den 21 Mars 1848 befallte preussiska armåer
att jemte den preussiska anlägga den tyske
kokarden; medan kooaungen helt och hålle
egnar sig åt Tysklands stora sak och betrak-
tar Preussens deltagande såsom för denna sal
ytterst vigtigto. Det är sannt att den 21 Mar:
ligger långt borta och att många saker pas
serat sedan dess, som varit föga förenlig
med den anda som dikterade detta påbud
Armåen har, som bekant, till följe af en an
nan order, bortlagt den tyska kokarden
Emellertid är den ännu kär för folket oc!
den har burits med kärlek af många, son
icke kunnat glömma så hastigt. Men för nå
gra dagar sedan har Berlinerpolisen arreste
radt en handlande, som utan afbrott buri
den tyska kokarden allt sedan 1848. Mar
har antydt honom, att den tyska kokarder
numera är förbjuden . . .
Hvad den österrikisk-preussiska traktater
angår, så börjar man frukta, att Österrike
såsom vanligt tager lejonparten. I samme
stund, då Österrikes officiella blad försäkra
i svassande ordalag, att det hjertligaste för-
hållande eger rum mellan de två makterna
uppsäger det lilla furstendömet Anhalt-Dessa
den militärkonvention, som det afslöt med
Preussen under unionens tider 1849. Kabi
nettet i Wien har alltid med missnöje be:
traktat dessa mihtärkonventioner.
Om föröfrigt det nyssnämnda fördraget u:
kommerciell synpunkt tillfredsställt bourgoisi
en, har det utöfvat en helt annan verkan pi
den moderata demokratien och frihandels
partiet.
En mängd af rån och mord ha nyligen blif
vit begångna i och omkring hufvudstaden
Polisen har visat sig ganska rask; men all
mänheten har likväl med någon ängslan frå
gat sig om det icke vore bättre att ar
restera litet mindre kalabreserhattar och i stäl
let sträfva att förekomma brotten.
Man har naturligtvis här såsom allestäder
på sista tiden mycket sysselsatt sig med Tur.
kiets aftärer. Börsen, ett ögonblick förskräckt
repade sig snart äter. Man har i allmänhe
icke trott på ett omedelbart förestående freds-
brott. Hvad regeringen angår, har den såsom
nästan alltid, stått nästan alldeles ointres
serad åskådare af det hela. Den bar vant sig
att betrakta Preussen och dess intressen frår
en uteslutande brandenburgisk ståndpunkt.
Efter kapitulationen i Olmiätz 1850 har Preus-
sen nedsjunkit från en makt af första ordnin-
gen, och det erfordras lång tid och mycken
energi, för att kunna lyfta det upp ur förne-
dringen. O, att ett förbund mellan de upp-
riktigt konstitutionella staterna, England, Sve-
rige-Norge, Sardinien, Belgien och Preussen,
ett annat Preussen än det nuvarande, kunnat
komma till stånd och tillintetgöra den abso-
lutistiska och ultramontana ligan mellan Frank-
rike, Österrike och Ryssland! Men detta är
nu endast chimärer. Preussen har återvändt
i den heliga aliansens sköte och i de stela
diplomatiska traditionernas gamla plogfåra. Om
ett krig utbryter i Orienten skall Preussen be-
sätta Böhmen och Ungern för Österrikes räk-
ning: .
Alla tidningar ha tillkännagifvit och Kreuz-
zeitung i främsta rummet, att Gervinus in-
ledning till 19:de århundradets historia blifvit
förbjuden i Berlin, äfvensom i hela preussiska
riket. Jag erfar från säker källa, att detta
är ett misstag. Den har endast blifvit kon-
fiskerad i Köln, Magdeburg, Stettin och Kö-
nigsberg. Det är visserligen mer än nog för
det protestantiska Preussen. Men det är dock
alltid intressant att erfara, att hufvudstadens
styrelse visat prof på något mera moderation
och sundt förstånd. E.