STOCKHOLM, den 7 April.
Journal des Debats innehåller en högst
märklig uppsats i den orientaliska frågan,
som vi här nedanföre meddela. Denna tid-
ning är, som bekant, särdeles bevandrad i
denna fråges mysterier, och det kan icke an-
nat än väcka stor uppmärksamhet att denna
organ, som eljest så ifrigt talat för bibehål-
landet af Ottomanska väldets integritet, nu-
mera tycks anse ett sådant bevarande för en
omöjlighet. Artikeln lyder sålunda: .
En af Rysslands utmärktaste ambassadörer i Con-
stantinopel, br Boutenieff, yttrade en gäng till en
resande fransman, att Rysslands roll i Constantinopel
var längt enklare än man föreställde sig: det var att
alltid vara den Ottomaniska Portens förnämste vän eller
dess förnämste fiende. Jag vet icke nägon tydligare
definition af den öfvervigt i Constantinopel hvarpä Ryss-
land gör anspråk och som de historiska tilldragel-
serna och de bäda ländernas geografiska läge nöd-
vändigtvis gifva det. Om man villtillintetgöra Ryss-
lands öfvervigt i Constantioopel, sä är det icke värdt
försöka att äterställa det Ottomaniska väldet; det är
det ryska väldet man mäste försvaga. Så länge vid
Svarta Hafvets kuster finnes ett mäktigt ,rike som
sträcker sig alltifrån Azofska sjön intill Östersjön, så
länge denna makt i Sebastopol har en ständigt rustad
flotta, så länge skall Constantinopel förblifva svagt, ä
ena sidan genom sia egen svaghet, och ä den andra
isynnerhet genom S:t Petersburgs styrka.
Hr Boutenieffs yttrande förklarar furst
sändning till Constantinopel. Östsam Ottomsniska
lävg tid tillbaka varit en af Fsatte så stort förtro-
uppriktigaste allierade, fija, att den ofta gjorde det
stantinopel samma , 46 har tröttnat vid denna under-
Portens förxf; det har talat, det har hotat; det har
ende. gra dagar blifvit dess förnämsta vän genom att
blifva dess förnämsta fara. För att återställa jemn-
vigten skickade då Ryssland furst Menschikoff till
Constantinopel. Sedan Wien hade knotat mäste S:t
Petersburg banna, för att bibehälla sin rang bland
den Ottomaniska Portens vänner. Ryssland ville icke
att i Constantinopel någon talade och hotade högre än det
sjelft. Det ville icke upphöra att vara Turkiets för-
nämste vän eller förnämste fiende.
Man skulle emellertid icke gå till botten af frågan
om man hölle sig endast vid denna förklaring. Vi
sysse!satte oss för nägon tid sedan med ett af Augsb.
Allg. Zeitung offentliggjordi memerandum; detta
memorandum innefattade ett förslag till öfverenskom.
melse mellan Ryssland och Österrike om det Euro-
peiska Turkiets delning. Grefve Leiningens och furst
Menschikoffs dubbla sändning synes ha börjat verk-
ställandet af denna plan. De bäda makterna under-
handla redan om ett slags styckning at det Europei-
ska Turkiet utan att rädfråga de andra makterna,
och, sällsamt nog, det är med den Ottomaniska Por-
ten de underhandla om denna styckning. Man får
icke misstaga sig derpä: om Österrike och Ryssland
af Turkiet erhålla rått till religiöst beskydd öfver dess
kristna befolkning i Bulgarien, Serbien, Macedoni-
en, Bosnien, d. v. s. rätt att beskydda elfva millio-
ner kristna, mot knappt tre millioner turkar, det stora
antalet nröt det lilla, hvem ser icke följderna af
denna rättighet? Suveräniteten öfver elfva millioner
undersäter öfvergär frän Ottomaniska Porten till Öster-
rike och Ryssland. Bulgarien, Serbien, Macedonien,
Bosnien o. s. v. tillhöra icke längre det Ottomani-
ska väldet. Styekningen är de jure och de facto ut-
förd: de jure genom den Porten aftvungna traktaten;
de facto genom den obestridliga öfvervigten hos elfva
millioner kristna, understödda af Österrike och Ryss-
land, öfver tre millioner Turkar i förfall. De frägor
som grefve Leiningen och furst Menschikoff i Con-
stantinopel skola lösa eller redan hafva löst, äro sä-
ledes icke ryska och österrikiska frågor, det är rent
europeiska frägor: det är frägan om det Europeiska
Tarkiets delning mellan tvenne makter till alla andra
europeiska makters förfång.
