DE 710 TUSENDES ÅTERTÅG,
MAJOR FRIDOLIN.
ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN.
De gamla Lejonen
-
En vacker afton i slutet af April 1842, då
uret i passage de lOpåra slagit balf tolf, kom-
mo två unga, mustacherade,i paletåer insvepta
herrar ut ifrån korridoren och framskredo i
teaterns peristil. Begge voro små till växten
och skulle behöft särskild tillåtelse för att få
bära krigarens drögt; men deras mycket fria
skick, lorgnettens flitiga begagnande, deras
höga sjelfmyndiga ton; detta var tillräckligt
för äfven den minst öfvade betraktare att å
priori hänföra dem till kategorien aflejon utaf
andra ordningen, hvilka i vissa regioner af
Parisersamhället scdermera erhållit namn af
Arthursa och Polkas. Et synnerligt bemö-
dande att helt och hället likna hvarandra röjde
sig i de båda unga herrarnes klädedrägt och
utseende i öfrigt. Samma färg på deras pa-
letåer, samroa frisur på det pomaderade och
parfymerade håret, samma form på deras med
knappt märkbara skyggen försedda hattar,
hvilka hängde helt kavaljersmessigt på hufvu-
det. Kortligen, allt tycktes hos de begge pro-
menerande angifva det af vetenskapen hittills
oförklarade atiraktionsfenomenet, hvilket i filo-
sofien frambringar lärjungar, i litteraturen med-
arbetare och i den fysiska ordningen siame-
siska tvillingar. .
Representationen hade varit lysande, och en
talrik betjening i liver uppfyllde testerns pe-
ristil. De begge unga herrarne hade något
svårt för att bana sig väg genom hopen af de
hesa kommissionärerna , de sömnaktiga la-
kejerna, de af köld skälivande nyfikne, som
Vanligtvis trängas om hvarandra vid ingån-
garna till operan,
— Åh se, ryska ambassadörens jägare! —