BLANDADE AMNEN.
FOLKVISAN I HELSINGFORS.
(Efter Helsingfors Tidningar).
Ofta läser man i tidningar och böcker om den fin-
ska folksängen, och likväl hör man den så ytterst
sällan i städerna. Nyss var den här, för att revide-
ra banken; Puhakka var här; Puhakka diktar för-
träffligt, men melodin är icke hans sak. Knappi
var han borta, innan den fullständiga folkvisan i hela
sin skönhet och egendomlighet vägade sig, klädd uti
armodets drägt, till de stolta, för henne så främman-
de palatserna af Finlands hufvudstad.
För få dagar sedan anlände hit en fattig familj i
sin hembygds drägt; en torftig släde, dragen af en
utmagrad häst, sökte sig skygg en bostad och fann
den slutligen hos enskild gästfrihet. Denna familj
hade rest mer än 60 mil — för att sjunga. Detvar
bondhustrun Greta Jakobsdotter från Haappasala i
i Öfver Wetil finska kapell af Gamla-Carleby socken
med tvä de äldsta af sina ätta barn. Hennes namn
är icke okändt i landets norra delar, men veterligen
har det aldrig förr varit nämnudt i tryck. Hon är 39
ör gammal och bebor, med man och barn, ett af de
minsta kronohemman. Knappt var alltid deras bröd,
och förra årets missväxt jagade modren ut att sjun-
ga ihop en skärf ät de sina. Men det är icke med-
lidandet hon behötver anlita. Hvarje hjerta, öppet
för folkvisans innerliga och rörande enkelhet, skal)
med sällsynt glädje lyssna till denna nnderbart sköna
poetiska gevius, uppvuxen under härda försakelser i
nordens ödemarker
Vi frågade denna qvinna af hvem hon lärt sina
sköna sänger, och hon svarade oss: af sorgens. In-
tet svar kunde vara mera träffande : sannt;- hvem
mins icke dervid den finska sagan om sängens ur-
sprung? I sin späda barndom hörde hon-en gubb
sjunga ruvor på en sjusträngad kantele. Vid !sex är
älder begynte hon sjelf att spela på sex strängar,
spända öfver ett bräde. Sednare, när hennes istora
anlag blefvo bekanta, gjorde henne en man i kapel
let den 14-strängade kantele, på hvilken hon nu spe
lar med sjelflärd ovanlig lättbet och färdighet. De
yttersta strängarna äro stämda unisont, så att egent-
liga omfånget är blott en oktav. När hon efter en
visa i dur vill spela en visa i moll, nedstämmer hon
e-strängen och fär den s. k. lilla tersen, som utmär-
ker moll. Hon spelar och sjunger en stor mängd
häde egna och andras visor rent som en klocka, med
en mycket vacker och böjlig, ehuru, som man lätt
kan förstä, icke utbildad röst (sopran). Hennes fö-
redrag är konstlöst, alldeles flärdfritt och mycket ut-
trycksfullt. Hela hennes personlighet svarar deremot,
Det gläder henre, när hon får ställa sin kantele på
resonansen af ett piano, ty tonen blir starkare dä.
En skräddare, hos hvilken hon arbetade, lärer va-
rit den som först uppmanade henne att resa uti verl-
den. Min nål brast och min träd gick af, beskre
bon naivt; då sade skräddaren till mig: hvad är
det värdt du syr; gå till staden och sjung ditt bröd!
— Och detta råd har hon följt. Hon har sjungit :
Gamla- och Ny-Carleby, Jakobstad, Brahestad, Ule:
äborg, Jyväskylä och Tavastehus samt rönt mycker
välvilja. Folkvisan ger ej konserter; hvad skulle väl
hon, den gröna skogens barn, i salongens lampsken!
Men hemma i enskilda kretsar sjunger hon, nöjd mec
ett vänligt ord och en skärf för de sina. Vi tro at
hon skall förstås äfven här.