ras än insigterna.
Efter en ganska liflig diskussion hvarunder
nästan alla talade emot ofvanberörde förslag,
beslöto delegarne att de endast skulle öfver-
lemnas till den kommitte som delegarne sistl.
år nedsatte för att granska föreningens regle-
mente; och denna kommitte, bestående af at-
sessor Jansson, brukspatron de Marå, hr In-
debetou, protokollssekreteraren Ljungstedt,
landssekreteraren Holmqvist och friherre C.
Raab, har nyligen afgifvit sitt utlåtande och,
hvad- angår ifrågavarande förslag, hemställt
att de icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Detta utlåtande är ganska sakrikt och inne-
håller en utredning af anledningarne till och
ändamålet med alla hypoteksföreningar i vårt
land, hvaraf vi intaga det väsendtligaste.
Utan fara för öfverdrfft lärer man, yttra kommit-
mitterade, kunna antaga att jordbruket är bäde den
förnämsta och den allmännaste bland vära näringar.
Om den också, genom sina produkters oumbärlighet,
framför andra yrken äger fördelen af en jemnare och
mera säker afsättning, så medför likväl ä en annan
sida dess allmänlighet olägenheten af en obegränsad
konkurrens, hvilken olägenhet i väsentlig män ökas
afojemnt fördelade grundskatter och onera, hvarmed
denna näring mer än någon annan är belastad; och
då härtill kommer, att yrket fordrar betydande förlag
säväl för inköp af sjelfva jordområdet, som ock för
dettas bearbetning, så inses lätteligen att jordbruket
icke mera än de flesta andra näringar kunnat undgå
skuldsättniog, i hvilket afseende säsom en tänkvärd
omständighet kan anpmärkas, att i trakter, kända för
öfvervägande bördighet och allmännare välmåga, t.
ex. Frankrike, jorden beräknats vara skuldsatt medl.
ända till 60 procent af värdet, under det: att den hosl:
033 är behäftad med inteckningar till endast omkring:
30 procent af taxeringsvärdet och följaktligen till vida l.
mindre del af det verkliga. Af förhandlingarne vid
vära riksmöten och i ämnet upplysande skrifter är
kändt, att sedan fast egendom ä landet efter hand
blifvit iatecknad för skuld, som vid 1821 ärsslut.
uppgick till ett belopp af 60 millioner riksdaler, och l
enär denna sköld, hvilken, med undantag allenast för
den ringa del deraf, som utgjordes af banko- eller
brandförsäkringslån, -var betalbar antingen inom viss
tid eller efter en kortare uppsägning, för jordbruka-
ren medförde en tryckande osäkerhet, så föranleddes,
utaf denna och möjligen andra till en då befintlig
och öfverklagad allmän förlägenbet verkande orsaker
den af regeringen är 1822 förordnade finanskommitte
att dels föreslå minskning i skatterna, förnämligast ä
jordbruket, och dels, säsom grundläggning för tull
komligare kreditförhällanden i framtiden och till huf-
vudsaklig lättnad i fastighetsägares förlägenhet, fästa
uppmärksamheten på en redan tillförne väckt fråga
om en kypoteksinrättning, med syftemäl att bereda för
gäldenärerne trygghet mot uppsägningar och successiv
utarbetning, men hvilken inrättning kommitten lik-
väl ansäg svårligen kunna komma till ständ, utan att
stadga i myntvärdet föregått, så att de till grund
liggande fastighetsvärdena blifvit metalliska, äfvensom
kommitte2n höll före, att inrättningen, för att vinna
förtroende, borde till en början vara allmän för hela
riket, men med lättnad till öfverflyttning i provincial-
föreningar, dä krediten blifvit mera stärkt. .
