ala Uv VILNRAa UCIGlaue OCH OVURKOCH 1 55tl8å Hang Vore skyldig att infria dem med silfver. Skul!e någon af de enskilda bankerna gå under, så droge hans obeständ, likasom en annan ster cessionants, otvifvelaktigt andra med sig i fallet. Då Rikets Ständer, enligt Kongl. :kungörelsen den 30 Sept. 1851, punkt. 75, mom. p, redan afsett medel för att genom riksbanken ersätta den minskning i rörelsekspitalet, hvilken skulle blifva en följd om någon af de nuvarande privatbanker komme ati upphöra, så blefve det nu desto säkrare Rikets Ständer, hvilka tillitades, för att afbjelpa den rubbning penniogerörelsen undergätt, som händelsen var sådan vid diskonternas fall är 1818, ehuru någon statens skyldighet i detta hänseende hvarken medgafs eller förefaons. Riksbankens förmäga. att upprätthälla sina sedlars silivervärde skulle nu icke kunna göras g-llande, utan stora enskilda förluster e ler betydliga allmänna uppoffringar, hvilka försigtigheten bjuder att söka förekomma. Stora utländska kapitals indragning genom aktiebanken har äfven en annan betänkligbet: Med den siyrka han genom dem förvärfvar, skall han, sä länge den utrikes krediten varar, möjligen kunna beherrska de öfriga svagare enskilda bankerna och slö under sig den allmänna kreditrörelsen till den grad, att allmänheten finge, eburu aktiebanken sjelf hade godt om penningar, dyrare än vederborde, betala försträckningen deraf. Redan har man klagat deröfver att hela landets penningerörelse är alltför mycket sammanhbopad i hbufvudstaden, och man har genom landsortsbanker a velat afbjelpa denna olägenhet. Men hon skulle äterkomma, om de 12 millioner som aktiebanken vill sammanbringa, hopafördes i hufvudstaden med de 24 millioner, hvilka riksbapken sätter i omlopp. Genom handelsbankens äktier skulle ettslags fondpapper bildas, hvars gagn jag erkänner om spekulationen kunde afvändas trän det hittills öfvade börsspelet med bränvin. Men då borde det ifrägavarande Papperet göras sä tillförlitligt, att mindre bemedlade personer, hvilkas hela sparpenning en dylik aktie kunde utgöra, och hvilka ej förstode att akta sig förl ett osäkert papper, intet väsendtligt äfventyrade ge zom berörde aktiers innehafvande. Det är ej sagdt inom hvilken tid de 12 millionerna skola vara tecknade. Om teckningen aldrig stiger så högt, skall banken likväl få drifva sin rörelse sä vidsträckt krediten medgifver, och sä, som föreställde sig bäde utoch inländska män att den uppgifna kapital styrkan verkligen funnes i bolagets händer? 4 15. Om 12 millioner redan utgöra en nog stor tillökning i härvarande utlåningsmedel, så skulle den bär ifrägaställda tillökningen i aktiebankens rörelse vara ännu äfventyrligare. Ordalagen i denna 4 äro dessutom så beskaftade,l att om ban antages, synes Konungen hafva på för-l. -hand medgifvit att aktiebankens kapital mä kunna, när bolagsstämman sä för godt finner, ökas öfver 12 millioner, samt Konungen endast bafva törbehållit sig att pröfva till. hvad belopp det mä ske. Bestämmes detta till en alltför ringa summa, sä anses det för enl. af regeringen ovärdig chikan. Frågan om tillökning mä ega rum torde derföre böra uttryckligen göras beroerde af Konungens samtycke. 16. Enpligt denna behöfva endast 900,000 rår af de 12 millionerna vara inbetaldta när banken fär börja sin rörelse. Må hon då med denna tillgång sträckas så längt krediten medgifver, uppstegrad hos allmänheter genom benmnes tro att de 12 millionerna skola finnas, och begagnad af direktionen under förboppning.att de skola erhöällas, sä blifver den stora byggnaden uppförd på alltför svag grund. Om rörelsen, under dessa förutsättningar, sträckes så längt att banken icke bär sig, sä saknas en tillräcklig reservfond för att vid utredningen ersätta de fordringar som icke kunna indrifvas, på sätt vid 4 72 närmare utredas skall. 