front-förändring och befunno sig nu midt emot
en man af omkring trettio år, liten till väx-
ten, undersätsig, med lifliga ögon och i öfrigt
liknande hvad man kallar en bonvivant; han
höll vid armen en utländning, hvars stela
hållning förrådde det renaste britanniska ur-
sprung.
— Ah, se Ricourt! — sade på en och
samma gång de begga urga männen.
— Hvad göra ni här, go herrar? — gen-
mälte Ricourt.
— Vi försöka att gissa hvem denne besyn-
nerlige Caliban kan tillhöra — sade den unge
mannen till höger, helt belåten med sitt infall.
— På min ära, min vän Måequinet, — sva-
rade Ricourt, — det är bäst att derom fråga
Reidel, som står här och som känner hela sitt
Pariser-Albion på sina fem fingrar.
— Den der Jakejen tillhör, efter hvad jag
tror, mistress Daw, som i London var en af
lejoninnorna under gista säsongen, — upplyste
den undersätsige mannens följeslagare med
en helt britannisk lakonism.
— Det är just hvad jag sade Sampigny:
Ptt långväxt, mörklagdt fruntimmer med ma-
rabout-plymer, ett par grå hästar, en grön ka-
jesch, någon annan tror jag ej att det kant
vara! — sade Måequinet med en ståtlig håll-!
ing.
— Nå, men jag hoppas ni ha väl ej gått
niste om aftonens rT?presentation? Hur väll
Varlotta dansade! . . Diva . . . diva ...
maravigliosal — utropade Ricourt, som, dåj!
an yttrade sig om dans eller jagt, helst be-
sagnade de sköna konsternas klassiska språk.
— På min ära, — återtog Mequinet, — il
råga om baletter tillstår jag uppriktigt att jag :
ir mycket blaserad, och det skulle behöfvas
någonting alldeles nytt för att locka mig in il
outiken.
— Ja, sådan är den nuvarande generatio-
en I — anmärkte Ricourt, i det han med ko-l
niskt allvar vände sig emot sin följeslagare,
— vid tjugo år är man mera blaserad änsbåde
ar och mor! I köket måste man ha Cayenne- .
peppar; i fråga om spirituösa drycker: vet man