STOCKHOLM, den 26 Mars. Det gifves höga och vördnadsbjudande ämnen, som aldrig borde kunna bli tvistefrön mellan redligt sinnade personer, deras politiska åsigter må vara aldrig så olika. Ettsådant ämne är förhållandet mellan föräldrar och barn. Naturen har sjelf nedlagt instinkterna, som böra ordna detta ömma förhållande, religionens och moralens bud hafva helgat det, och den borgerliga lagens bestämmelser värna det fridlysta området, utan att dock försöka intränga inom dess gränser och vilja med yttre stadgar reglera dess sedliga väsende. Så trodde vi åtminstone, då vår publicistiska motståndare, för att vinna minskning i fångantalet, fann det önskvärdt att man hade en sträng tillsyn öfver föräldrarne och med böter tuktade dem för barnens vanvårdande. Vi kunde ej låta ett sådant förslag, att medelst förordningar och straffbestämmelser söka : organisera familjens innersta sedliga lif, passera utan någon anmärkning, i synnerhet som vi tid efter annan hört satser från samma håll framkastas, hvilka synts oss i hög grad betänkliga för den sedliga friheten, såsom att arbetaren ännu icke inträdt i någon fullständig eganderätt, att aflöning vore omoralisk lika mycket om den ställdes på dagsverke eller beting, att konkurrensen vore ett ondt, som borde kunna öfvervinnas — satser, hvilka i grund strida mot individens rätt att fritt ingå öfverenskommelser och förfoga öfver sin person och hvad dertill hörer, och hvilka vi derföre icke kunde undgå att beteckna såsom socialistiska. Förslaget att upphäfva dea sedliga friheten i uppfostran och göra staten till tuktomästare öfver försldrarnes omvårdnad öfver sin afkomma syntes oss kunna med fog innefattas under samma benämning. Till några sympatier för den republikanska socialismen har visserligen Svenska Tidningen icke gjort sig skyldig; men socialismen är lika väl förenlig med despotism som med republik, och passar utan tvifvel långt bättre för den förra än för den sednare statsformen. När den förste Napoleon i Måmorial de S:t Hålene framställer sin id att inrätta ett nytt slags spioner till de många han hade förut, hvilka skulle lura ut den obemärkta dygden och angifva den för att offentligen belönas, så var han en ganska grundiig socialist, ehuru ingen republikan, och hans brorson har, om vi ej alltför mycket misstaga oss, icke så få socialistiska ideer i sitt hufvud. Sådana män skulle gerna: vilja reglera hela det moraliska lifvet med dekreter, utan att besinna att den borgerliga lagstiftningen endast indirekt kan främja dess utveckling genom undanrödjande af de materiella hindren för degs bestånd, och utan att betänka att det utan sedlig frihet icke finnes någon dygd, lika litet som det utan tankens frihet kan finnas någon tro; Våra motparter må gerna kalla denna frihet för pbrottets frihet,, hvilket den visserligen måste vara, för att på samma gång vara dygdens. Utan valfrihet finnes nemligen icke denna åtskillnad. Allt blir då mekanisk likformighet, hvilket är detsamma som andlig död. Vi hafva funnit det löjligt att vilja försöka att genom bötesansvar organisera den högsta af sedliga pligter; kanske borde det rättare kallas ömkligt. I alla händelser påstå vi att ett sådant försök är och blir en galenskap för allt sundt förnuft och all sedlig känsla. Också tycks dess förfäktare nu ändtligen börja att betänka sig och rygga litet tillbaka. I sitt sednaste nummer förkiarar Svenska Tidningen; in med N—t—r signerad artikel, att den med sitt tuktningsförslag endast afsåge sskärpt tillsyn öfver föräldravården, så att: barn icke tillstädjas att drifva lösa såsom hamnbusar och inöfva sig på brottets väg, för att sedan fylla fängelsernav. s Svenska Tidningen tycks härvid alldeles hafva förbisett att äfven med nuvarande lagstiftning, i fall den egde sin behöriga tillämpning, är det icke förenligt att barn drifva lösa som hamnbusars. Ännu mindre har vår lagstiftning, såsom Svenska Tidningen tycks fö reställa sig, gifvit föräldrar rätt att ostraffadt uppmana sina barn till stöld. När man ser en moderx, utbrister vår vedersakare, gå fri fastän man finner benne hafva uppmanat sin son att stjäla, då synes oss att samhället i dess (2) ställe eger obestridlig rätt att straffa en sådan moder, och icke blott en rätt utan en skyldighet, om också dervid ett ingrepp skedde i åennes frihet,. Känner då icke Svenska Tidningen att Sveriges rikes lag i 41 Kap. 2 Missgerningsbalken stadgar för en sådan uppmaning ett större straff än moi sjelfva brottet? Hvad är det värdt att strida-om samhällets rätt när man icke tycks veta hvad det förbehållit sig i sina lagar? Svenska Tidningen förklarar, på vår förfrågan, att den med sitt yrkande på straff för föräldrar som vanvårda sina-barn menar alla klasser och ej blott de fattiga, och den tilllägger att böter ej borde vara enda straffet; man kunde ju välja andra allmänna lagens straff och pröfva, hvilket må för tillföllet vara det lämpligastes. Vi kunna således för försummad barnavård hafva enkelt fängelse, föngelse vid vatten och bröd, spöstraff o. s. v. Detta är godt och väl, eftersom ej alla föräldrar hafva något att böta med, I afseende på straffen är således, som man säger, kyrkan ställd midt i byn. Men låt oss tillse hvad som menas med ansvaret, hvilket följaktligen bör kunna drabba alla samhällsklasser, äfven de s. k. bättre. Hvad är nu först och främst brottet som skall bestraffas? pAtt låta barnen drifva lösa såsom hamnbusar och inöfvå sig på brottets vägs. Nu händer det väl icke vanligen att de bättre lottade klassernas barn drifva omkring som