ras än insigterna. Efter en ganska liflig diskussion hvarunder nästan alla talade emot ofvanberörde förslag, beslöto delegarne att de endast skulle öfverlemnas till den kommitte som delegarne sistl. år nedsatte för att granska föreningens reglemente; och denna kommitte, bestående af atsessor Jansson, brukspatron de Marå, hr Indebetou, protokollssekreteraren Ljungstedt, landssekreteraren Holmqvist och friherre C. Raab, har nyligen afgifvit sitt utlåtande och, hvadangår ifrågavarande förslag, hemställt att de icke måtte till någon åtgärd föranleda. Detta utlåtande är ganska sakrikt och innehåller en utredning af anledningarne till och ändamålet med alla hypoteksföreningar i vårt land, hvaraf vi intaga det väsendtligaste. Utan fara för öfverdrfft lärer man, yttra kommitmitterade, kunna antaga att jordbruket är bäde den förnämsta och den allmännaste bland vära näringar. Om den också, genom sina produkters oumbärlighet, framför andra yrken äger fördelen af en jemnare och mera säker afsättning, så medför likväl ä en annan sida dess allmänlighet olägenheten af en obegränsad konkurrens, hvilken olägenhet i väsentlig män ökas afojemnt fördelade grundskatter och onera, hvarmed denna näring mer än någon annan är belastad; och då härtill kommer, att yrket fordrar betydande förlag säväl för inköp af sjelfva jordområdet, som ock för dettas bearbetning, så inses lätteligen att jordbruket icke mera än de flesta andra näringar kunnat undgå skuldsättniog, i hvilket afseende säsom en tänkvärd omständighet kan anpmärkas, att i trakter, kända för öfvervägande bördighet och allmännare välmåga, t. ex. Frankrike, jorden beräknats vara skuldsatt medl. ända till 60 procent af värdet, under det: att den hosl: 033 är behäftad med inteckningar till endast omkring: 30 procent af taxeringsvärdet och följaktligen till vida l. mindre del af det verkliga. Af förhandlingarne vid vära riksmöten och i ämnet upplysande skrifter är kändt, att sedan fast egendom ä landet efter hand blifvit iatecknad för skuld, som vid 1821 ärsslut. uppgick till ett belopp af 60 millioner riksdaler, och l enär denna sköld, hvilken, med undantag allenast för den ringa del deraf, som utgjordes af bankoeller brandförsäkringslån, -var betalbar antingen inom viss tid eller efter en kortare uppsägning, för jordbrukaren medförde en tryckande osäkerhet, så föranleddes, utaf denna och möjligen andra till en då befintlig och öfverklagad allmän förlägenbet verkande orsaker den af regeringen är 1822 förordnade finanskommitte att dels föreslå minskning i skatterna, förnämligast ä jordbruket, och dels, säsom grundläggning för tull komligare kreditförhällanden i framtiden och till hufvudsaklig lättnad i fastighetsägares förlägenhet, fästa uppmärksamheten på en redan tillförne väckt fråga om en kypoteksinrättning, med syftemäl att bereda för gäldenärerne trygghet mot uppsägningar och successiv utarbetning, men hvilken inrättning kommitten likväl ansäg svårligen kunna komma till ständ, utan att stadga i myntvärdet föregått, så att de till grund liggande fastighetsvärdena blifvit metalliska, äfvensom kommitte2n höll före, att inrättningen, för att vinna förtroende, borde till en början vara allmän för hela riket, men med lättnad till öfverflyttning i provincialföreningar, dä krediten blifvit mera stärkt. . Rikets vid nästpäföljande 1823 års riksdag församlade ständer gätvo väl anledning till inrättandet af enskilda banker eller diskonter, men lemnade deremot frågan om hypoteksinrättningar utan afseende, hvilket framkallade följande af konungen vid riksda gens afslutande yttrade ord: Skörden har varit ymnig. och likväl är landtmannen i förlägenhet: han skall deri forifara, så länge icke ett nytt bhypotekssystem försätter honom i en säkrare ställning än den närvarande. 