STOCKHOLM, den 26 Mars.
Det gifves höga och vördnadsbjudande äm-
nen, som aldrig borde kunna bli tvistefrön
mellan redligt sinnade personer, deras poli-
tiska åsigter må vara aldrig så olika. Ettså-
dant ämne är förhållandet mellan föräldrar och
barn. Naturen har sjelf nedlagt instinkterna,
som böra ordna detta ömma förhållande, re-
ligionens och moralens bud hafva helgat det,
och den borgerliga lagens bestämmelser värna
det fridlysta området, utan att dock försöka
intränga inom dess gränser och vilja med yttre
stadgar reglera dess sedliga väsende. Så trodde
vi åtminstone, då vår publicistiska motstån-
dare, för att vinna minskning i fångantalet,
fann det önskvärdt att man hade en sträng till-
syn öfver föräldrarne och med böter tuktade dem
för barnens vanvårdande.
Vi kunde ej låta ett sådant förslag, att me-
delst förordningar och straffbestämmelser söka :
organisera familjens innersta sedliga lif, pas-
sera utan någon anmärkning, i synnerhet som
vi tid efter annan hört satser från samma håll
framkastas, hvilka synts oss i hög grad be-
tänkliga för den sedliga friheten, såsom att
arbetaren ännu icke inträdt i någon fullstän-
dig eganderätt, att aflöning vore omoralisk lika
mycket om den ställdes på dagsverke eller be-
ting, att konkurrensen vore ett ondt, som borde
kunna öfvervinnas — satser, hvilka i grund
strida mot individens rätt att fritt ingå öfver-
enskommelser och förfoga öfver sin person och
hvad dertill hörer, och hvilka vi derföre icke
kunde undgå att beteckna såsom socialistiska.
Förslaget att upphäfva dea sedliga friheten i
uppfostran och göra staten till tuktomästare
öfver försldrarnes omvårdnad öfver sin afkom-
ma syntes oss kunna med fog innefattas un-
der samma benämning.
Till några sympatier för den republikanska
socialismen har visserligen Svenska Tidningen
icke gjort sig skyldig; men socialismen är
lika väl förenlig med despotism som med re-
publik, och passar utan tvifvel långt bättre
för den förra än för den sednare statsformen.
När den förste Napoleon i Måmorial de S:t
Hålene framställer sin id att inrätta ett nytt
slags spioner till de många han hade förut,
hvilka skulle lura ut den obemärkta dygden
och angifva den för att offentligen belönas,
så var han en ganska grundiig socialist, ehuru
ingen republikan, och hans brorson har, om
vi ej alltför mycket misstaga oss, icke så få
socialistiska ideer i sitt hufvud. Sådana män
skulle gerna: vilja reglera hela det moraliska
lifvet med dekreter, utan att besinna att den
borgerliga lagstiftningen endast indirekt kan
främja dess utveckling genom undanrödjande
af de materiella hindren för degs bestånd,
och utan att betänka att det utan sedlig fri-
het icke finnes någon dygd, lika litet som
det utan tankens frihet kan finnas någon tro;
Våra motparter må gerna kalla denna frihet
för pbrottets frihet,, hvilket den visserligen må-
ste vara, för att på samma gång vara dyg-
dens. Utan valfrihet finnes nemligen icke
denna åtskillnad. Allt blir då mekanisk lik-
formighet, hvilket är detsamma som andlig död.
Vi hafva funnit det löjligt att vilja försöka
att genom bötesansvar organisera den högsta
af sedliga pligter; kanske borde det rättare
kallas ömkligt. I alla händelser påstå vi att
ett sådant försök är och blir en galenskap för
allt sundt förnuft och all sedlig känsla.
Också tycks dess förfäktare nu ändtligen
börja att betänka sig och rygga litet tillbaka.
I sitt sednaste nummer förkiarar Svenska Tid-
ningen; in med N—t—r signerad artikel,
att den med sitt tuktningsförslag endast af-
såge sskärpt tillsyn öfver föräldravården, så
att: barn icke tillstädjas att drifva lösa såsom
hamnbusar och inöfva sig på brottets väg, för
att sedan fylla fängelsernav. s
Svenska Tidningen tycks härvid alldeles
hafva förbisett att äfven med nuvarande lag-
stiftning, i fall den egde sin behöriga tillämp-
ning, är det icke förenligt att barn drifva lösa
som hamnbusars. Ännu mindre har vår lag-
stiftning, såsom Svenska Tidningen tycks fö
reställa sig, gifvit föräldrar rätt att ostraffadt
uppmana sina barn till stöld. När man ser
en moderx, utbrister vår vedersakare, gå fri
fastän man finner benne hafva uppmanat sin
son att stjäla, då synes oss att samhället i
dess (2) ställe eger obestridlig rätt att straffa
en sådan moder, och icke blott en rätt utan
en skyldighet, om också dervid ett ingrepp
skedde i åennes frihet,. Känner då icke Sven-
ska Tidningen att Sveriges rikes lag i 41 Kap.
2 Missgerningsbalken stadgar för en sådan
uppmaning ett större straff än moi sjelfva brot-
tet? Hvad är det värdt att strida-om sam-
hällets rätt när man icke tycks veta hvad det
förbehållit sig i sina lagar?
Svenska Tidningen förklarar, på vår för-
frågan, att den med sitt yrkande på straff för
föräldrar som vanvårda sina-barn menar alla
klasser och ej blott de fattiga, och den till-
lägger att böter ej borde vara enda straffet;
man kunde ju välja andra allmänna lagens
straff och pröfva, hvilket må för tillföllet vara
det lämpligastes. Vi kunna således för för-
summad barnavård hafva enkelt fängelse, fön-
gelse vid vatten och bröd, spöstraff o. s. v.
Detta är godt och väl, eftersom ej alla föräl-
drar hafva något att böta med, I afseende på
straffen är således, som man säger, kyrkan
ställd midt i byn.
Men låt oss tillse hvad som menas med
ansvaret, hvilket följaktligen bör kunna drabba
alla samhällsklasser, äfven de s. k. bättre.
Hvad är nu först och främst brottet som skall
bestraffas? pAtt låta barnen drifva lösa såsom
hamnbusar och inöfvå sig på brottets vägs.
Nu händer det väl icke vanligen att de bättre
lottade klassernas barn drifva omkring som