16 :s ionehåll motsvarar ej heller de fordringar, som 1846 ärs förordning gör af andra privatbanker, hvilka utgifva egna-tryckta eller graverade sedlar. Dessa få, enligt 7 4 af samma förordniog, icke träda i verksamhet förr än bolagsmännen i rikets gällande mynt inbetalt: 10 procent af grundfonden och inför konungens befallniogsbafvande styrkt, att godkänd säkerhet blifvit ställd icke allenast för de 15 procent, hvaraf den dessutom skall utgöras, utan äfven för den öfriga delen af teckningssumman (75 procent). Ehuru stora farhågor man hyst för beständet af dessa banker, äro de likväl äfven i detta hänseende bättre grundade än aktiebanken skulle blifva. 18. För aktieegarnes förmåga att erlägga de summor, för hvilka de tecknat sig, finnes ingen säkerhet, ej heller för deras fortfarande med påbörjade inbetalningar nägon annan borgen, än fruktan för mistningen af de redan gjorda och räntan på aktiebrefs erhällande. Man kan likväl tänka sig det sädana omständigheter inträfta, att aktieteeknarne hellre uppoftra redan gjorda inbetalningar än de tillskjuts nya. I andra enskilda banker mäste lott-egarne, på sätt nyss nämndt är, ställa säkerhet för heia den summa, hvilken en hvar tecknat, hvarigenom styrelsen är viss om erhällandet af de för bolagets verk samhet päräknade medel. TTillåtelsen i denna 6, 2 mom., att, sedan 40 procent af aktiebeloppet blifvit inbetalda, ställa akiiebrefven på innehafvaren, d. v. s. på okänd aklieegare, gör det för styrelsen omöjligt att utbekomma mera än ?, af det tecknade betoppet, derest aktieegaren ville hälla sig undan. Denna tillåtelse är stridande mot 10 i 1848 äre förordning om aktiebolag, der hvarje bolagsman är skyldig ansvara ätminstone för hvad han åtagit sig insätta. Man kan säga att delegarne i aktiebanker icke skulle, om det föreslagna reglementet godkändes, hafva åtagit sig mera än 40 procent af teckningssumman, emedan 24 till yttermera visso frön vidare betalnivgsskyldighet till banken befriar den ak. tig-egare, som dä han frän bolaget skiljes, redan erlagt berörde 40 procent. Men dä borde icke heller oktroyen i det hela hafva blifvit begärd på mera än 4,800,000 rår, i stället för 12,000,000, eller 40 pro cent ä den sednare rumman. 19. I denna fordras väl, enligt 5:te och 6:te 45 i aktiebolags-stadgar, det delegare skall, vid aktiebrefs mottagande, afgifva sin skriftliga förbindelse, att ä föresatta tider erlägga hvad ä aktien är oguldet. Mean denna förbindelse är på sin höjd tillfyllestgörande för 40 procent. Efter deras inbetalning exfordras, enligt denna S, icke bankstyrelsens medgitvande till utbyte af en äldre förbindelse mot en ny aktieegares, eburu obemedlad den sednare kan vara. Denna naturliga följd deraf, att aktierns sedermera kupna ställas på obekanta innehafvare, visar att bankens stiftare sjelfva icke med säkerhet päräknat mera än 40 proeent af de 12 millioner, som reglementets 14 avgifver. 14 i 1846 års förordning förbjuder delegare i enskild bank, hans arfvingar eller sterbhusdeiegare, att under bolagstiden träda från bolaget eller sin lott annan person öfverläta, med mindre bolaget dertill samtycker. Genom förevarande 19 skulle aktiebankens bolag hafva på förhand samtyckt att hvarje delegare finge afgå eller sin lott ä annan öfverlåta, så snart 40 procent vore inbetalda. Hvarken för utländska eller inhemska delegares fuligörande af deras betalningsskyldighet fordrar reglementet någon annan underpant, än deras skriftliga förbindelse. På styrelsens kännedom af aktietecknarnes vederhäftighet skall man säledes. allena förlita sig. Denna kunskap synes, då fröga är om 40,000 aktiers egare, desto mindre kunna vara tillräcklig, som dessa möjligen äro till sor. del utländnivgar. Det förefaller ock motsägande, att direktionens medgifvande till en tid erfordras. för utbyte af aktieegares gamla förbindelser mot nyg, ehuru herpes pröfning af de ursprungliga förbindelserna icke föreskrifses. Anses denna likväl för ett vilkor, som förstäs inunder, så torde erkställigheten icke blifva lätt, utan hetruktac stsom ett misstroende, emedan: Avi:l a LT SO oo sön 4 nere tr lö fort krk Ert er