dertill berättigade och som icke redan vid teckningen erhällit sådana. Stockholm den 1 Mars 1853. Nils Arfvidsson. P.: O: Bäckström. P. Lagerhjelm. C. Norstedt. P. E. Svedbom. Teater. MINDEE TEATERN: Mile Lindmarks recett; — Krämerskan Bertha, skådespel i 5 akter af MoleGentilhomme och Constant Guerault; öfversättning; — G. H. Mellins Gyrith, deklamerad af hr Swartz; — Blå Porten och Nya Holland, monolog med säng, svenskt original af Någon. — KONGL. TEATERN: Richelieus första vapenbragd, komedi i 2 akter af Bayard och Dumanoir. — HR JOHN STRÖMBERGS DRAMATISK-MUSIKALISKA SOIRE; Jolihs Fjällbruden; — Porträttet af Kotzebue; — Fru Frösslind; — Giftermålsannons. Under den förflutna veckan ha den dramatiska konstens vänner haft att göra ett par nya bekantskaper samt att förnya några äldre af intresse. Det är Mindre teatern som uti fem-aktsskådespelet Krämerskan Bertha, af Mole-Gentilhomme , och Constant Guerault, bjudit på den hufvudsakliga nyheten. Detta stycke uppfördes i går afton för första gången på mille Lindmarks recett för ett i det närmaste fullt hus. ? Då de franske författarne någon gång vilja bereda sin publik en omvexling från de vanliga Pariser-scener som de i allmänhet skildra, så begifva de sig merendels öfver kanalen för att hos sina grannar engelsmännen göka stoffet till sina skapelser. Så är förhållandet uti det ifrågavarande stycket. Skådeplatsen är förlagd till England under Carl II:s tid och handlingen utvecklar sig dels vid hofvet i Richmond, dels på slottet Evandale. Det är en allt uppoffrande, allt försakande, allt förmående moderskärlek som författarne gjort still hufvudpartiet i sin teckning. Denna teckniog ör rent och ädelt hållen, ehuru den visserligen icke kan anses vara djupare tänkt eller låter åskådaren blicka in i menniskohbjertats inre dolda område och der se känslornag och passionernas tummel. Såsom någon sedemålning från Carl II:s hof får man framför allt icke anse stycket. Man ser här en Carl II, som visar något i grunden redibart och godt, hvilket beklagligen i alltför inga grad förefanns hos den Carl II som-vi återfinna i historien. Kompositionen har i många delar en anstrykning af saga, ett öfverskridande af naturliga förhållanden och proportioner, hvarmed fransmännen, förtröstande på de goda parisarnes vidtkunniga obe;kantskap med: utlandets historia och förhålHanden, aldrig anse sig böra räkna så noga. M:lle Lindmark uppbar på ett ganska lyckadt sätt, med konseqvent och god hållning, hufvudpersonens krämerskan Berthas roll, och rönte äfven derför af publiken ett förtjent erkännande. i Hr Swartz deklamerade efter första pjesens slut G. H. Mellins poetiska saga, Gyrith. Den som för några år sedan hörde det skärande, rent af motbjudande i hr Swartz stämma, och hör honom nu, t. ex. vid deklamerandet af ett poem, kan ej annat än högeligen hålla honom räkning för de bemödanden hvarigenom det lyckats honom att bemästra min organ, och vi kunna ej underlåta att erkänna det verkliga nöje hr Swartz skänkte oss genom det sätt hvarpå han denna afton desklamerade Mellins Gyrith. Hr S. visade sig visserligen icke inspirerad, och Mellins saga, ehuru vi göra dess flärdfria enkelhet all rättwisa, torde ej heller vara -egnad att ingjuta mågon. varmare glöd; men han förhäfver Big också aldrig, utan ådagalögger en måtta, en urekiljning, ett omsorgsfullt modulerande af rösten, gom lägger det deklamerade poemets alla delar klart och fattligt fram för åhöraren och låter honom snabbt och sannt uppfatta författarens tanke. Då förhänget föll måste ihr 8. ånyo framträda för att mottagå en gärd :af det allmänna bifall hans deklamation vann. Tjll slut utförde m:lle Lindmark en monolog vet sång, kallad Blå Porten och Nya Holland, svenskt original af Någon, och hvilken gaf -endast för denna gång. Vi veta icke hvad denne författare är för någon, och qvickhet synes åtminstone ej vara den egenskap som kommer att göra honom allmännare känd. Kongl. teatern bar låtit oss blicka in mnåga litet uti det fransyska hofvet under de sista dagarne af den bortgående Ludvig XIV:s tidelwarf, der de sammanfiyta med de första dagarne af en annan mans bana, en man som, ehuru han stod nedanför tronen, skulle utöfva ett föga mindre inflytande på det följande geklet så i politiskt som sedligt hänseende, än den store monarken utöfvat på det före;gående; och fortsätta. sammandragandet af -brännmaterialierna till det bål, hwars väldiga flammor skulle slå tillsammans öfver deras .efterkommandes hufvuden. Den femtonårige Richelieu visar sig en värdig gon af det tidehvarf hvari. ban blifvit född och fostrad, och aflägger redan tidigt sin lärospån i den konst hvari han skulle blifva en så verldekunnig mästare: galanteriets och intrigens. För de många som redan från dess föregående uppförande minnas detta stycke, Vär det isynnerhet af intresse att 8e på hvad sött bufvudpartiet, hertigens af Richelieu roll, skulle daga sig ut I de nya händer hvari det denna sesng fallit: Fru Bergmansson har öfvertagit denva. roll, i hvilken man fordom med s: mycket nöje såg den oförgätliga Emilie Hög qvist, Fru B. ätergaf med ledighet och san;ning den liflighet, den förslagenhet och ystru .djerfbet,seom författarne, hrr Bayard och Dna RR RNE a SP TRA dotadtor