ww BALLE IV ELSUAIKIR WAS SARS Ke (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 27 Februari. Sedan mitt sista bref har lagstiftande kårens session öppnats, och kejsaren har ihvigt den med det tal ni redan läst. De intryck som frambragts af detta tal, och vid hvilka jag vill uppehålla miz några ögonblick emedan de ännu icke blifvit utplånade, äro följande: Man har varit mycket belåten med hans fredliga förklaring, och med den nya indragningen af 20,000 man i armåens styrka, och Ken indragning, sammanlagd med den rean verkställda af 30,000 man, bringar indragningen i sin helhet till en siffra, stor nog att man deri kan se uttrycket af en uppriktig önskan om fredens upprätthållande. Redogörelsen för vår materiella ställning, ehuru alltför knapphändig för att i sig gjelt innebära något bevis, har i allmänhet gjort ett godt intryck. Den goda afsigten att minska utgifterna och rustningarne har gjutit balsam i de skattdragandes själ. Mindre nöjd har man varit med uttrycket om friheten. Man har tyckt att denna grundsats, friheten har aldrig bidragit att grundlägga någon varaktig politisk byggnad, var alltför absolut, och att den derpå följande, bon (friheten) kröner den då tiden befästat den,, har synts innebära ett nog långt uppskof. Det ges friheter gom redan hos oss blifvit befästade af tiden och med hvilka Frankrike tror sig ega rätt att få förblifva krönt. Jag skyndar att nämna, detregeringen sjelf synes inse det hon måste lossa något litet på de band som pålagts den franska tanken.l Sedan en fjorton dagar ha vi verkligen inom pariserpressen sett uppflamma en och annani ganska klar blixt af oberoende, och rege-l ringen har hittills icke visat det hon illa ansett dem. Den tidning, som sålunda företrädesvis emanciperat sig, är vAssemblee nationalex i sina napptag med Constitutionnelv. Jag vet icke om ni läser dessa blad; men i alla fall, se här hur saken förhåller sig: Jag har tillförene talat om dessa Lettres franques, utgångna, efter hvad det synes, från en legitimist, och hvilkas syftemål tyckes vara att göra oss förtrogna med tanken på ett krig med England. Constitutionnel, som i dem ser en manöver, har anfallit dem, och det är öfverflödigt att tillägga det bladet, efter sin lofliga vana, deraf tagit sig förevändning att kasta sig öfver det Bourbonska huset och de gamla partierna, allt för att ställa huset Bonaparte och dess anhängare i ännu präktigare dager. Ni torde finna att ämnet var ganska ömtåligt. Assemblee nationale gaf sig käckt, med utveckladt banegr, in derpå, antog den af motståndaren valda terrängen, och drog icke i betänkande att uppdraga en ganska bestämd parallel mellan huset Bourbon och huset Bonaparte, samt att till detta sednare uti Napoleon I:s person säga saker, ganska bittra att höra då man är Napoleon II. Denna första manifestation daterar sig från en fjorton dagar sedan, men vi se i dag samma Assembleåe nationale,, åter utmanad, pål nytt draga i härnad, och, efter att ha på sin sköld inskrifvit Bonaparte och Bourbonerna, ånyo börja ge på kejsardömet med sitt legitimistiska gissel; man måste till och med anmärka att tidningen vid detta anfall utvecklar mycken skicklighet, och med ett sken af rent historisk uppriktighet finner utvägar att ganska öppet klandra det närvarande, medan den endast talar om det förflutna. Skall det närvarande tillåta den att ostördt få inlåta sig på denna väg? Om några dagar torde vi blifva i tillfälle att besvara denna: fråga. Å en annan sida har ni utan tvifvel anmärkt hr Louis Dunoyers artikel i Siecle om operadirektören Nestor Roqueplan, i anledning deraf att denne enligt den under Ludvig XIV och Napoleon I iakttagna etiketten gått emot sejsaren och kejsarinnan vid deras ankomst ill operan, hållande i handen en tvåarmad ackla, och på detta sätt, gående baklänges, yst dem till sin loge. Denna baklängessång har synts många ett temligen sällsamt sätt att gå, och isynnerhet ett mycket förållradt, och hr Dunoyer har skämtat deröfver vå ett snillrikt sätt; men det är ej det snillika i detta skämt hvarpå jag vill fästa er ippmärksamhet, utan på den stora frihet han agit sig. Ej heller häröfver synes regeringen ha tagit illa vid sig. Jag skulle kunna visa er flerasådana gnistor så i Paris som äfven i departementerna, ch för hvilka regeringen tillsluter ögonen. Detta antyder tvenne saker: 1:0 att vårt franska lynne söker skafta sig lutt; 2:o att maken synes böjd att för ögonblicket (jag gör såunda mina reservationer) lemna detnågot löare tyglar. För öfrigt ingenting som framstår från det uldagliga. Statsrådet fortsätter pröfningen af utgiftsudgeten. Regeringens fullständiga propositioner så i seende på inkomster som -utgifter komma roligen att föreläggas lagstiftande kåren i böran af nästa vecka. ; Emellertid sysselsätter sig nämnde församing med ett lagförslag som ådrager sig mycsen uppmärksamhet, nemligen lagen om hitebarnen, hvilken framställer till afgörande den rigtiga frågan om bibehållande eller afskafande af hittebarnslådan. De i sanning ofantliga arbeten som verkställas i Paris, vare sig för statens, stadens ller enskildes räkning, hafva endast några å dagar blifvit afbrutne af vintern. Man har inder dessa dagar haft tillfälle se hvilken nassa arbetare skulle blifva utan bröd om lessa arbeten upphörde. Förslaget om den transatlantiska ångbåtsart, som bör utgå från Cherbourg, nalkas itt förverkligande. Det säges att bolaget relan sammanbragt de nödiga kapitalerna. Man anser regeringen umgås med planen ill ett annat storartadt företag, nemligen inättandet af dockor i Marseille, och, i samnanhang dermed, den gamla hamnens upp-. L ooo PR I RE ANG LF MILES Dior ka I) BEAGA Fe RRPS 5 ter MB ÅA MA MA mor I ww nn -—-—-—— i WO —L— QR rr re hy j pe pe at rn jan AA AN KR RR NN 0 KA DD KI GÖ MG Ft RR FT EE RR AR CK ON AA --— VA