3 Uti nädig skrifvelse af den 8 December 1829 yttrade Kongl. Maj:t till rikets äfven då törsamlade Ständer, att den allmänna krediten kunde utan minsta olägenhet begagnas för att understödja de jordägare, som behöfde omsätta äldre skuldförbindelser och voro i tillfälle att lemna tillräckliga säkerheter, samt öfverlemnade till rikets ständer att vidtaga de utvägar, som ledde till detta mål medelst utgifning af obligationer, dem statens financiella ställning borde göra lätt användbara på förmänliga vilkor, och hvilken uppoch utlånings-anstalt Kongl. Moaj:t ansäg böra ät riksgäldskontoret uppdragas. Rikets ständer funno ock statens mellankomst, till nödig lättnad och mildring i en del fastighetsägares förlägenhet, ru af omständigheterna päkallas och kunna begagnas, samt beslutade att för statens räkning ett län af högst 2 millioner riksdaler i svenskt silfvermynt efter gamla myntfoten skulle af riksgäldskontoret upptagas och af samma verk äter utlånas emot inteckning i jordegendom ä landet och i städerna. Länet, som borde upptagas på riksgäldskontorets obligationer med 4 proc. ränta, betalbår hvarje half är, skulle vara ouppsägbart Ä längifvarens sida, men minst 1 proc. ä kapitalet år. ligen användas till amortering, genom inköp af obligationer eller på annat lämpligt sätt, så att hela skulden vore gulden inom 37 är. Beloppet skulle indrapas i silfver, och rabatten på lånet, jemte kostnaden för silfrets fria levererande i banken, fick ej öfverstiga 8 procent, d. v. s. att tör hvarje i banken insatta 92 riksd:r svenskt silfver kunde gifvas en obligation ä 100 riksd:r. Utläningen skulle ske mot iateckning i jordegendom till bögst två femtedelar af taxeripgsvärdet efter medeltal för ären 1825 och 1829. På länen, som borde utgifvas i svenskt banko till minst 200 och högst 30,000 riksd:r för hvar läntagare, skulle ärligen i 37 är af ursprungliga kapitalet erläggas 6 proc., hvaraf 5 proc. beräknades säsom ränta och 1 proc. säsom amortissement. Sedan Kongl. Maj:t med bifall härtill bemyndigat fullmäktige i riksgäldskontoret att gå i författning om Pinets anskaffande och att utgifva de derför belöpande obligationer, hvilka, enligt rikets ständers af Kgl. M:t sanktionerade beslut, skulle erkännas såsom för riket förbindande, samt tullmäktige af sädan . anledring under den 1 Juli 1830 utfärdat en i Svenska cch Hamburgska tidniogar införl kungörelse, att anbud ä lånet kunde inom viss tid till fullmäktige inlemnas, så inkommo ock sådana anbud, och ett af dem instämde så nära med de gifna föreskrifterna, att skilnad endast förefanns i afseende å stället för levereringen af silfret, hvilken längifvaren önskade få verkställa i Hamburg, men hvilken skiljaktighet emellertid föranledde att anbudet utaf fullmäktige afslogs utån föregänget försök till jemkning. Och sälunda föll frågan om en allmän hypoteksanstalt för hela riket. Man kan icke annat än beklaga att förslaget härom fick på ett så snöpligt sättförfalla, ty utan tvifvel -hade hypoteksinrättningen då fått den mest ändamålsenliga organisation, och det välgörande inflytande den skulle under loppet af mer än 20 år hafva åstadkommit låter nu svårligen beräkna sig: I det fö!jande erinra kommitterade hurusom frågan om provincieila hypoteksföreningar vid 1834 och 1835 årens riksdag kom till stånd genom rikets ständers af Kongl. Maj:t gillade och genom kungörelse af den 30 Juni sistnämnde år meddelade beslut, i följd hvaraf sådane ivrättningar blifvit bildade först för Skåne 1836, dernäget för Östergöthland 1845 och sedermera för flere andra provinser; hvarefter kommitterade fortfara :