nes brorson, anhäller jag att ni vidtager alla
nödiga mått och steg, för att göra edra rät-
tigheter gällande, emedan herr Poincy af-
sick med döden utan bröstarfvingar.
Jag kan ännu ej uppgifva totalsumman af
arfvet, emedan man ej hunnit afsluta inven-
tariet ; likvisst vill jag underrätta er, att herr
Poincy har lemnat i mina händer, kort före
sin död, en: summa: stor tjugutusen francs.
Med fullkomlig högaktning, har äran o. s. v.
Rivel, notarie.a
Joseph hade börjat brefvet med temligen
liknöjd stämma; men alltsom han framskred
läsandet, började hans röst så småningom
att darra; slutligen, då han kom till de tjugo
tnsen francs, som skulle bli hans, stannade
han tvärt med ett utrop af högsta bestörtning.
— Var han således verkligen din farbror?
frågade Paul, nästan lika upprörd; — Han var
min farbror, utropade Poincy. — Är du rik-
tigt säker derpå? — Så visst som att jag lefver;
jag såg honom då jag var en helt liten gos-
se . . Jag minns till och med att han ofta kom
att äta qvällsvard hos oss; alla menniskor
rodde att,ban var så fattig, men det tycks
endast som han varit en gnidare. — Och du
ir hans enda arfvinge? — Enda; Risut; de
jugu tusen francs han efterlemmat, tillhöra
nig.
Paul uppgaf ett glädjerop och kastade sig
om Josephs hals.
— Nu äro vi rika, min gosse, sade denne,
och svängde sin fuppersmfiesa i luften. —
Rika? upprepade Riant; då kunna vwvi ju roa
085, så mycket vi vilja. — Ja, åtfanders med
ooktryckarförklädet ! — Och kalikoärmarna!
— Du skall få galoscher och nya rocken du
önskade, Paul. — Och du skall köpa dig böc-
ker i stället för att sätta sådana, Joseph.
— Se-så, nu äro vi ju på kuskbocken, som
du önskade, — Tack vare din farbror. —