BLANDADE AMNEN. FOLKVISAN I HELSINGFORS. (Efter Helsingfors Tidningar). Ofta läser man i tidningar och böcker om den finska folksängen, och likväl hör man den så ytterst sällan i städerna. Nyss var den här, för att revidera banken; Puhakka var här; Puhakka diktar förträffligt, men melodin är icke hans sak. Knappi var han borta, innan den fullständiga folkvisan i hela sin skönhet och egendomlighet vägade sig, klädd uti armodets drägt, till de stolta, för henne så främmande palatserna af Finlands hufvudstad. För få dagar sedan anlände hit en fattig familj i sin hembygds drägt; en torftig släde, dragen af en utmagrad häst, sökte sig skygg en bostad och fann den slutligen hos enskild gästfrihet. Denna familj hade rest mer än 60 mil — för att sjunga. Detvar bondhustrun Greta Jakobsdotter från Haappasala i i Öfver Wetil finska kapell af Gamla-Carleby socken med tvä de äldsta af sina ätta barn. Hennes namn är icke okändt i landets norra delar, men veterligen har det aldrig förr varit nämnudt i tryck. Hon är 39 ör gammal och bebor, med man och barn, ett af de minsta kronohemman. Knappt var alltid deras bröd, och förra årets missväxt jagade modren ut att sjunga ihop en skärf ät de sina. Men det är icke medlidandet hon behötver anlita. Hvarje hjerta, öppet för folkvisans innerliga och rörande enkelhet, skal) med sällsynt glädje lyssna till denna nnderbart sköna poetiska gevius, uppvuxen under härda försakelser i nordens ödemarker Vi frågade denna qvinna af hvem hon lärt sina sköna sänger, och hon svarade oss: af sorgens. Intet svar kunde vara mera träffande : sannt;hvem mins icke dervid den finska sagan om sängens ursprung? I sin späda barndom hörde hon-en gubb sjunga ruvor på en sjusträngad kantele. Vid !sex är älder begynte hon sjelf att spela på sex strängar, spända öfver ett bräde. Sednare, när hennes istora anlag blefvo bekanta, gjorde henne en man i kapel let den 14-strängade kantele, på hvilken hon nu spe lar med sjelflärd ovanlig lättbet och färdighet. De yttersta strängarna äro stämda unisont, så att egentliga omfånget är blott en oktav. När hon efter en visa i dur vill spela en visa i moll, nedstämmer hon e-strängen och fär den s. k. lilla tersen, som utmärker moll. Hon spelar och sjunger en stor mängd häde egna och andras visor rent som en klocka, med en mycket vacker och böjlig, ehuru, som man lätt kan förstä, icke utbildad röst (sopran). Hennes föredrag är konstlöst, alldeles flärdfritt och mycket uttrycksfullt. Hela hennes personlighet svarar deremot, Det gläder henre, när hon får ställa sin kantele på resonansen af ett piano, ty tonen blir starkare dä. En skräddare, hos hvilken hon arbetade, lärer varit den som först uppmanade henne att resa uti verlden. Min nål brast och min träd gick af, beskre bon naivt; då sade skräddaren till mig: hvad är det värdt du syr; gå till staden och sjung ditt bröd! — Och detta råd har hon följt. Hon har sjungit : Gamlaoch Ny-Carleby, Jakobstad, Brahestad, Ule: äborg, Jyväskylä och Tavastehus samt rönt mycker välvilja. Folkvisan ger ej konserter; hvad skulle väl hon, den gröna skogens barn, i salongens lampsken! Men hemma i enskilda kretsar sjunger hon, nöjd mec ett vänligt ord och en skärf för de sina. Vi tro at hon skall förstås äfven här.