Lefve de girige! — Hurrah för alla kläd-
mäklare!
De båda ynglingarne tögö Kvarandra i hand
och började dansa rundtomkring gården un-
der höga glädjerop och skrattsalfvor.
Snart hade nyheten spridt sig inom hela
tryckeriet; herr Provost gratulerade Poincy,
tillika förmanande honom att ej låta förvilla
gig af en sådan stor lycka, utan rjuta med
mätta deraf. Men Josef och Paul voro ällt-
för mycket upprymda, för att Höra på ett för-
nuftigt råd; de lemnade båda två tryckeriet,
arm i arm, och medbhjertat så lätt att de tyckte
sig flyga mera än gå.
Riant isynnerhet var i ett vörkligt sällhets-
rus; man skulle kunnat säga att gatorna voro
ej nog breda för honom; han fyllde dem med
sin glädje, och helsade förtroligt på alla men:
niskor, kända öch okända.
— Jag vet ej hvad det kommer åt mig, sade
tan till Poiney, hvilken någorlunda bättre bi-
behöll sin kallblodighet; men jag tycker all-
deles som ville jag taga hvärenda förbigående
i famn och bjuda honom ett litet glas. — Det
är väl de tjugu tusen som stiga dig åt huf-
vadet, anmärkte Joseph. — Och, ändå ha vi
ännu inte fått dem i händerna. — Viska reta
tiil bufvudstaden och hemta dem, mn gosse.
— Verkligen? frågade Riaut bönryckt. — Jeg
ännar Tesa i morgon. — Lefve konungen!
utropa: e Riaut, och slog ett entrechat midt på
gaten. Hola! godt folk i Rennes, jag 163er
till Paris... har ni några komissioner, så hit
med dem.
Poincy sämlade verkligen de erforderliga
papperen, linade af. herr Provost respennin:
gar, och begaf sig i väg med Paul nägra da-
sar sednare.
? Så ionerlig var de båda gossarnas vänskap,
att det ej ens föll dem in att tänka på er
skiljsmessa. Dessa hjertan, som okonstlad
4