och gick frampå dagen jemte lera andra personer till mordstället, dä länsmannen rar ditkommen för att hälla undersökning. Här misssänktes han genast för att hafva begått den grymma ;erningen, hvartill, utom förhällandet till husets folk, inledning gafs af färska blodfläckar bak på rocken, om ej blifvit aftvättade. . Andreas, son till bonden Segerberg i Svenstorps elfäng, är nära 20 år gammal, vf medelmättig längd med stark kroppsbyggnad, ljusa mufvudhär, länglagdt ansigte och ljusbläa stora talande ögon. Han bekände icke genast sitt brott, men selan pastor i församlingen, hvilken .efterskickades, en stund talat med honom, erkände han allt, äfven de minsta omständigheter. Vid samtalet i dag gjorde nan likaledes reda för det passerade ända intill dess egna tankar, dervid dock stor nedslagenhet förmärkes hos honom, och på fråga om han ämnade fortfaande och under den blifvande ransakningen vidhälla ina uppgifter, rätade han på sig och blickade upp senom fönstret, samt med plötsligt tärfyllda ögon varade: Ja, det gör jag visst, ty annars får jag ej råd hos Gudn. -Wenersborg ds 20 April... Inför rådhusrättens dom bord härstädes stod i mändags ätta dagar sedan en uldre: döfstum mansperson, frän Flo socket i Skaravorgs läng tilltalad för ätskillige begängne mindre tölder inom staden. Till underlättnad i denna ranakning. medföljde :en-annani härvarande cellfängelse edan nägon tid förvarad yngre person, hvilken jemäl ansägs för döfstum, den der kunde teckenspräket amt skrifva, för att genom skrift meddela domstolen var å de frägor, som till den anklagade framställdes. MUIt gick bra, de begge döfstumme meddelade sig sins mellan genom tydliga tecken, och tolken skref svaea på en medhafvande stentafla, samt visade för öfigt genom sin blick och sina ätbörder en sädan hälling, att det icke kunde falia någon in att misstänka ionom säsom en djerf bedragare. Denne tolk, hvilen lätit törstä att han hette Carl Johan Johansson, ch var född i Kils socken af Wermland, är nägra ch 20 är gammal, liten till vexten med dubbla öferläppar samt för öfrigt har ett gapande fånigt uteende. Han har uppgifvit sig såsom elev från Mailla, hvarest han skall hafva erhällit undervisning i tskilliga lärdomsämnen uti 8 ärs tid. Häktad ä Jalsland, på misstanka att hafva begått förfalskningsrott, företedde han ett prestbetyg frän pastor i Kil, tfärdadt sistl. är för döfstumme ynglingen Carl Joan Johansson. Vid efterfrägning bos vederbörande, utuvida betyget egde sin riktighet, erhölls till svar, tt detsamma blifvit utfärdadt för beväringsynglingen jarl Johan Johansson, som skall hafva tappat sin ttest i Carlstad, samt att ordet döfstum blifvit ditkrifvet af trämmande hand.: Under tiden hade härarande fängelsedirektör, hvilken dagligen besöker ingarne, förmärkt att denne döfstumme. hörde, emean hans rörelser understundom gäfvo tilikänna sädant. jet föll derföre direktören in en dag i förra veckan tt närmsre undersöka förhällandet, till hvilket ändaväl han i flere personers närvaro hotade Johansson ved -en bestråffning, som eljest icke existerar inom ellfängelset, nemligen prygel, i fall han icke ville ala. Då fängensäledesstrodde att hotelsen skullel erkställas, yppade han. genast sin talförmäga och örklarade på temligen god svenska, det han ganska äl både hör och talar, samt att han rätteligen heter lagnus Eriksson och är född i Krokstad socken af ;ohus län: att han varit på arbete i Götheborg, vanrat omkring i Norge och slutligen i Carlstad lärt ig teckenspräket af en handlande Lysen, hos hvilken an em tid arbetat; att,han hittat det begagnade restbetyget i Carlstad, hvari han infört ordet döf-:! tum, samt att han sistl. höst begifvit sig derifrän! ch sedermera spelat en dötstums rol, utan att förl! ktheten deraf blifva misstänkt förr än nu. Detegna! denne äfventyrares händelser är, att han skall, uner sitt vistande nägon tid före: häktandet i Westby! f. Gestads socken på Dal, hafva lärt en derstädes arande 22 är gammal döfstum flicka läsa och skrifva. LANDSORTS-NYHETER — i Örebro d. 23 April. I förrgår hölls på be