Bland biträdesnumren nämna vi Chopins icke alltför sällan hörda pianoconcert (1. allegro), af m:ll Willman utförd på ett sätt, som ej mindre hedrar hennes faders solida skola, än hennes egen flit; lugn och klarhet karakierisera hennes spel. — Bland sångnumren anföra vi i första rummet finalet ur Figaro (2:dra akten):; en komposition, som företer en dramatisk sanning, lif och mångfald, hvari Mozart endast kunde täfla med sig sjelf. Den gafs af samma sujetter, som i sjelfva operan utfört densamma; endast Susannas parti sjöngs numera af fru Strandberg. Med mycket och rättvist bifall hörde man ock den berömda Ogean-arian ur Oberon, af mll Michal föredragen med kraft och sanning. Dessutom uppträdde mll Normani jemte en af våra yngre sångerskor, mll Levin, med den bekanta duon ur Norma: mll N:s föredrag i detta nummer är kändt och värderadt, och mll L. visade sig ega en stark och klangfull stämma jemte goda studier, eburi ett mindre betydligt förråd af lugn, efter hvars förvärfvande bon utan tvifvel blir en ganska lycklig acqvisition. En annan bland vära yngre talanger, mll Ryberg, gaf med serdeles rent och intagande uttryck 3:ne romanser af Geijer, Mendelssohn och Wennerberg, hvilken sistnämnde oummer gick da capo. MI R. eger en behaglig, fast ej ovanligen stark röst, samt utmärker sig för öfrigt genom god tonansats och tydlig artikulation. Ett motstycke till det Mozartska finalet bildade Beethovens herrliga, aldrig för ofta hörda Adur-symfoni, som utgjorde konsertens sista afdelning. Det högsta deltagandet fästade sig vid andantesatsen, detta underbara tonmysierium, som genom sina oupplösta inträdesoch slutharmonier framställer sig sjelf såsom en oupplöst gåta, en fråga till evigheten — en bild af den gudasände tonskaldens egen erenitiska vandring genom lifvet. Symfonien gafs med verklig pietet, och synnerligast funno vi uti. andantesatsen en väsendtligen ökad finess i nyanseringen. va