sade den af de begge unga männen, som hade
sin plats till höger, i det han uppifrån och
ned, liksom hade han haft för sig ett monu-
ment, lorgnerade en koloss om sex fot, hvars
gröna plym gjorde honom bemärkt bland ho-
pen, liksom håret utmärkte Calypso midt ibland
hennes nymfer.
— Grekiska ministerns hejduk! — sade den
unge mannen till venster, i det han pekade
på en palikardrägt, som för några och tjugu
är sedan skulle kunnat afpressa mer än en
känslig grekvän varma tårar.
— Finansfurstens azurfärgade livr I — åter-
tog den förstnämnde, såsom en man hvilken
noga har reda på den förnäma verlden.
— Gontreys groom! — yttrade den andre
som ej ville stå tillbaka, i fråga om goda be-
kantskaper.
— Se här något högst eget och som för-
tjenar att skådas på nära häll! — Och i det
den unge mannea till höger sade detta, drog
han helt ovilkorligt med sig sin följeslagare
fram til det föremål som hade väckt hans
uppmärksamhet.
Det var hvarken mer eller mindre än en
indisk lakej med kopparfärgad hy, svart skägg,
bärande på hufvudet en vacker, grön turban
och klädd i en lång öfverrock af blått kläde,
och af utländsk snitt; med armen belastad af
velsar och gchalar, väntade han, troligtvis dröm-
nande om Gangesflodens stränder och deras
herrliga sol, på atttimman för hemfärden skulle
slå för hans herrskap,
— Hvad är det der? — gade den unge
mannen till höger, i det han genom kristall-
glaset i sin lorgnett betraktade den stackars
Hinduen. — Någon Nabobs lakej?
— Troligtvis Dwerkanaath-Tagores livrö,
hvars ankomst till Paris tidningarne förkun-
nat, — svarade den unge mannen till ven-
ster med säkerheten hos en väl underrättad.
— Ah, Mequinet och Sampigny, Sampigny
och Mcquinet, jag gör er min komplimang.
Dessa ord, yttrade med en vacker basröst
Örat på de begge unga männen, ryckte dem
ir deras funderingar; de gjorde samtidigt en