för den 8 låtit sig undfalla ett uttryck af för-
bindelse till den stora massan af indelta lönta-
gare, som icke lika med landshöfdingeembetet. :i
Stockholms län anropat . kammarkolleyii biträde
att få den nog dyra tiden i skatteväg fördyradnr.
Den uti ofvanskrifne uppsats åberopade kun-
görelsen af den 26 Nov. 1852 innehåller icke
underrättelse om något annat kammarkollegii
utslag i detta hänseende, än det. som rörer
landshöfdingeembetets rätt; och som sålunda
var den enda akt, hvarå man hade att bygga
det så häftigt klandrade anförandet.
Då man nu upplyses att löningsdirektio-
nerne, samt att flera landshöfdingar och tjen-
stemän på enahanda sätt tillitas och vunnit
kammarkollegii biträde till räntornas förhö-
jande, -så torde hela anklagelseakten emot rän-
tegifvaren rätteligen böra inskränkas till det
misstag, att han erkänt sin förbindelse till den
stora massan, i stället för. endast till de in-
delta löntagare, som icke sökt uppreja dess
skattebidrag utöfver det belopp, hvartill de
fyra riksståndens deputerade vid markegångs-
sättningen hade bestämt det. Den så strängt
antastade räntegifvarens förbrytelse torde så-
lunda vid en aldrig så litet förnuftsenlig gransk-
ning antaga en högst obetydlig proportion.
Räntegifvaren anser sig icke skyldig till nå-
gon sanningslös uppgift: han har aldrig yttrat
att landshöfdingeembetet i Stockholms län va-
rit de enda löntagare som fordrat markegån-
gens förhöjning; han har ifrån landshöfdin-
gens kungörelse icke uteslutit underrättelse om
något annat kammarkollegii utslag i enahanda
afseende, ty någon sådan fanns icke i kun-
görelsen. Räntegifvaren hestrider helt och hål-
let att dess anförande varit egnadt att förvilla
allmänhetens omdömen. Den begärda och vunna
markegångsförhöjaingen. var ju. ett faktum,
uttaget ifrån landshöfdingens kungörelse, och
man begriper ej i hvad mån detta faktum i
och för sjelfva saken förändrar natur genom
sällskapet med lönedirektionernes vunne för-
delar på enabanda väg. Man har jn aldrig
bestridt de löntagandes rätt att söka; och kam-
markollegii rätt att, så vidt det på det ankom-
mer, besluta; att den af de fyra ståndens depu-
terade satta markegången har ingenting att be-
tyda; och man har endast upptagit detta förhål-
lande såsom bevis, att markegångssättningen är
ett narrspel med svenska folkets sjelfbeskatinings-
rätt, och med riksståndens deputerades framstå-
ende, såsom blotta figuranter, när deti sjelfva
verket är de löntagande embetsmännen, . som
med kongl. kammarkollegii biträde slutbestäm-
ma markegången. Detta förhållande har också
inom lagstiftningen varit öfverklagadt; men vid
vår jemmerliga ståndssammansättning, harmna-
turligtvis aldrig någon tillfredsställande frå-
gans lösning kunnat åstadkommas. Utaf de
fyra rtiksstånden äro adel och prester i mera
och mindre mån räntetagare, Borgareståndet
helt och bållet ointresseradt i grundskattefrå-
gor, och Bondeståndetuteslutande räntegifvande,
hvaraf följden varit, är och troligtvis ännu enj
rymlig tid i lyckligaste fall blifver, att uti så-
dane frågor två ständ stanna emot två; hvar-
vid frågan förfaller, om den icke på trenne
stånds beslut blifver afgjord emot de ränte-
gifvandes intresse. Till ogammanhanget, och
till oformligheterna inom. våra administrativa
förhållanden, synes det ej vara ett ibland de
minsta, att då kammarkollegium, i hvad den
rörer kronans rätt, förhöjer markegångstaxan,
deraf ej blifver en oafvislig följd, att förhöj-
ningen äfven, utan särskilda besvär, tillgodo-
kommer dem som äro i åtnjutande af kro-
nans rätt, eller indelte löntagare i allmänhet.
Den förmätne räntegifvaren, som till stöd för
sina åsigter i afseende å olämpligheten af kam-
markollegii tillgörande med markegångstaxan,
vågat framdraga en på alla predikstolar i lä-
net uppläst landshöfdingens kungörelse, har
aldrig klandrat länsstyrelsen för dess tillgö-
rande i denna del; han har blott åberopat.
Han är för väl bekant med den högre em-
betsmannaömtåligheten ; för att med berådt
mod hafva ingått uti något klander. Han pro-
testerar emot tillmälet att hafva handlat at
llvilja; men han friteger sig ingalunda ifrån
en. känsla af tilltagande ovilja, emot det hall-
starriga motståndet till all förbättring, äfven
ti de mest påtagliga missförhållanden, af hvil-
kas fortfarande slutligen måste uppkomma en
ull männare missbelåtenhet.
För denna gången slut med Svaret till rän-
etagare; men tillfälle att åter beröra frågan
;orde väl återkomma för Räntegifvaren.
VFecko-uppgifter rörande Riksbanken
afgifna den 10 Mars.
Bankodiskonten:
Allmänna fonden: Den 3—10 Mars.
Jtestäende den 3 Mars . . . 4,896,262: 32. 5.
2. KT AO, LIE) SS ja, SET TR TEE BRON EN on. 19 Pp