för den 8 låtit sig undfalla ett uttryck af förbindelse till den stora massan af indelta löntagare, som icke lika med landshöfdingeembetet. :i Stockholms län anropat . kammarkolleyii biträde att få den nog dyra tiden i skatteväg fördyradnr. Den uti ofvanskrifne uppsats åberopade kungörelsen af den 26 Nov. 1852 innehåller icke underrättelse om något annat kammarkollegii utslag i detta hänseende, än det. som rörer landshöfdingeembetets rätt; och som sålunda var den enda akt, hvarå man hade att bygga det så häftigt klandrade anförandet. Då man nu upplyses att löningsdirektionerne, samt att flera landshöfdingar och tjenstemän på enahanda sätt tillitas och vunnit kammarkollegii biträde till räntornas förhöjande, -så torde hela anklagelseakten emot räntegifvaren rätteligen böra inskränkas till det misstag, att han erkänt sin förbindelse till den stora massan, i stället för. endast till de indelta löntagare, som icke sökt uppreja dess skattebidrag utöfver det belopp, hvartill de fyra riksståndens deputerade vid markegångssättningen hade bestämt det. Den så strängt antastade räntegifvarens förbrytelse torde sålunda vid en aldrig så litet förnuftsenlig granskning antaga en högst obetydlig proportion. Räntegifvaren anser sig icke skyldig till någon sanningslös uppgift: han har aldrig yttrat att landshöfdingeembetet i Stockholms län varit de enda löntagare som fordrat markegångens förhöjning; han har ifrån landshöfdingens kungörelse icke uteslutit underrättelse om något annat kammarkollegii utslag i enahanda afseende, ty någon sådan fanns icke i kungörelsen. Räntegifvaren hestrider helt och hållet att dess anförande varit egnadt att förvilla allmänhetens omdömen. Den begärda och vunna markegångsförhöjaingen. var ju. ett faktum, uttaget ifrån landshöfdingens kungörelse, och man begriper ej i hvad mån detta faktum i och för sjelfva saken förändrar natur genom sällskapet med lönedirektionernes vunne fördelar på enabanda väg. Man har jn aldrig bestridt de löntagandes rätt att söka; och kammarkollegii rätt att, så vidt det på det ankommer, besluta; att den af de fyra ståndens deputerade satta markegången har ingenting att betyda; och man har endast upptagit detta förhållande såsom bevis, att markegångssättningen är ett narrspel med svenska folkets sjelfbeskatiningsrätt, och med riksståndens deputerades framstående, såsom blotta figuranter, när deti sjelfva verket är de löntagande embetsmännen, . som med kongl. kammarkollegii biträde slutbestämma markegången. Detta förhållande har också inom lagstiftningen varit öfverklagadt; men vid vår jemmerliga ståndssammansättning, harmnaturligtvis aldrig någon tillfredsställande frågans lösning kunnat åstadkommas. Utaf de fyra rtiksstånden äro adel och prester i mera och mindre mån räntetagare, Borgareståndet helt och bållet ointresseradt i grundskattefrågor, och Bondeståndetuteslutande räntegifvande, hvaraf följden varit, är och troligtvis ännu enj rymlig tid i lyckligaste fall blifver, att uti sådane frågor två ständ stanna emot två; hvarvid frågan förfaller, om den icke på trenne stånds beslut blifver afgjord emot de räntegifvandes intresse. Till ogammanhanget, och till oformligheterna inom. våra administrativa förhållanden, synes det ej vara ett ibland de minsta, att då kammarkollegium, i hvad den rörer kronans rätt, förhöjer markegångstaxan, deraf ej blifver en oafvislig följd, att förhöjningen äfven, utan särskilda besvär, tillgodokommer dem som äro i åtnjutande af kronans rätt, eller indelte löntagare i allmänhet. Den förmätne räntegifvaren, som till stöd för sina åsigter i afseende å olämpligheten af kammarkollegii tillgörande med markegångstaxan, vågat framdraga en på alla predikstolar i länet uppläst landshöfdingens kungörelse, har aldrig klandrat länsstyrelsen för dess tillgörande i denna del; han har blott åberopat. Han är för väl bekant med den högre embetsmannaömtåligheten ; för att med berådt mod hafva ingått uti något klander. Han protesterar emot tillmälet att hafva handlat at llvilja; men han friteger sig ingalunda ifrån en. känsla af tilltagande ovilja, emot det hallstarriga motståndet till all förbättring, äfven ti de mest påtagliga missförhållanden, af hvilkas fortfarande slutligen måste uppkomma en ull männare missbelåtenhet. För denna gången slut med Svaret till ränetagare; men tillfälle att åter beröra frågan ;orde väl återkomma för Räntegifvaren. VFecko-uppgifter rörande Riksbanken afgifna den 10 Mars. Bankodiskonten: Allmänna fonden: Den 3—10 Mars. Jtestäende den 3 Mars . . . 4,896,262: 32. 5. 2. KT AO, LIE) SS ja, SET TR TEE BRON EN on. 19 Pp