reeitativer, den första banditkören, den melo diska och effektfulla terzetten i andra akter samt den glada dryckesvisan, som efter genomsträfvahdet afsä mänga toma fraser försatte publiken i det bästa lynne. Sångarne hafva fått till uppgift ej blott ati behörigen framlyfta de ljusa punkterna, utar ock att låna. de matta en lifligare glans. Lu crezia är en roll som . rätt egentligen tillhör mlle Normanis genre; också underlät hon ej att gifva nya bevis på den fulländade deklamation, den artistiska hållning som i detta fack alltid utmärker henne. — Hertigen är egentligen blott ett exemplar wutaf den stora upplagan af operatyranner, hvarmed Italiens kompositörer så rikligen utrustat scenen. Hr Della Sanita bär emedlertid upp partiet med all den kännedom om effekterna i detta fack, med den säkra vana och rutin, som med rätta alltid hos Honom erkänts. Äfven hr-Sirandberg förtjenar allt loford för sin Gennaro, på hvilken ban synbart användt mycket studium, som isynnerhet visar sig i dödsscenen. Hans recitation, ehuru visserligen ej fullkomlig, har döck betydligen vunnit på sednare tiden. — Hr Walin ger Gubeitas roll på ett i allo tillfredsställande sätt, och mll Sällström visar som Orsino mera. bemödande om det dramatiska uttrycket, än man förut märkt hos henne. Detta, jemte hennes klara, ehuru ej serdeles starka stämma, lofvar allt godt, fastän hon i afseende på skolans fordringar ännu har mycket ogjordt. Vi tillstyrka henne flitiga studier, ej så mycket af nya roller, som fastmer af en metodisk teknik. — De öfriga nobil: fylla sina platser så godt omständigheterna vilja medgifva det, ehuru de visserligen icke i någon märklig mån bidraga till att höja illusionen. Vid mll Normanis benefice gåfvos, utom Lucreziax, äfven br Randels vackra jubelouvertyr samt en ny ballett, Sylfiderna, hvilken sågs med nöje,