— Det har du rätt uti..-Det är väl bästdå
att vi gå till en af de förnämsta skräddärnei
Paris; han skall nog kunna säga oss huru man
bör klä sig då: manospisar middag med sy-
stersöner till en Frankrikes pair: gor
De båda vännerna gingovin uti ett af de
förnämsta magasiner vid Palais: Royaloch fram-
ställde sin önskan. Skräddaren, tog: mått af
dem och lofvade att följande dag sända dem
en fullständig uppsättning, så: att de-skulle
kunna, utan att behöfva rodna, visa sig inför
modets hjeltar.
Skräddaren kom också på utsatt timme med
de båda fullständiga drägterna, som Riaut och
Poincy ögonblickligen proberade. Det erfor-
drades oändliga ansträngningar för att fåigen
spännen och knappar. Paul påstod att han
väfdes; skräddaren, å sin sida, påstod, att
väl klädda unge män ej kunde vara mindre
generade.
— Men jag skall ju aldrig kunna sätta mig
eller föra handen till munnen vid bordet, in-
vände Riaut. — Kroppen slutar med att böja
sig efter rocken, svarade skräddaren. Jo-
geph begärde räkningen, och blef alldeles
förfärad, då han fick se totalsumman uppgå
till åttahundrafemti francs; han ville göra nä-
era invänningar, men artisten i kläders för-
färdigande lät honom förstå i temligen oför-
skämda ordalag att hans kunder hörde till
det slags folk gom aldrig prutade. Poincy
fann sig stucken, men betalade.
— Vi äro bestulna! sade han till Paul när
de befunno sig ensamma. — Jag fruktar sna-
rare att man ämnar strypa oss, svarade Riaut,
och andades tungt lik en man som håller på
att drunkna. — Vi måste likväl bege oss dit,
återtog Joseph. — Men det regnar ju. —
Så låt oss säga till om en hyrvagn. SN
De båda vännerna åkte till mäklaret; ingen
af gästerna hade ännu infunnit sig. ;
— Det ser ut som det skulle bevisa mindre
god lefnadston att komma precis på timmen,
sade- Joseph; förstämd. De öfriga gästerna
kommo också ej förr än mycket sednare.
Bertaut presenterade Poincy för direktören
som stod i spetsen för ofvannämnde företag
i åkerbrukshandtering: c
— Håll honom varm, sade han sakta till
denne: sednare; han har kapitaler och är med-
görlig. . 2
Direktören gjorde ett tecken att han för-
stod meningen, och satte sig derpå emellan
de båda vännerna, Han utvecklade nu för