Vi yrka icke det Ottomaniska rikets fullständiga
upprätthällande ; vi yrka endast Europas rätt atti sin
helhet rädfrägas om detta rikes styckning.
Orsaken hvarföre vi icke envist fästat oss vid det
Ottomaniska rikets fullständiga upprätthållande är
den, att flerfaldiga försök blifvit gjorda att äterföra
Ottomaniska riket inom kretsen af den europeiska
civilisationen, och att intet af dessa försök lyckats. ,
Man har uppgjort de sinnrikaste och mest lysande ;
teorier om det Ottomaniska rikets pånyttfödelse. En
af Englands snillrikaste och verksammaste män, hr
Urquhart, har till och med skrifvit ett par volymer
för att bevisa att det turkiska samhället egde mer
lifskraft än det europeiska, Allt förgäfves; fortgän-
gen af det turkiska väldets dödskamp har fallit hvar
och en i ögonen, och det har icke varit det minst
betydelsefulla tecknet till denna dödskamp, då man
sett Turkiet, sedan det sökt sin räddning i den euro-
peiska civilisationen och hos reformpartiet, plötsligen
återvända till det gammalturkiska partiet och söka
pot hos fanatismen. Det är på detta sista försök 8
som det gär under, och det är gammalturkarne som k
pä sin lott fätt bestyret med sitt fäderneslands likbe-
sängelse, en likbegåagelse utan all ära, om det gam-
nalturkiska partiet icke förmär nägot annat än att
oöja sig inför Rysslands och Österrikes fordringar,
äsom inför ett oundvikligt öde.
Hvad är nu detta Turkiet, som icke förmått åter-
ipplefraP Ett rike ännu nästan lika så vidsträckt som
- Mahomed II:s och Selim den stores dagar, och
wilket innesluter de skönaste och fordom mest civili-
erade länder på jorden: Mindre Asien, Syrien, Egyp-
en, Archipelagens skönaste öar; som sträcker sig
rän Bagdad till Belgrad; som sköljes af Medelhaf-
ets och Svarta Hafvets böljor; och detta vidsträckta
ike, som synes vinka till sig den europeiska civilisa-
ionen lika mycket genom sin jords som sina minnens
katter, detta vidsträckta rike är öfverlemnadt ät bar-
ariet och mäste se sin befolkning ständigt aftaga.
fverallt ödesmäl, ända från Constantinopels portar.
tentemot denna kringsiggripande förödelse stär Europa
ch, tack vare freden, arbetar, törkofras, befolkas, lifvas,
ch oupphörligen till andra sidan hafven, till Ame-
ka, sändande svärmar af folk, som icke längre i sitt
amla fädernesland finna jord och rikedomar; sä att
enom en sorglig kontrast, alltför onaturlig för att
ifva långvarig, det hos oss i Europa fattas invä-
arne jord, och helt nära intill oss, i Mindre Asien,
Syrien, på Archipelagens öar, i Macedonien, jorden
knar invänare.
Dä Amerika hvarje dag förstoras och tillväxer, då
ider våra ögon en By verld bildar sig med en otro-
a det gamla Europa underhälla
dast me denna unga och ärelystna verld
se låta nögon af dem gå förlöra ; any
r uttrycka mig, för den europeiska civilisationens
sning ätertaga bearbetningen af dessa rika och sköna
skter, fordom så fruktbara och herrliga under Gre-
wa ARh Damn rr
f
I
der
I dar