sjuk mot -Joseph, var han stolt öfver sin under-
ägsenhet, och den: gladde -chonoms. Poincy
leremot, å sin sida, älskade Paul utan att
nögmodas öfrer konomyheltoch hållet oegen
nyttigt; han hade behof af vännens sällskap,
så som en mor af sitt barns; han upplyste
honom, gaf honom råd, bannade honom: till
och Ra understundom; och Paul lyssnade
zodsinnad och med full tillförsigt till Poincys
förmaningar.
Likväl, ehuru fredligt de båda arbetarnes
vänskapsförbund än var, kommo dock ibland
viesa önskningar att störa derag sällbet. Jo
seph önskade sig ofta längre fristunder, Paul
mindre arbete.
— Rikt folk, de äro ändå bra lyckliga de,
upprepade denne sistnämnde; för dem stå
la nöjen lika Jätt till hands som. bokstäf-
ver i vår kast för oss; de kunna indela sin
lag alldeles efter godtfinnande. — Oberäk-
nadt. att de äro helt och hållet gina egna
retrar, tillade Joseph; att de kunna tala, läsa,
spatsera när det behagar dem, under det att
vi alls inte: få lefva för oss sjelfva; vi äro
slott verktyget för en annans vilja. — Och
letta uppretar dig ej? utropade Riaut, — Visst
yckes det mig orättvist; men inte kan jag
itgrunda hvarför den ena menniskans öde skall
vara så, och en annans så; Gud vet bäst hur
nan delar menniskornas lott här i verlden.
— Det ärdetsamma, mumlade Paul, skakan-
de på hufvudet; jag tycker att det är besatt de-
adt att en fjerdedel af menniskoslögtet skall sitta
vagn och de tre öfriga fjerdedelarne skola
blott vara till för att spännas för och dra vag-
nen! Om vi ändå fått wår plats på kuskboc-
ken; men oss har vår Herre: satt vid sjelfva
istelstången, så vi få hålla till godo med
pisksmäliarna i första band, vi! FE
. — Tålamod, upprepade Poincy, småleendey
vem vet, kanske vi med: tiden blifva. milli-