Bland biträdesnumren nämna vi Chopins
icke alltför sällan hörda pianoconcert (1. alle-
gro), af m:ll Willman utförd på ett sätt, som
ej mindre hedrar hennes faders solida skola,
än hennes egen flit; lugn och klarhet karak-
ierisera hennes spel. — Bland sångnumren
anföra vi i första rummet finalet ur Figaro
(2:dra akten):; en komposition, som företer
en dramatisk sanning, lif och mångfald, hvari
Mozart endast kunde täfla med sig sjelf. Den
gafs af samma sujetter, som i sjelfva operan
utfört densamma; endast Susannas parti sjöngs
numera af fru Strandberg. Med mycket och
rättvist bifall hörde man ock den berömda
Ogean-arian ur Oberon, af mll Michal före-
dragen med kraft och sanning. Dessutom
uppträdde mll Normani jemte en af våra yn-
gre sångerskor, mll Levin, med den bekanta
duon ur Norma: mll N:s föredrag i detta
nummer är kändt och värderadt, och mll L.
visade sig ega en stark och klangfull stämma
jemte goda studier, eburi ett mindre betyd-
ligt förråd af lugn, efter hvars förvärfvande
bon utan tvifvel blir en ganska lycklig acqvi-
sition. En annan bland vära yngre talanger,
mll Ryberg, gaf med serdeles rent och inta-
gande uttryck 3:ne romanser af Geijer, Men-
delssohn och Wennerberg, hvilken sistnämnde
oummer gick da capo. MI R. eger en be-
haglig, fast ej ovanligen stark röst, samt ut-
märker sig för öfrigt genom god tonansats
och tydlig artikulation.
Ett motstycke till det Mozartska finalet bil-
dade Beethovens herrliga, aldrig för ofta hörda
Adur-symfoni, som utgjorde konsertens sista
afdelning. Det högsta deltagandet fästade sig
vid andantesatsen, detta underbara tonmysie-
rium, som genom sina oupplösta inträdes- och
slutharmonier framställer sig sjelf såsom en
oupplöst gåta, en fråga till evigheten — en
bild af den gudasände tonskaldens egen ere-
nitiska vandring genom lifvet.
Symfonien gafs med verklig pietet, och syn-
nerligast funno vi uti. andantesatsen en vä-
sendtligen ökad finess i nyanseringen.
va