Denna manöver tycktes vara på förhand af-
talad med vind och våg; ty i samma ögon-
blick uppsprang en styf nordvestlig bris, haf-
vet reste sig som bergspetsar, och skutan
hoppade lätt som en kork på vågornas top-
par. Hvad kunde, under ett sådant elemen-
ternas uppror, Barney vänta af sin mage an-
nat än uppror? Det var ögoaskenligt att hans
vaktare bildat sig en riktig föreställning om
dess svaghet, ty ära den som ära bör, —
med en hemlig känsla af mensklighet hade de
borttagit klädet som var bundet för Barneys
mun. ;
Stormen skrek sig sjelf till ro liksom ett
bortskämdt barn, och morgondagens solupp-
gick klar och strålande öfver vågorna. Det
var Barnaby Palms bröllopsmorgon, och lig-
gande sammankrumpen i sin vrå lik en vre-
sig hund, räknade han timmarne som slogo
från kyrktornet, vid hvars fot en brud snart
skulle för honom utgjuta tårar af bedragen
väntan, Barney suckade, — tiden skred —
han pustade; en ny timma slog, han ropade
högt, en ny och åter en, och han stormade
och skrek och bönföll att få komma i land.
Vilda och råa som hans förföljare hade visat
sig, voro de dock menniskor, och vetande
att Barnabys belägenhet — sågom dagbladen
skulle- uttrycka sig sedan saken blifvit be-
kant — kunde bättre kännas än beskrifvas,
öppnade de dörren till hans fängelse och til-
läto honom att leta sig fram på däck, Bar-
ney såg intet slafskepp, utan ultra Jemina;
tillhörig några öfverdådiga lurendrejare på
kusten.