Rikets vid nästpäföljande 1823 års riksdag försam-
lade ständer gätvo väl anledning till inrättandet af
enskilda banker eller diskonter, men lemnade dere-
mot frågan om hypoteksinrättningar utan afseende,
hvilket framkallade följande af konungen vid riksda
gens afslutande yttrade ord: Skörden har varit ym-
nig. och likväl är landtmannen i förlägenhet: han
skall deri forifara, så länge icke ett nytt bhypoteks-
system försätter honom i en säkrare ställning än den
närvarande. 3
Uti nädig skrifvelse af den 8 December 1829 ytt-
rade Kongl. Maj:t till rikets äfven då törsamlade
Ständer, att den allmänna krediten kunde utan min-
sta olägenhet begagnas för att understödja de jord-
ägare, som behöfde omsätta äldre skuldförbindelser
och voro i tillfälle att lemna tillräckliga säkerheter,
samt öfverlemnade till rikets ständer att vidtaga de
utvägar, som ledde till detta mål medelst utgifning
af obligationer, dem statens financiella ställning borde
göra lätt användbara på förmänliga vilkor, och hvil-
ken upp- och utlånings-anstalt Kongl. Moaj:t ansäg
böra ät riksgäldskontoret uppdragas. Rikets ständer
funno ock statens mellankomst, till nödig lättnad och
mildring i en del fastighetsägares förlägenhet, ru af
omständigheterna päkallas och kunna begagnas, samt
beslutade att för statens räkning ett län af högst 2
millioner riksdaler i svenskt silfvermynt efter gamla
myntfoten skulle af riksgäldskontoret upptagas och af
samma verk äter utlånas emot inteckning i jordegen-
dom ä landet och i städerna. Länet, som borde upp-
tagas på riksgäldskontorets obligationer med 4 proc.
ränta, betalbår hvarje half är, skulle vara ouppsägbart
Ä längifvarens sida, men minst 1 proc. ä kapitalet år.
ligen användas till amortering, genom inköp af obli-
gationer eller på annat lämpligt sätt, så att hela skul-
den vore gulden inom 37 är. Beloppet skulle indra-
pas i silfver, och rabatten på lånet, jemte kostnaden
för silfrets fria levererande i banken, fick ej öfver-
stiga 8 procent, d. v. s. att tör hvarje i banken in-
satta 92 riksd:r svenskt silfver kunde gifvas en obli-
gation ä 100 riksd:r. Utläningen skulle ske mot ia-
teckning i jordegendom till bögst två femtedelar af
taxeripgsvärdet efter medeltal för ären 1825 och 1829.
På länen, som borde utgifvas i svenskt banko till
minst 200 och högst 30,000 riksd:r för hvar läntaga-
re, skulle ärligen i 37 är af ursprungliga kapitalet
erläggas 6 proc., hvaraf 5 proc. beräknades säsom
ränta och 1 proc. säsom amortissement.
Sedan Kongl. Maj:t med bifall härtill bemyndigat
fullmäktige i riksgäldskontoret att gå i författning om
Pinets anskaffande och att utgifva de derför belöpan-
de obligationer, hvilka, enligt rikets ständers af Kgl.
M:t sanktionerade beslut, skulle erkännas såsom för
riket förbindande, samt tullmäktige af sädan . anled-
ring under den 1 Juli 1830 utfärdat en i Svenska
cch Hamburgska tidniogar införl kungörelse, att an-
bud ä lånet kunde inom viss tid till fullmäktige in-
lemnas, så inkommo ock sådana anbud, och ett af
dem instämde så nära med de gifna föreskrifterna,
att skilnad endast förefanns i afseende å stället för
levereringen af silfret, hvilken längifvaren önskade få
verkställa i Hamburg, men hvilken skiljaktighet e-
mellertid föranledde att anbudet utaf fullmäktige af-
slogs utån föregänget försök till jemkning.
Och sälunda föll frågan om en allmän hypoteks-
anstalt för hela riket.
- Man kan icke annat än beklaga att försla-
get härom fick på ett så snöpligt sättförfalla,
ty utan tvifvel -hade hypoteksinrättningen då
fått den mest ändamålsenliga organisation, och
det välgörande inflytande den skulle under
loppet af mer än 20 år hafva åstadkommit lå-
ter nu svårligen beräkna sig:
I det fö!jande erinra kommitterade hurusom
frågan om provincieila hypoteksföreningar vid
1834 och 1835 årens riksdag kom till stånd ge-
nom rikets ständers af Kongl. Maj:t gillade
och genom kungörelse af den 30 Juni sist-
nämnde år meddelade beslut, i följd hvaraf
sådane ivrättningar blifvit bildade först för
Skåne 1836, dernäget för Östergöthland 1845
och sedermera för flere andra provinser; hvaref-
ter kommitterade fortfara :