dertill berättigade och som icke redan vid teckningen
erhällit sådana.
Stockholm den 1 Mars 1853.
Nils Arfvidsson. P.: O: Bäckström. P. Lagerhjelm.
C. Norstedt. P. E. Svedbom.
Teater.
MINDEE TEATERN: Mile Lindmarks recett; —
Krämerskan Bertha, skådespel i 5 akter af Mole-
Gentilhomme och Constant Guerault; öfversättning;
— G. H. Mellins Gyrith, deklamerad af hr Swartz;
— Blå Porten och Nya Holland, monolog med säng,
svenskt original af Någon. — KONGL. TEATERN:
Richelieus första vapenbragd, komedi i 2 akter af
Bayard och Dumanoir. — HR JOHN STRÖM-
BERGS DRAMATISK-MUSIKALISKA SOIRE;
Jolihs Fjällbruden; — Porträttet af Kotzebue; —
Fru Frösslind; — Giftermålsannons.
Under den förflutna veckan ha den dra-
matiska konstens vänner haft att göra ett par
nya bekantskaper samt att förnya några äldre
af intresse.
Det är Mindre teatern som uti fem-akts-
skådespelet Krämerskan Bertha, af Mole-Gen-
tilhomme , och Constant Guerault, bjudit på
den hufvudsakliga nyheten. Detta stycke upp-
fördes i går afton för första gången på mille
Lindmarks recett för ett i det närmaste
fullt hus. ?
Då de franske författarne någon gång vilja
bereda sin publik en omvexling från de van-
liga Pariser-scener som de i allmänhet skil-
dra, så begifva de sig merendels öfver kana-
len för att hos sina grannar engelsmännen gö-
ka stoffet till sina skapelser. Så är förhållan-
det uti det ifrågavarande stycket. Skådeplat-
sen är förlagd till England under Carl II:s
tid och handlingen utvecklar sig dels vid hof-
vet i Richmond, dels på slottet Evandale. Det
är en allt uppoffrande, allt försakande, allt
förmående moderskärlek som författarne gjort
still hufvudpartiet i sin teckning. Denna teck-
niog ör rent och ädelt hållen, ehuru den vis-
serligen icke kan anses vara djupare tänkt
eller låter åskådaren blicka in i mennisko-
hbjertats inre dolda område och der se käns-
lornag och passionernas tummel. Såsom nå-
gon sedemålning från Carl II:s hof får man
framför allt icke anse stycket. Man ser här
en Carl II, som visar något i grunden red-
ibart och godt, hvilket beklagligen i alltför
inga grad förefanns hos den Carl II som-vi
återfinna i historien. Kompositionen har i
många delar en anstrykning af saga, ett öf-
verskridande af naturliga förhållanden och
proportioner, hvarmed fransmännen, förtrö-
stande på de goda parisarnes vidtkunniga obe-
;kantskap med: utlandets historia och förhål-
Handen, aldrig anse sig böra räkna så noga.
M:lle Lindmark uppbar på ett ganska lyc-
kadt sätt, med konseqvent och god hållning,
hufvudpersonens krämerskan Berthas roll, och
rönte äfven derför af publiken ett förtjent er-
kännande. i
Hr Swartz deklamerade efter första pjesens
slut G. H. Mellins poetiska saga, Gyrith.
Den som för några år sedan hörde det skä-
rande, rent af motbjudande i hr Swartz stäm-
ma, och hör honom nu, t. ex. vid deklame-
randet af ett poem, kan ej annat än högeli-
gen hålla honom räkning för de bemödanden
hvarigenom det lyckats honom att bemästra
min organ, och vi kunna ej underlåta att er-
känna det verkliga nöje hr Swartz skänkte oss
genom det sätt hvarpå han denna afton de-
sklamerade Mellins Gyrith. Hr S. visade sig
visserligen icke inspirerad, och Mellins saga,
ehuru vi göra dess flärdfria enkelhet all rätt-
wisa, torde ej heller vara -egnad att ingjuta
mågon. varmare glöd; men han förhäfver Big
också aldrig, utan ådagalögger en måtta, en
urekiljning, ett omsorgsfullt modulerande af
rösten, gom lägger det deklamerade poemets
alla delar klart och fattligt fram för åhöraren
och låter honom snabbt och sannt uppfatta
författarens tanke. Då förhänget föll måste
ihr 8. ånyo framträda för att mottagå en gärd
:af det allmänna bifall hans deklamation vann.
Tjll slut utförde m:lle Lindmark en monolog
vet sång, kallad Blå Porten och Nya Holland,
svenskt original af Någon, och hvilken gaf
-endast för denna gång. Vi veta icke hvad
denne författare är för någon, och qvickhet
synes åtminstone ej vara den egenskap som
kommer att göra honom allmännare känd.
Kongl. teatern bar låtit oss blicka in mnå-
ga litet uti det fransyska hofvet under de
sista dagarne af den bortgående Ludvig XIV:s
tidelwarf, der de sammanfiyta med de första
dagarne af en annan mans bana, en man som,
ehuru han stod nedanför tronen, skulle utöfva
ett föga mindre inflytande på det följande
geklet så i politiskt som sedligt hänseende,
än den store monarken utöfvat på det före-
;gående; och fortsätta. sammandragandet af
-brännmaterialierna till det bål, hwars väldiga
flammor skulle slå tillsammans öfver deras
.efterkommandes hufvuden. Den femtonårige
Richelieu visar sig en värdig gon af det tide-
hvarf hvari. ban blifvit född och fostrad, och
aflägger redan tidigt sin lärospån i den konst
hvari han skulle blifva en så verldekunnig
mästare: galanteriets och intrigens. -
För de många som redan från dess före-
gående uppförande minnas detta stycke, Vär
det isynnerhet af intresse att 8e på hvad sött
bufvudpartiet, hertigens af Richelieu roll, skulle
daga sig ut I de nya händer hvari det denna
sesng fallit: Fru Bergmansson har öfvertagit
denva. roll, i hvilken man fordom med s:
mycket nöje såg den oförgätliga Emilie Hög
qvist, Fru B. ätergaf med ledighet och san-
;ning den liflighet, den förslagenhet och ystru
.djerfbet,seom författarne, hrr Bayard och Dn-
a RR RNE a SP TRA dotadtor