Sådan var den man de båda vännerna vän-
de sig till för att få undervisning i sättet att
använda de nyss ärfda penningarne.
Paul utvecklade för Galuchon ändamålet med
deras besök.
— Förstår, utropade denne; du vill på ett
angenämt sätt förtära din ärfda grodunge, och
dertill behöfver du några lektioner; du har ej
tagit miste om husnummern, min lilla väns
1sg är just din man, när det är iriga om att
skratta och lefva hej lusteligen, Du kau
gerna fråga i hela qvarteret om ej Galuchon
vildbjernan är den: bland alla församlinge-
boerna som roar sig mest, ja väl inom minst
stt dussin församlingar. Alla mina dagar äro
spunna af guld och silke, som Meriy på la
Gaiet brukar säga. Om du vill ait din lifs-
närfva skall vara likadan, så skall jag ge dig
;n plats bredvid min på nystfoten ... Men i
sådant fall fordrar jag fullkomlig lydnad!
Nöjet, ser du, det är alldeles som tobaksji-
pan: man måste vänja sig dervid. Låt se,
mina hedersbröder, sög mig om j riktigt ke-
stämt er för att bli ena lustiga sällar? — Vi
na bestämt oss dertill, svarade de båda ar-
Petarna, — Nå, så är det afgjordf, J28 tar
r i min skola. Först och främst hvad kan
1 egentligen? — Vi hafva lärt 038 tryckeri.
irbete, svarade Joseph. — Åh, sladder! ut-
opade Öscar, utbristande i ett flatskratt,
Riaut och Poincy sågo förvånade på hva
undra. :
— Ni äro hyggliga galgfoglar för edra är,
itertog Galuchon. Jag frågar er om ni ha
rågra talanger för sällskapshfvet; såsom om
vi spela: billard t. ex. om ni kunna töm-
na några ölbuteljer, och om ni kvnna dansa
Cancan. .
Paul och Joseph tillstode sin okunnigbet.
(Forts. följer.)