—L : Hofrätten i Mannheim har nu gifvit sitt utslag i det celebra målet mot professor Gervinus, författaren till Inledning till nittonde år-! hundradets historias, och anklagad för att i denna skrift hafva gjort sig skyldig till högförräderi och uppäggande till missnöje och ord-. ningens störande. Den har med detsammal efter sin förmåga sökt att slita frågan, huruvida det är snillets och forskningens rätt att ur synpunkten af en evig och förnuftig verldsordning betrakta och uppteckna mensklighetens öden, eller det är några despotiska rege-; ringar förbehållet att efter ögonblickets poli-! tiska konjunkturer skrifva folkens historia. Den furstliga domstolen har i sin vishet och sin rättskänsla dömt för det sednare. Tysklands lärdaste och mest ansedda juridiska fakulteter hade gifvit utlåtande. hrvori de uttrycka sina åsigter, att den br ; skriftställaren ickej kunde under något vilkor fällas åt en så beskaffad anklagelse; men den storhertigliga regeringen hade förklarat att den, i fall domstolen ej gjorde sin pligt, skulle veta att sjelf skaffa sig rätt, och det återstod således för den ej annat val än att göra regeringen tilll viljes. Det skedde dock endast ofullständigt. Såsom våra läsare redan inhemtat, förklarade hofrätten, sedan den anklagades egen appellj mot konfiskationen af hans bok blifvit förkastad och han sjelf dömd till rättegångskostna: derna, att dem ej kunde fälla honom för högförräderi, utan endast såsom skyldig att hafva uppäggat till missnöje och ordningens störande, och dömde honom till två månaders enkelt fängelse, hvarjemte den afsade att den åklagade skriften skulle tillintetgöras. : Dä våra läsare gjelfva varit I tillfälle att ge; nom våra meddelade utdrag bilda sig ett begrepp om bokens innehåll och syftning, torde? det för bedömandet af tankens och vetenskal j pens närvarande ställning ej sakna intresse att litet närmare betrakta formen af anklagelsen. Den allmänna åklagaren bestred ifrigt den föreställningen att regeringen förföljde den fria forskningen. Men det intryck som bokens läsning efterlemnade var så afgjordt till fördel för demokratien, att det svårligen kunde antagas att icke författaren hade ett politiskt! gyfte. Alla de rika materialierna som ingingo! i verket hade blifvit ordnade på ett sätt att!! de gåfvo ett intryck stridande mot den monar! kiska iden. Författaren har utpekat Ryss! lands absolutism såsom ett föremål för allmänt hat, upphöjt engelska konstitutionen såsoml förträfflig men oefterhärmlig, och hänvisat på! Nordamerikas Förenta Staters demokratiska republik såsora en mönsterstyrelseform för Tysk-! land. Det är sannt, han hade ej uttryckligen ! sagt det,utan ban hade tyertom yttrat sig oviss! om hvad styrelseform slutligen skulle göra sig! gällande , . men den verkan bokens läsning! frambragte var den ofvannämnda. Monarkien : kom att för läsaren stå i ett ofördelaktigt ljus såsom en sjelfrådig usurpation, och fastän mo! narkien Baden icke nämndes, kunde den dock I! inbegripas bland de öfriga. Regeringen ville !! ej binda vetenskapen, men den kunde ej til1 låta att en skriftställare genom en sådan färg på sin framställning uppmuntrade besegrade ll 6 t i 8 . L j t I 6 q partier till nya försök. Detta kunde den icke tåla, och funne den ej nödig bjelp hos domstolarne, skulle den finna utvägar att hjelpa sig sjelf. Vi skola ej uppehålla oss vid det klara och skarpsinniga försvar som fördes af dr Soiron, den anklagades advokat, men deremot böra vi ej alldeles förtiga de anmärkningar, som den anklagade sjelf framställde mot anklagelsens rimlighet. Hela Tyskland och dess mest ansedde rättslärde hade varit af samma tanke. Förföljelsens upphofsmän försökte att träffa hvad som ej låg inom deras domsrätt; fastän anklagelsen innehöll hans namn, var den i sjelfva verket en anklagelse mot För-; synen, eller åtminstone mot historien, öfverit hvilken det ej var gifvet åt presidenter och lc assessorer att döma. Anklagelsen gjorde in-c gen skilnad mellan de rena historiska fakta! som boken innehöll, och personliga tycken, if fantasier och tendenser. Men nu inneböll bo-t ken endast fakta, Den sträckte sig ej utöf-l! ver närvarande dag. De få ord som talades i om framtiden :inneböllo ingenting annat än it fakta för att sätta läsaren sjelf i tillfälle attl bilda sig ett omdöme. De få äsigter, som deril: framställdes, motvägdes af de skäl som kundelt anföras emot dem. Fraser, deklamationer och ; utrop voro undvikna, och endast sakförhållc landena fingo tala. Om resultatet af en på detta sätt. förd vetenskaplig undersökning ut-j: föll till fördel för konstitutionella författningarc och sjelfstyrelse — det vill säga, för mångas c snarare än några fås deltagande i regerings-j; omsorgerna, — så var detta icke hans skuld, utan borde skrifvas på Försynens räkning, som vakade öfver menniskoslägtets öden och ii utveckling. Att anfalla himlen genom honom is var hvarken rätt eller klokt. Hans röst kunde l: de tysta, men högre, än han kunde, förkunnade historien tidehvarfvens stora händelser, och c dess stärama kunde de icke tysta, derföre vare anklagelsen en orimlighet. Men skulle det säls gas, att de anföllo icke historien utan histof rieskrifvaren, som kunde bli farlig genom de ll misstag, — och måhända äfven genom delt sanningar han spridde; trodde de då att del; genom hans fällande skulle kunna bestämma ll menniskosinnete uppfattning af historiska händelser eller hindra dess uttalande? Lika säil kert som historiens händelser följde på hvar-1 andra i ett oafbrutet sammanhang, likaså säöt kert skulle historiens stämma i evighet låtajv höra sig. Historien var nu en af tidehvarf4 vets mest kännbara behof. Må regeringarna, om de behagade, : undertrycka politiska pamt (COUET ENADES TTLAET NE ER AMPP ANSSI EST SERGE