Låt också vara, att en annexförsamling är sår liten, att hon t. ex. erlägger endast 20 tunnor i tertialtionde till sin pastor. I så fallli har komministern naturligtvs ännu mindre änls 20 tunnor — man besinne nemligen att den-i? ne3 lön i ett för allt af en församling ickels stiger till högre belopp än en halfspann sädlt af hvarje hel eller half gård och en åttondels; tunna af mindre lägenheter. Hvilken. vinstll vore det då icke för komministern att erhålla : dessa 20 tunnors förhöjning på sin kvappal! lön och dessutom smör och qvicktionde samti --hvilket ej heller vore någon ringa förmån! — den kyrkoherden tllkommande byggnads: och reparationsbjelpen af annexet. Härigenom skulle komministrarnas fattigdom upp: höra att vara ett ordspråk, utan att kyrkoherdarnes blefve det i stället, och inträdet i presteståndets lägsta grader blifva mera lockande för den studerande ynglingen än erfarenheten utvisar, att det för närvarande är. Undertiden och medan denna reform verkställes, Sv. 3. afskaffa pastoralexamen, som qvarhåller så mången kapellan i all dess tid på komministergraden och derför gör det lika svårt för adjunkten att vinna befordran till ett bättre saeellani, som till ett pastorat. Det gifves nemligen i hvarje stift ett större antål komministrar, som icke vilja underkasta sig, det för äldre män så plågsamma och förödmjukande tvånget af lexläsning och förhör, d. v. 8. pastoralexamen. Dessa måste derför stanna inom sin grad och nöja gig med den befordran från sämre till bättre lägenhet, som denna grad kan erbjuda. Sålunda äro de bättre sacellanierna vanligen upptagna af sådana komministrar, som, derföre att de icke vilja underkasta sig det pastorala lexläsningsprofvet, ej heller kunna blifva befordrade till. kyrkoherdar, utan måste stanna qvar vid sina lägenheter ända till dess att döden transporterar dem. Härom skulle man nu visserligen med ett visst sken af sanning kunna säga, att de icke hafva någon annan attderför skylla än sig sjelfva, och att det förljaktligen, såsom talesättet lyder, är rätt åt demo. Men är det också rätt åt alla de yngre presterna, hvilkas fortkomst derigenom -hindras, åt de många adjunkterna, som först vid några och 40 års ålder kunna erhålla ett medelmättigt sacellani? Är det deras fel att de ifrågavarande komministrarne icke vilja taga pastoralexamen? Funnes ej denna, så skulle månget pastorat, som nu, utan någon ersättning åt det lägre presterskapet, intages af skolmän, i stället tillsättas med äldre komministrar, som då lemnade sina innehafvande platser åt yngre embetsbröder. Pastoralexamen är således ett lika godt handtag åt skolmännens befordran, som den är menlig för adjunkternas. Och detta inses nog af vederbörande. Dessa trenre reformförslager torde innefatta de enda grundliga botemedlen mot den alltmera tilltagande bristen på adjunkter. Till dess dessa reformer blifvit verkställda kommer troligen det onda att fortfara, och något annat torde ej heller vara att önska, om man betraktar saken rätt. Det är icke att önska för en studerande yngling, att han måtte ingå på en bana, der de billigaste anspråk så legaliter gäckas, der kunskaper, nit och skicklighet i embetet så litet förmå att skaffa honom framåt som i presteståndet. Detta har under nuvarande förhållanden tillräckligt med vanlottade, missnöjda och olyckliga medlemmar, utan att behöfva någon tillökning. Bättre då att välja den civila extraordinariens lönlösa bana, som åtminstone har ett slut, än adjunktens ändlösa informatorslif. Men det är ej heller att önska i kyrkans eget intresse. Tilltager adjunktbristen allt mer och mer, så måste omsider ofvan anförda reformerna ovilkorligen vidtagas, hvilket leder till minskadt behof af adjunkter och ljusare utsigter i befordringsväg för det yngre presterskapet, hvilket åter har den lyckliga följd, att den behöfliga och länge yrkade stegringen af kunskapsfordringar för inträdet i presteståndet kan realiserag, Under nuvarande förhållanden skulle införandet af en theologico-filosofiskexamen och en skärpt teologisk kvrsofelbart bidraga att ännu mera afskräcka från presteståndet. Att underkasta sig mödorna och uppoffringarna af en tretill fyraårig akademisk kurs för de så föga lockande utsigterna af en tjuguårig adjunkttid, ett tjuguårigt informatorslif; ettlitet sacellani vid nägra och 40 år och ettlitet pastorat vid 60, i fall man lefver så länge och någon församling vill mottaga en rtlefvad kyrkoherde — dertill lära väl inga andra vara benägna, än de få, som ega en alldeles afgjord och oemotståndlig kallelse för presteståndet. För de nu påpekade så väl som för -andra välbehöfliga reformer af våra ecklesiastika institutioner är det en stor förlust att icke komministrarne ega laglig skyldighet i stället för laglig rättighet att skicka fullmäktige till riksdagarna. Tolf komministrar, ja hälften deraf, eller till och med en ännu mindre -del, skulle utgöra. en icke ovigtig förstärkning åt den för reformer benägna fraktionen af. presteståndet. Hvarför upphörde. komministrarnes deltagande i riksdagsförhandlingarna så snart? Var då allt vunnet med den förhöjda .tjenstårsberäkningens afskaffande? Återstå icke ännu like stora, ja ännu större fördelar att vinna, t. ex. förbättrade lönevilkor utan ringaste ökade tungs för församlingarna, i enlighet. med hvad häl ofan blifvit föreslaget? Eller är det den -bikopvliga ovilian mot komministrarnes riksdags